För länge sedan (typ 10 år sedan när jag var konfirmandassistent i Mikaels församling i Örebro) fick jag denna idé:
I första kapitlet av Astrid Lindgrens "Madicken och Junibackens Pims" (utgiven på Rabén och Sjögren 1976) utspelar sig följande dialog:
-Inte må du tro att det hörs, när det kommer en kannibal", förklarar Madicken för Lisabet som bara är fem år och inte begriper så mycket. Han kommer smygande, tyst, tyst, tyst i djungeln, där det går en missionär och - gluff - så sätter kannibalen tänderna i honom, innan missionären hört så mycket som ett knäpp.
(...)
- Den kannibalen kommer nog aldrig till himlen, tror Lisabet.
- Nä, det kan du slå dig i backen på att han inte gör, försäkrar Madicken.
Lisabet nickar belåtet. Men så börjar hon fundera.
- Jo, det gör han i alla fall, den uslingen, säjer hon till sist.
- Gör vad då, undrar Madicken.
- Kommer till himlen, jo, för han har ju missionären i magen och missionären måste ju komma till himlen, förstår du väl?
Sedan kan man använda den här texten som ett sätt att illustrera försoningen och nattvarden ungefär så här:
Kannibaler är människor som äter upp andra människor. Det är väldigt, väldigt ovanligt. Men något som är vanligt, det är att vi människor är elaka mot Gud, mot varandra och oss själva, ljuger och retas och struntar i varandra. Det är sånt som alla både gjort och råkat ut för någon gång. Man kan säga att när man är elak mot någon, så tar man en tugga av den personens hjärta, förstör en bit av hans eller hennes liv. På det viset är vi allihopa som Madicken och Lisabets kannibal.
Jesus, han är ingen kannibal på det sättet. Han är människa som vi, och vet hur vi har det, men samtidigt är han Gud, och därför gör han inte människor illa och tuggar inte på deras hjärtan. Tvärtom - han har låtit allt ont och allt hemskt hamna på honom, lidit och dött på korset för vår skull, för att vi ska slippa leva med det onda och det elaka för alltid och istället komma till himlen med honom. Kvällen innan Jesus dog, åt han en måltid tillsammans med sina lärjungar, sina vänner. Den måltiden är början på det som vi firar varje söndag i kyrkan, nämligen nattvarden. Då kommer Jesus till oss i brödet och vinet, brödet och vinet blir på ett sätt som vi inte kan se eller förstå till Jesu kropp och blod. Och det får vi äta upp, precis som Madickens kannibal åt upp missionären. Och när vi har Jesus i magen är det som för kannibalen - Jesus hör ju hemma i himlen, och då får vi följa med dit, vad vi än har gjort. För det viktiga är att vi kommer till Jesus och tar emot honom, i våra magar och i hela våra liv.
Min fråga är nu: Fungerar det här för konfirmander eller större barn? Är det över gränsen till osmakligt och plumpt, eller är det ett kul kateketiskt grepp? Kan inte riktigt bestämma mig...och Brödsöndagen närmar sig med stormsteg...
I första kapitlet av Astrid Lindgrens "Madicken och Junibackens Pims" (utgiven på Rabén och Sjögren 1976) utspelar sig följande dialog:
-Inte må du tro att det hörs, när det kommer en kannibal", förklarar Madicken för Lisabet som bara är fem år och inte begriper så mycket. Han kommer smygande, tyst, tyst, tyst i djungeln, där det går en missionär och - gluff - så sätter kannibalen tänderna i honom, innan missionären hört så mycket som ett knäpp.
(...)
- Den kannibalen kommer nog aldrig till himlen, tror Lisabet.
- Nä, det kan du slå dig i backen på att han inte gör, försäkrar Madicken.
Lisabet nickar belåtet. Men så börjar hon fundera.
- Jo, det gör han i alla fall, den uslingen, säjer hon till sist.
- Gör vad då, undrar Madicken.
- Kommer till himlen, jo, för han har ju missionären i magen och missionären måste ju komma till himlen, förstår du väl?
Sedan kan man använda den här texten som ett sätt att illustrera försoningen och nattvarden ungefär så här:
Kannibaler är människor som äter upp andra människor. Det är väldigt, väldigt ovanligt. Men något som är vanligt, det är att vi människor är elaka mot Gud, mot varandra och oss själva, ljuger och retas och struntar i varandra. Det är sånt som alla både gjort och råkat ut för någon gång. Man kan säga att när man är elak mot någon, så tar man en tugga av den personens hjärta, förstör en bit av hans eller hennes liv. På det viset är vi allihopa som Madicken och Lisabets kannibal.
Jesus, han är ingen kannibal på det sättet. Han är människa som vi, och vet hur vi har det, men samtidigt är han Gud, och därför gör han inte människor illa och tuggar inte på deras hjärtan. Tvärtom - han har låtit allt ont och allt hemskt hamna på honom, lidit och dött på korset för vår skull, för att vi ska slippa leva med det onda och det elaka för alltid och istället komma till himlen med honom. Kvällen innan Jesus dog, åt han en måltid tillsammans med sina lärjungar, sina vänner. Den måltiden är början på det som vi firar varje söndag i kyrkan, nämligen nattvarden. Då kommer Jesus till oss i brödet och vinet, brödet och vinet blir på ett sätt som vi inte kan se eller förstå till Jesu kropp och blod. Och det får vi äta upp, precis som Madickens kannibal åt upp missionären. Och när vi har Jesus i magen är det som för kannibalen - Jesus hör ju hemma i himlen, och då får vi följa med dit, vad vi än har gjort. För det viktiga är att vi kommer till Jesus och tar emot honom, i våra magar och i hela våra liv.
Min fråga är nu: Fungerar det här för konfirmander eller större barn? Är det över gränsen till osmakligt och plumpt, eller är det ett kul kateketiskt grepp? Kan inte riktigt bestämma mig...och Brödsöndagen närmar sig med stormsteg...
5 kommentarer:
För föräldrar -absolut! Men jag skulle nog inte anvöända den bilden för barn. DEras begreppsvärld är ju lite för konkret... KOnfirmander kan det ju funka på, men frågan är hur mycket Madicken de minns och "bryr sig om"...
För konfirmander är den bra! Aningen magstark, men den funkar! Man kan inte ägna sig åt perfektionism men ungdomar. Det måste finnas begripliga paralleller och denna är sån! Kör hårt, syster!
För konfirmander tor jag att den kan funka, om man gör det på rätt sätt... Det är lätt att det blir lite för övertydligt och då kan det uppfattas som barnsligt, och barnsligt är det värsta som finns när man är i konfirmandålder... Jag tror inte heller att den är för abstrakt för yngre barn, typ mellanstadieåldern och så... Det är ju inte helt enkelt att förklara ett mysterium... :S
Mina konfirmander tycker att höjdpunkten på lektionsdagen är när de får leka med de stora gosedjuren och krypa in i plastsvampen i Nalle Puh-rummet, så att jag kan nog chansa på att just den här gruppen har rätt hög barnslighets-tolerans...och minns det inte Madicken, så kan man ju läsa hela kapitlet för att få dem att komma i stämning...
Kära syster, kul grepp tycker jag. jag instämmer i vad övriga har skrivit. För små barn tror jag att detta är rent ut sagt olämpligt att använda, för föräldrar kan det funka och för konfirmander tror jag att det kan bli riktigt bra. Min magkänsla är dock att parallellen är rätt plump. Jag har fått frågor om nattvarden som kannibalism av konfirmander förut och jag vill inte förstärka den bilden. massor med kramar från kulan
Skicka en kommentar