I denna ljuva snorartid

Med jämna mellanrum börjar jag psykologisera och analysera det faktum att sommaren är den årstid som jag tycker minst om. Och med lika jämna mellanrum kommer jag ihåg att jag inte är ett dugg sommarlovstraumatiserad, ej heller kroppsneurotisk. Bara väldigt pollenallergisk.

Kanske på en torsdag...

...så kan det hända att ni får läsa resultatet av det adrenalinpåslag som föranleddes av denna debattartikel. Om inte, så lovar jag att publicera den här. Hur som helst är Gud inte som Emils pappa. Får man sådana vibbar av syndabekännelsen, så har man missat hela poängen, eller varit utsatt för horribelt oansvariga präster när det kommer till beredelseordet. Alternativt kan man inte sin Lindgren. Nåväl. Mina mer substantiella invändningar kommer alltså antingen i KT eller här, på torsdag.

Vår

I och för sig ösregnar det på hela härligheten, men så här ser det faktiskt ut hemma hos mig just nu. Man påminns om att man nästan-närking i exil...

Mina (inte längre så hemliga) laster

Vi kan väl för enkelhetens skull säga att detta är en utmaning. Jag avslöjar tre av mina hemliga laster, och ser gärna att mina läsare och medbloggare gör detsamma.

Här kommer lasterna

1) Kolsyrat vatten på flaska, helst med sötsliskig smak
Ur miljösynpunkt totalt förkastligt. Finsmakare rynkar på näsan. Men jag tycker verkligen att Loka Smultron och Ramlösa Mango är bland det godaste som finns. Särskilt när man åker pendeltåg

2) Hyrbilar
Även detta är förkastligt ur miljösynpunkt - men det är inte sällan mer prisvärt än att åka tåg, friheten är större och bilarna luktar så gott, är så rena, så nya och pålitliga på något sätt.

3) Ost
Kanske inte heller så miljövänligt, och inte så nyttigt heller. Men jag säger som Roseanne Barr: Det finns ingenting, som inte blir godare av ost!

Jag vet, man ska inte klaga...

...men det här vädret är inte mitt bästa. Jag får eksem. Och då blir jag lite grinig.

Om frihet, journalister och proportioner

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag tycker inte om brudöverlämning. Av en hel massa orsaker. Men jag tycker inte detta är en fråga jag vill pumpa in just mitt dyrbara adrenalin och mitt engagemang i.

Det finns så mycket annat som är viktigare, som inte handlar om abstrakt symbolik, den må vara hur lovvärd som helst, utan om liv och död, rättfärdighet och befrielse. Som till exempel det faktum att den svensk-eritrianske journalisten Dawit Isaak sitter fängslad i Eritrea, utan rättegång och under omänskliga förhållanden för att han givit ut en regimkritisk tidning. Och det är han inte ensam om - flera av hans kollegor delar, eller har dött i, fångenskapen och detta är inte på något vis unikt för Eritrea.

Kronprinsessan Victoria är en fri kvinna, tronföljare eller ej. Vare sig hennes eller någon annans frihet hotas på djupet av hur hon tar sig in i Storkyrkan om en månad - inte på djupet. Dawit Isaak är en fängslad man, för att han tillämpat det fria ordet.

Jag vet, det är olika frågor. Dawit Isaak blir inte friare av att kronprinsessan får tillämpa en nysvensk sedvänja med teologiskt och jämställdhetsmässigt tveksam symbolik. Men när vi talar så högstämt om trovärdighet, tycker jag allt att vi kyrkliga tyckare kunde se över proportionerna i vårt engagemang.

Vännerna är tillbaka...

I år är det dock sockerärtornas sällskap som lockar.

När jag firar gudstjänst, gör jag det för att jag...

...vill och behöver bekänna mina synder och få dem förlåtna.
...vill och behöver höra Guds ord och få hjälp att förstå och tillämpa det i mitt liv
...vill och behöver ta emot Jesus i nattvarden och veta att han älskar mig
...vill få tid och ro att be.
...vill och behöver lovsjunga Gud i psalmer och andra lovsånger
...vill och behöver träffa de andra som också går dit, fika med dem och känna att vi delar något viktigt.

Däremot firar jag inte gudstjänst för att jag...

...vill höra vacker musik
...vill bli underhållen
...tycker att kyrkan är en vacker och mysig lokal
...för att det är en fin tradition

Jag vet att jag är präst och därmed kanske inte superrepresentativ. Men när jag ser mig omkring på de människor jag på olika sätt firar gudstjänst med, både i kor och bänk, så inser jag att jag inte är särskilt unik ändå. Går man i gudstjänst, så är det just gudstjänst man vill ha. Man vill inte ha vare sig evangeliet eller sakramentet inlindat i bomull eller maskerat till något annat, och man vill bli behandlad som en tänkande, kännande människa, oavsett ålder och bakgrund.

Jag tror att detta är självklarheter för de flesta kyrkbänksnötare. Däremot undrar jag om det alltid är så självklart för oss som har makt och ansvar över församlingarnas gudstjänstliv. Vi som pratar om vad som "drar folk" och om "vad som skrämmer bort". Vi som slår knut på oss själva för att göra gudstjänsten attraktiv för den där odefinierade gruppen av "folk" som inte kommer, istället för att fråga de trogna som faktiskt sitter där i bänken varenda söndag, varför just de firar gudstjänst, när det finns så mycket annat att göra en söndagsförmiddag som är både roligare och i världslig mening nyttigare.

Är det kanske så att vi är rädda för att svaret ska visa att vi själva och våra tankar, idéer och arbetsinsatser inte är så avgörande som vi vill tro?

Snyftare

Vi har precis sett färdigt på Lasse Hallströms Hachiko - en vän för livet och jag har gråtit upp flera meter hushållspapper. Även om jag grät åt filmer första gången i mycket tidig ålder (Micke och Molle och Jesus från Nasaret...) så är detta något som helt klart blivit värre med åren. Jag undrar vad det beror på egentligen?

"Daring to doubt You at all is a knife to my heart..."

Jag vet att jag är lite tjatig, men nu har Kristinat mig igenom hela dagen och måste delge er denna (i och för sig rätt stolpiga) engelska översättning som jag hittade på Youtube. Originalet är förstås bättre, och allra bäst är uroriginalet i Nybyggarna, men lite rysningar får jag allt ändå.

Om att gå i tonår

Julen 1996 fick jag CD-boxen med Kristina från Duvemåla av min pappa. Det är inte utan att jag tror att han ångrade det lite efteråt, för jag tror inte någon musik spelats så ofta i mitt föräldrahem vare sig förr eller senare. Men jag tyckte att Du måste finnas höll för att gå på repeat en hel kväll och innan det hade blivit påsk kunde jag (och jag skojar inte) hela musikalen utantill. Den naturliga följden av detta var förstås att läsa böckerna, givetvis simultant med musiken så gott det nu gick. Och följden av detta, blev i din tur att jag skrev mitt specialarbete om "Tro och Gudsbilder i Vilhem Mobergs Utvandrarsvit" vilket innebar att jag läste alla fyra böckerna från pärm till pärm, strök under alla passager som handlade om Gud, tro, kyrka eller konventikelplakatet och sedan försökte dra några spännande slutsatser utifrån detta. Jag minns faktiskt inte vad jag kom fram till, men jag minns att jag till min förvåning inte var det minsta trött på Kristina efteråt.

Nu är det mer än tio år sedan min Duvemålaperiod så att säga ebbade ut, men det var ändå en särskild känsla att höra Lena Zetterberg sjunga Du måste finnas i Sankta Ragnhild ikväll, och ta fram mitt kladdiga exemplar av Nybyggarna och läsa den fullkomligt lysande skildringen av Kristinas själanöd som sedan övergår i en nästan fatalistisk förtröstan på Guds nåd. Vilhelm Moberg må ha varit ateist, men få skildringar av kristen tro och andlig utveckling är så smärtsamt trovärdiga som den han gör av Kristinas.

Här är min favorit från musikalen.

Jag borde blogga om något intressant...

...för hur kul är det att stirra på mina skor och mitt bröllopsfoto i längden egentligen?

Men med risk för att låta tjatig, så är det lite mycket nu. Min nya tjänst för med sig nya arbetsuppgifter som tar både tid och kraft och dessutom inte alltid ger bloggbar inspiration. Men jag kommer tillbaka. Som en boll.

Åtta år sedan idag...