Så här det ser ut på riktigt Igår var det nypremiär av Svensson, Svensson. Och det var bra, även om Lina var utbytt en andra gång (för visst är det inte samma tjej i ursprungsavsnitten som i filmen?) och lille Max som blivit stor allt var lite ringrostig i skådespeleriet.
Men det här med Vivalla, alltså. Det stör mig. Om inget radikalt hänt på sista tiden, finns det inga radhuslängor som ens liknar familjen Svenssons i verkliga Vivalla. Och ingen i Vivalla talar om att "flytta in till Örebro" - Vivalla ÄR ju Örebro. Och när man samtidigt är så noga med Örebrokänslan att det sitter ÖSK-lappar på kylen och tidsåtgången för bussturen till centrum (14 minuter) stämmer, så blir det bara så...fånigt
Jag ska inte dra för höga växlar på min Vivalla-nostalgi, för jag har faktiskt aldrig bott där, utan i Lundby, stadsdelen strax intill, som är ett platt land av nästan identiska mexitegelvillor, lekplatser och måbärshäckar. I Vivalla gick man till tandläkaren, vårdcentralen och i högstadiet. Och för mig som kände mig instängd i likriktningens mexitegellimbo, var Vivalla, och så särskilt Vivallaskolan var en befrielse. Där visste inte alla allt om en - och om de gjorde det som brydde de sig inte. Där fanns syrianska och eritrianska klasskompisar som inte fattade varför det skulle vara en grund för trakasserier att nån gick i kyrkan. Och dessutom så lärde jag mig att även om skillnader är stora på utsidan, är de oftast nästa obefintliga på insidan. Och då behöver inte alla vara likadana jämt.
2 kommentarer:
Hej Miriam!
Jag har precis upptäckt att du har en blogg. Vad kul! Hoppas att allt är bra med dig. Med mig och Micke är allt bra. Helena och Tom var här och hälsade på i helgen; det var väldigt trevligt. Är det inte på tiden att vi ses också? Många kramar!
Hej Helena, underbart att höra av dig! Det är bra med oss också och ja, det är absolut på tiden att vi ses!
Kram, Miriam
Skicka en kommentar