onsdag, september 26, 2007

Nygammal design

Jag övergav den svarta looken och gick tillbaka till den gröna. Jag tycker om grönt. Detta föranleder en lista:
Mina älsklingsfärger hittills

1) Gul
Favoriten i den tidiga barndomen. Komplicerades av att gult rimmar på fult.
2) Blå
Senare i barndomen var jag en blå tjej - mest för att jag inte ville vara rosa
3) Mörklila
Tonårsupprorets färg - på håret, på Doc Martens, på de stora tröjorna...
4) Grönt
När jag började få inreda min omgivning själv, såg jag mig om en dag och insåg att mattorna, sofforna, överkastet - allt lika grönt.

Åsiktsmaskinen

Idag uttrycker 50% av den Mölnbobaserade Klefbeckska åsiktsmaskinen följande:

1) Det är ett oskick att fjärrtåg har företräde framför SL-tåg på Gnestabanan. X2000 måste ha större chanser att köra in sin försening än ett halvskruttig pendeltåg!
2) Fördelarna med att Svenska Kyrkan ger upp vigselrätten är fler än nackdelarna. Kom igen nu Kyrkomötet, släpp taget! Visst, det är en lång tradition, en stor kontaktyta, ett forum för att möta människors andliga längtan MEN samtidigt, om vi istället erbjuder välsignelse av borgerligt ingångna äktenskap, får människor en chans att tänka till vad de egentligen vill ha. Förhoppningsvis stimuleras de borgerliga vigslarna till att utvecklas och bli fina ceremonier som går fortare än fem minuter och de som ändå väljer att komma till kyrkan har gjort det inte bara för att få ett "riktigt" bröllop. Svenska Kyrkan utan vigselrätt blir mera kyrka och mindre av "Statens livsåskådnings- och passageritsavdelning". Och dessutom blir diskussionen om Svenska Kyrkans syn på vilka relationer som ska välsignas och vilka som ska kallas för vad mer inomkyrklig, vilket jag tror gynnar alla parter.

onsdag, september 19, 2007

Var min postlåda har bott

Antar en utmaning - typ - från Ebbas Mamma (www.ebbasmamma.blogspot.com)

Följande adresser har jag haft hittills:

1) 1979-1986 Mellansjövägen 118 i Balingsnäs, Huddinge. Radhus med platt tak, liten täppa fram och liten täppa bak. Stor allmänning med skogsdunge på baksidan.

2) 1986-1996Flintvägen 21 i Lundby, Örebro. Mexitegel+träpanelvilla i 70-talsförort. Gillestuga och Hobbyrum i källaren, flickrum med lingontapeter och snedtak på övervåningen.

3)1996-1998 Prästgården, Stora Mellösa. Enormt rött hus från 1800-talet, jättegräsmatta, inga egentliga grannar.

4)1998-2001 Korridorsrum på Arken, Sturegatan i Uppsala. Litet rum med ännu mindre toalett -som faktiskt ändå inrymde en dusch.

5) våren 1999 Korridorsrum på Hagabergs folkhögskola. Som på hotell. Diskmaskin i köket!!

6) 2001-2002 Korridorsrum på S:t Ansgars, Uppsala. Större rum, toa och dusch i korridoren.

7) 2002-2003 Studentlägenhet i Triangeln, Uppsala. Tvåa med världshistoriens fulaste sovrumstapetet men med ett underbart badkar och en balkong som - med lite bök - rymde sex personer.

8) 2003- Trollvägen 5 i Mölnbo. Mindre villa byggd 1920 (enligt syföreningstant med stenkoll). Har varit smurfblått, är nu falurött. Fin trädgård med bl.a. björnbär och fläder

Nu vill jag veta var mina läsares brevlådor bott!!

söndag, september 16, 2007

Vivalla i mitt hjärta

Så här det ser ut på riktigt


Igår var det nypremiär av Svensson, Svensson. Och det var bra, även om Lina var utbytt en andra gång (för visst är det inte samma tjej i ursprungsavsnitten som i filmen?) och lille Max som blivit stor allt var lite ringrostig i skådespeleriet.

Men det här med Vivalla, alltså. Det stör mig. Om inget radikalt hänt på sista tiden, finns det inga radhuslängor som ens liknar familjen Svenssons i verkliga Vivalla. Och ingen i Vivalla talar om att "flytta in till Örebro" - Vivalla ÄR ju Örebro. Och när man samtidigt är så noga med Örebrokänslan att det sitter ÖSK-lappar på kylen och tidsåtgången för bussturen till centrum (14 minuter) stämmer, så blir det bara så...fånigt
Jag ska inte dra för höga växlar på min Vivalla-nostalgi, för jag har faktiskt aldrig bott där, utan i Lundby, stadsdelen strax intill, som är ett platt land av nästan identiska mexitegelvillor, lekplatser och måbärshäckar. I Vivalla gick man till tandläkaren, vårdcentralen och i högstadiet. Och för mig som kände mig instängd i likriktningens mexitegellimbo, var Vivalla, och så särskilt Vivallaskolan var en befrielse. Där visste inte alla allt om en - och om de gjorde det som brydde de sig inte. Där fanns syrianska och eritrianska klasskompisar som inte fattade varför det skulle vara en grund för trakasserier att nån gick i kyrkan. Och dessutom så lärde jag mig att även om skillnader är stora på utsidan, är de oftast nästa obefintliga på insidan. Och då behöver inte alla vara likadana jämt.

fredag, september 14, 2007

En gammal predikan

Detta sa jag den 19 augusti, på 11 efter Trefaldighet. Efter en hel sommars idogt lyssnade på Sofia Karlssons Visor från Vinden...
Två tungor har mitt hjärta
Hör på det likaväl
Bli hos mig och gå från mig
och fräls mig från mig själv.

Den norska poeten Inger Hagerup har skrivit de här raderna. Vilken hennes tanke och mening med dem var från början, det vet jag inte. Däremot tycker jag att de rymmer en hel del av de motstridiga känslor som ett kristet liv innebära, när vi försöker få vår tro och vårt liv att bli till ett. För våra hjärtan har allt sedan syndafallet i skapelsens början två tungor, två viljor. Vi är skapade till den rättfärdige Gudens avbild och vi är en del av den fallna skapelsen –samtidigt. Vi kan göra gott och vi kan göra ont. Och vi kan, som Paulus skriver i sitt öppenhjärtiga vittnesbörd till sina vänner i Rom, göra fel fast vi vet vad som är rätt. Vi kan göra ont, fast vi inte vill. Det kosmiska dramat mellan ont och gott som vi ibland talar om i dramatiska bilder, det utspelas också i våra egna hjärtan, här och nu och hela tiden.

Bli hos mig och gå från mig, skriver Hagerup. Mötet med Jesus, med den enda människa som inte har ett hjärta med två tungor, den ende som både säger Ja och går och gör sin Faders vilja, uppenbarar denna livets dubbelhet för oss. Mötet med Jesus, när hans väsen kontrasteras med vårt eget, gör vår egen kamp tydlig. En uppenbarelse som kan göra ont först och vara till oändlig läkedom sedan. Gå bort från mig Herre, jag är en syndare, utropar Petrus när han ser sina överfulla fiskenät – och sedan följer lever han resten av sitt liv i tät gemenskap med Jesus. Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, säger officeren som ber om hjälp för sin sjuke pojke – men ändå sätter han all sin tillit till Jesu makt att hjälpa.

Att tro på Jesus, att leva som kristen är alltså att leva i ett både-och-tillstånd som inte går över förrän tiden tar slut. Gud kallar oss till tjänst i sin vingård. Han vill att vi ska vara med Honom, tjäna Honom och varandra för vår tros skull. Kallelsen till att leva enligt Guds vilja kommer per automatik när vi kommer till tro på Jesus, oavsett om det sker med dunder och brak och dramatik eller om det kommer försiktigt och stegvis. Och vi kan säga ja och vi kan säga nej till Guds kallelse. Vi kan ångra det vi först sagt. Vi kan komma en stund, gå vår väg igen, komma tillbaka. Hit och dit, fram och tillbaka. Vi kan nog alla känna igen Paulus brottning med sin egen benägenhet att göra fel – det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Vi talar gärna om trovärdighet och att leva som man lär – men drabbas alla av de praktiska konsekvenserna av att det är omöjligt. Så frågan blir då – till oss såväl som till översteprästerna och de äldste som kommit för att ifrågasätta Jesu mandat att undervisa – hur ska vi leva med vår egen benägenhet att gå bort från Gud? Hur ska vi hantera att det vi tror på inte alltid avspeglas i våra och våra medmänniskors gärningar?

Först får vi klarlägga vad vi tror på. Vi tror på Gud Fader allsmäktig, som skapat världen och allt den rymmer och som gett oss lagar och bud att hålla oss till. För oss om lever nu gäller att vi tror på Jesus, som lidit och dött för vår skull, för att försona våra synder och öppna himmelrikets portar för oss – inte för att vi förtjänat det med gärningar, utan för att Gud älskar oss.

Utifrån detta bör vi alltså hålla oss till lagen, smidigt sammanfattad i Tio Guds Bud. Vi ska inte tillbe andra gudar, inte vara otrogna, respektera våra föräldrar, hålla oss till sanningen, inte skada vårt eget eller andras liv och så vidare. Vi ska älska vår Gud av hela våra hjärtan och vår nästa som oss själva, ännu mera sammanfattat. Och alla som provat att leva så, vet hur svårt det är.

Frågan är alltså inte om det är möjligt att leva ett syndfritt liv, för på den frågan är svaret nej, det är det ingen som kan. Frågan är hur vi hanterar det faktum att vi inte kan det.

Det finns många olika sätt att förhålla sig till det, olika reaktioner på Guds kallelse till ett liv med honom. Varje människa som vill leva med Gud upplever oftast dem allihop, ibland till och med samtidigt.

Ibland blir det som för den förste sonen i Jesu liknelse – vi säger ja, vad roligt – och sedan gör vi inget mer. Kanske för att vi inte kommer oss för, kanske för att vi försökt någon annan gång och misslyckats. Insikten att vi aldrig kan uppfylla lagen på egen hand får oss att ge upp, om vi inte ser längre än till vår egen förmåga. Av resignation eller lättja eller för att våra huvuden och hjärtan är så fulla med annat, säger vi ett Ja som blir utan konsekvenser och som därför är lätt att glömma bort. Och när inte vårt dagliga liv påminner oss om vår tro, ja, då blir också vårt ja till Gud bortglömt och verkningslöst efter ett tag.

Ibland blir det som för de skriftlärda som liknelsen är riktad till. I vår iver att göra det som är rätt och gott, och i vår skam och rädsla inför vår egen felbarhet, så koncentrerar vi oss bara på att göra rätt. Vi bygger upp regelverk, moraliska riktlinjer och sociala kontrollmedel. I de allra bästa syften till att börja med, men så fort vi glömmer vem som kallat oss att leva så, och hurdan han är, blir det som var tänkt att vara ett liv i kärlek en kvävande lagiskhet som lämnar oss otillfredsställda och fördömande mot oss själva och andra. I vår tid och vårt samhälle, är den här varianten nog den som är sämst sedd, den vi försöker akta oss mest för. För ingen vill ju vara en fördömande, moralistisk otäck kristen. Men även om vi självklart ska undvika det, kan det vara bra att minnas hur lätt det är att hamna där själv, och att de lagar som man så slaviskt följer kan se olika ut och uttryckas olika beroende på situation. Inte sällan fäller vi den något motsägelsefulla domen: intolerant och fördömande över medkristna med andra trosuppfattningar än våra egna, utan att riktigt våga lyssna till deras bevekelsegrunder.

Och ibland är det som för den andre sonen, som sa nej men kom efter, och för tullindrivarna, de som samarbetade med ockupationsmakten och krävde folk på pengar, och för hororna, som levde i förnedring och vanmakt. De mötte Johannes och sedan Jesus, fick kontrasten mellan sin egen synd och Jesu rättfärdighet uppenbarad för sig – och vände sig till Jesus med allt vad de bar på, allt som de gjort fel och allt som gjorde ont och lät honom befria dem från det, lät honom ge dem sin kärleks alla nya chanser. Och, precis som Jesus så bestämt slår fast, är det på det viset vi kommer honom nära.

Fräls mig från mig själv, skriver Inger Hagerup. Och det är det Jesus gjorde och gör genom att leva våra liv och dö vår död. Det är det han gör när vi kommer till honom med våra misslyckanden. Han räddar oss från att vara utlämnade åt andra, men också åt våra egna dömande hjärtan och oförsonliga tankar. I första Johannesbrevet finns detta uttryckt så bra – om vårt hjärta dömer oss kan vi inför Gud övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.

Men det är inte enkelt. Det kräver mod att a) inse hur man borde leva b) inse att man inte kan det c) erkänna det för någon annan, för Jesus, och be om hjälp och d) ta emot en förlåtelse som kommer ur alldeles ren och oblandad nåd och kärlek. Det kräver mod för att det gör ont att konfronteras med sina egna misslyckanden. Det kräver mod eftersom vi lever i en värld där idealet är att man ska vara stor och stark och duktig. Det kräver mod eftersom vår syn på förlåtelse och nya chanser är sådan att den måste förtjänas. Och det kräver mod eftersom det innebär att släppa kontrollen över sitt liv och lägga det i någon annans händer.

Men när vi vågar göra så, öppnar sig valv efter valv oändligt att nya chanser, ny kraft och nytt mod att försöka igen. Tar vi emot Guds förlåtelse av hjärtat, inspirerar den oss. Inte till att synda på nåden som en del kristendomskritiker tycks tro, utan till att försöka låta det vi tror på avspeglas i våra liv. Det öppna hjärta som tar emot förlåtelse och kärlek, får hjälp att hålla sig öppet mot andra, öppet i förlåtelse, kärlek och ödmjukhet inför att livet är dubbelt.

Två tungor har mitt hjärta,
Hör på det likaväl.
Bli hos mig och gå från mig,
Fräls mig från mig själv.

onsdag, september 12, 2007

Välkommen i bloggosfären...

...säger jag idag till Lisa, som förutom att vara min bästa kollega och vän, också är Ebbas mamma. Mer om och av Lisa kan ni läsa på www.ebbasmamma.blogspot.com

lördag, september 08, 2007

Det här med stress


Jag tror inte det finns något som är mer stressande än insikten om att man måste ta det lugnt för annars blir det värre. Och vad blir det, om inte värre?

söndag, september 02, 2007

Perspektivbyte


Igår döptes så mitt och Markus fadderbarn Ebba i Östra Husby Kyrka, strax intill Kaplansgården där hon bor med mamma och pappa. Det var en välsignad gudstjänst, med vackra och rika bibeltexter, och "okonventionella" doppsalmer - O liv som blev tänt, Glad jag städse vill bekänna samt Gud hos dig är livets källa. Ebba själv sov fram till själva dopet då hon blev lite upprörd, men hon tröstade sig sedan med att snutta omväxlande på gudfars kavajslag och sin egen tumme.
Även om det bästa med gårdagen självklart var att Ebba blev döpt i Jesu namn, var det dessutom en nyttig erfarenhet att byta perspektiv på själva dopgudstjänsten och känna på hur det rent tekniskt är att vara fadder. Oavsett hur många barn jag själv döpt, så var det allt lite pirrigt att hälla upp dopvattnet...
I skrivande stund går jag för övrigt miste om ett bra föredrag - kyrkoherden och docenten Björn Svärd talar i Överjärnas församlingshem om "Den ocensurerade psaltarpsalmen". Själv sitter jag efter fullgjord högmässotjänst och väntar på tåget, men förhoppningsvis får jag en redogörelse av det hela när jag kommer hem. De läsare som råkar befinna sig i Järna med omnejd rekommenderas varmt att gå på bibelföredragen som hålls i samband med kyrkkaffet en gång i månaden. Mer information finns på Överjärna församlings hemsida www.svenskakyrkan.se/sodraoknebo