Detta sa jag den 19 augusti, på 11 efter Trefaldighet. Efter en hel sommars idogt lyssnade på Sofia Karlssons Visor från Vinden...
Två tungor har mitt hjärta
Hör på det likaväl
Bli hos mig och gå från mig
och fräls mig från mig själv.
Den norska poeten Inger Hagerup har skrivit de här raderna. Vilken hennes tanke och mening med dem var från början, det vet jag inte. Däremot tycker jag att de rymmer en hel del av de motstridiga känslor som ett kristet liv innebära, när vi försöker få vår tro och vårt liv att bli till ett. För våra hjärtan har allt sedan syndafallet i skapelsens början två tungor, två viljor. Vi är skapade till den rättfärdige Gudens avbild och vi är en del av den fallna skapelsen –samtidigt. Vi kan göra gott och vi kan göra ont. Och vi kan, som Paulus skriver i sitt öppenhjärtiga vittnesbörd till sina vänner i Rom, göra fel fast vi vet vad som är rätt. Vi kan göra ont, fast vi inte vill. Det kosmiska dramat mellan ont och gott som vi ibland talar om i dramatiska bilder, det utspelas också i våra egna hjärtan, här och nu och hela tiden.
Bli hos mig och gå från mig, skriver Hagerup. Mötet med Jesus, med den enda människa som inte har ett hjärta med två tungor, den ende som både säger Ja och går och gör sin Faders vilja, uppenbarar denna livets dubbelhet för oss. Mötet med Jesus, när hans väsen kontrasteras med vårt eget, gör vår egen kamp tydlig. En uppenbarelse som kan göra ont först och vara till oändlig läkedom sedan. Gå bort från mig Herre, jag är en syndare, utropar Petrus när han ser sina överfulla fiskenät – och sedan följer lever han resten av sitt liv i tät gemenskap med Jesus. Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, säger officeren som ber om hjälp för sin sjuke pojke – men ändå sätter han all sin tillit till Jesu makt att hjälpa.
Att tro på Jesus, att leva som kristen är alltså att leva i ett både-och-tillstånd som inte går över förrän tiden tar slut. Gud kallar oss till tjänst i sin vingård. Han vill att vi ska vara med Honom, tjäna Honom och varandra för vår tros skull. Kallelsen till att leva enligt Guds vilja kommer per automatik när vi kommer till tro på Jesus, oavsett om det sker med dunder och brak och dramatik eller om det kommer försiktigt och stegvis. Och vi kan säga ja och vi kan säga nej till Guds kallelse. Vi kan ångra det vi först sagt. Vi kan komma en stund, gå vår väg igen, komma tillbaka. Hit och dit, fram och tillbaka. Vi kan nog alla känna igen Paulus brottning med sin egen benägenhet att göra fel – det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Vi talar gärna om trovärdighet och att leva som man lär – men drabbas alla av de praktiska konsekvenserna av att det är omöjligt. Så frågan blir då – till oss såväl som till översteprästerna och de äldste som kommit för att ifrågasätta Jesu mandat att undervisa – hur ska vi leva med vår egen benägenhet att gå bort från Gud? Hur ska vi hantera att det vi tror på inte alltid avspeglas i våra och våra medmänniskors gärningar?
Först får vi klarlägga vad vi tror på. Vi tror på Gud Fader allsmäktig, som skapat världen och allt den rymmer och som gett oss lagar och bud att hålla oss till. För oss om lever nu gäller att vi tror på Jesus, som lidit och dött för vår skull, för att försona våra synder och öppna himmelrikets portar för oss – inte för att vi förtjänat det med gärningar, utan för att Gud älskar oss.
Utifrån detta bör vi alltså hålla oss till lagen, smidigt sammanfattad i Tio Guds Bud. Vi ska inte tillbe andra gudar, inte vara otrogna, respektera våra föräldrar, hålla oss till sanningen, inte skada vårt eget eller andras liv och så vidare. Vi ska älska vår Gud av hela våra hjärtan och vår nästa som oss själva, ännu mera sammanfattat. Och alla som provat att leva så, vet hur svårt det är.
Frågan är alltså inte om det är möjligt att leva ett syndfritt liv, för på den frågan är svaret nej, det är det ingen som kan. Frågan är hur vi hanterar det faktum att vi inte kan det.
Det finns många olika sätt att förhålla sig till det, olika reaktioner på Guds kallelse till ett liv med honom. Varje människa som vill leva med Gud upplever oftast dem allihop, ibland till och med samtidigt.
Ibland blir det som för den förste sonen i Jesu liknelse – vi säger ja, vad roligt – och sedan gör vi inget mer. Kanske för att vi inte kommer oss för, kanske för att vi försökt någon annan gång och misslyckats. Insikten att vi aldrig kan uppfylla lagen på egen hand får oss att ge upp, om vi inte ser längre än till vår egen förmåga. Av resignation eller lättja eller för att våra huvuden och hjärtan är så fulla med annat, säger vi ett Ja som blir utan konsekvenser och som därför är lätt att glömma bort. Och när inte vårt dagliga liv påminner oss om vår tro, ja, då blir också vårt ja till Gud bortglömt och verkningslöst efter ett tag.
Ibland blir det som för de skriftlärda som liknelsen är riktad till. I vår iver att göra det som är rätt och gott, och i vår skam och rädsla inför vår egen felbarhet, så koncentrerar vi oss bara på att göra rätt. Vi bygger upp regelverk, moraliska riktlinjer och sociala kontrollmedel. I de allra bästa syften till att börja med, men så fort vi glömmer vem som kallat oss att leva så, och hurdan han är, blir det som var tänkt att vara ett liv i kärlek en kvävande lagiskhet som lämnar oss otillfredsställda och fördömande mot oss själva och andra. I vår tid och vårt samhälle, är den här varianten nog den som är sämst sedd, den vi försöker akta oss mest för. För ingen vill ju vara en fördömande, moralistisk otäck kristen. Men även om vi självklart ska undvika det, kan det vara bra att minnas hur lätt det är att hamna där själv, och att de lagar som man så slaviskt följer kan se olika ut och uttryckas olika beroende på situation. Inte sällan fäller vi den något motsägelsefulla domen: intolerant och fördömande över medkristna med andra trosuppfattningar än våra egna, utan att riktigt våga lyssna till deras bevekelsegrunder.
Och ibland är det som för den andre sonen, som sa nej men kom efter, och för tullindrivarna, de som samarbetade med ockupationsmakten och krävde folk på pengar, och för hororna, som levde i förnedring och vanmakt. De mötte Johannes och sedan Jesus, fick kontrasten mellan sin egen synd och Jesu rättfärdighet uppenbarad för sig – och vände sig till Jesus med allt vad de bar på, allt som de gjort fel och allt som gjorde ont och lät honom befria dem från det, lät honom ge dem sin kärleks alla nya chanser. Och, precis som Jesus så bestämt slår fast, är det på det viset vi kommer honom nära.
Fräls mig från mig själv, skriver Inger Hagerup. Och det är det Jesus gjorde och gör genom att leva våra liv och dö vår död. Det är det han gör när vi kommer till honom med våra misslyckanden. Han räddar oss från att vara utlämnade åt andra, men också åt våra egna dömande hjärtan och oförsonliga tankar. I första Johannesbrevet finns detta uttryckt så bra – om vårt hjärta dömer oss kan vi inför Gud övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.
Men det är inte enkelt. Det kräver mod att a) inse hur man borde leva b) inse att man inte kan det c) erkänna det för någon annan, för Jesus, och be om hjälp och d) ta emot en förlåtelse som kommer ur alldeles ren och oblandad nåd och kärlek. Det kräver mod för att det gör ont att konfronteras med sina egna misslyckanden. Det kräver mod eftersom vi lever i en värld där idealet är att man ska vara stor och stark och duktig. Det kräver mod eftersom vår syn på förlåtelse och nya chanser är sådan att den måste förtjänas. Och det kräver mod eftersom det innebär att släppa kontrollen över sitt liv och lägga det i någon annans händer.
Men när vi vågar göra så, öppnar sig valv efter valv oändligt att nya chanser, ny kraft och nytt mod att försöka igen. Tar vi emot Guds förlåtelse av hjärtat, inspirerar den oss. Inte till att synda på nåden som en del kristendomskritiker tycks tro, utan till att försöka låta det vi tror på avspeglas i våra liv. Det öppna hjärta som tar emot förlåtelse och kärlek, får hjälp att hålla sig öppet mot andra, öppet i förlåtelse, kärlek och ödmjukhet inför att livet är dubbelt.
Två tungor har mitt hjärta,
Hör på det likaväl.
Bli hos mig och gå från mig,
Fräls mig från mig själv.
