Maria från Magdala är förkyld

Maria från Magdala berättar vad som hänt...

Här är guiden M och soldaten G vid Golgata

Idag började församlingens påskvandring. Sex skolklasser och en grupp med daglediga damer och herrar har vandrat från Getsemane till den tomma graven, som byggts upp i församlingshemmet och kyrkan i nästan naturlig storlek. Min roll har även i år varit Maria från Magdala, så jag har tillbringat dagen bland påskliljorna vid graven till vänster om högaltaret.

Jag är rätt förtjust i min karaktär, Maria från Magdala är en spännande biblisk gestalt. Sju demoner, liksom, vad betyder det? Det måste varit en befrielse i många bemärkelser att möta Jesus och följa honom. I vanliga fall brukar jag spela Maria med rätt stor inlevelse, men idag är det otvivelaktigt så att jag håller på att få feber och dessutom har jag ont i halsen. Så dagens Maria är lågmäld, hes och lite glansig i ögonen. Förhoppningsvis kan detta uppfattas som stilla andlig glöd eller något...

Flambards

Har varit ledig inte mindre än två dagar denna veckan, vardagar då maken jobbat på som vanligt och lämnat mig och kisse att roa oss själva. Därför tog jag i måndags fram mina VHS-boxar med Flambards, en brittisk TV-serie från 1978 eller så. Den bygger på tre romaner av någon som heter Payton. Jag läste böckerna när jag var ungefär 13 och var i flera månader alldeles fast i brittiskt 1910-tal, pionjärflyg och jaktbaler. Videon köpte jag i London flera år senare och den är faktiskt väldigt bra. Långsamt tempo, vackra miljöer, intrigen följer i princip böckerna, vackert talad engelska och ja - väldigt romantiskt på ett kyskt och roligt sätt. Numera finns den även på DVD, så jag kan rekommendera en investering...

Hjältinnan med sin förste make. Svärmor tycker han är lik min man.

Minus mustaschen, så kanske...och minst lika envis.

Hjältinnan med sin blivande andre make - fast det vet hon inte än. Och inte han heller.

Akutköp av skor

Köpte nyss ett par svarta loafers, fast jag egentligen vill ha nätta snörskor med klack. Men har man gått hemifrån i ljusblå gympapjuck, ka ha begravning om en timme och inte hittar en vettig snörsko i hela stan finns det inget att välja på. Och loafers är ju också helt OK.

Filmtips i fastetid

Igår hyrde maken och jag "Shooting Dogs" från 2005, en film som utspelar sig på en skola i Rwanda i april månad 1994. Alltså strax före och i början av folkmordet på tutsier. Historien är baserad på verkliga händelser och inspelad på den plats där hundratals människor sökte skydd hos FN-trupper som inte hade mandat att ingripa och som därför lämnade dem att slaktas av milisen. Det är den bästa film jag sett på länge, även om mer initierade personer förmodligen tycker den ger en förenklad bild av historien. Det är en utmärkt film att se i fastan, personligen eller tillsammans med konfirmander/ungdomar, eftersom den tar upp både lidandet, offret, sakramenten och Guds närvaro i lidandet på ett starkt och tydligt sätt.

Huvudpersonerna är en katolsk präst i 60-årsålder, fader Christopher (John Hurt), som bott i Afrika i 25-30 år och den unge läraren Joe (Hugh Dancy), som relativt nyss anlänt till Rwanda. Filmen skildrar, förutom det historiska skeendet, hur de båda vita männen reagerar på det som sker runt omkring dem. Hur de slits mellan att stanna kvar tillsammans med de människor de lever tillsammans med och att följa med evakueringen ut ur landet, hur de brottas med tankar om Guds närvaro, sitt uppdrag som kristna och sin rädsla för att själva dö, kroppsligen och själsligen.

Madicken och nattvarden - en fråga om lämplighet

För länge sedan (typ 10 år sedan när jag var konfirmandassistent i Mikaels församling i Örebro) fick jag denna idé:

I första kapitlet av Astrid Lindgrens "Madicken och Junibackens Pims" (utgiven på Rabén och Sjögren 1976) utspelar sig följande dialog:

-Inte må du tro att det hörs, när det kommer en kannibal", förklarar Madicken för Lisabet som bara är fem år och inte begriper så mycket. Han kommer smygande, tyst, tyst, tyst i djungeln, där det går en missionär och - gluff - så sätter kannibalen tänderna i honom, innan missionären hört så mycket som ett knäpp.
(...)
- Den kannibalen kommer nog aldrig till himlen, tror Lisabet.
- Nä, det kan du slå dig i backen på att han inte gör, försäkrar Madicken.
Lisabet nickar belåtet. Men så börjar hon fundera.
- Jo, det gör han i alla fall, den uslingen, säjer hon till sist.
- Gör vad då, undrar Madicken.
- Kommer till himlen, jo, för han har ju missionären i magen och missionären måste ju komma till himlen, förstår du väl?

Sedan kan man använda den här texten som ett sätt att illustrera försoningen och nattvarden ungefär så här:

Kannibaler är människor som äter upp andra människor. Det är väldigt, väldigt ovanligt. Men något som är vanligt, det är att vi människor är elaka mot Gud, mot varandra och oss själva, ljuger och retas och struntar i varandra. Det är sånt som alla både gjort och råkat ut för någon gång. Man kan säga att när man är elak mot någon, så tar man en tugga av den personens hjärta, förstör en bit av hans eller hennes liv. På det viset är vi allihopa som Madicken och Lisabets kannibal.

Jesus, han är ingen kannibal på det sättet. Han är människa som vi, och vet hur vi har det, men samtidigt är han Gud, och därför gör han inte människor illa och tuggar inte på deras hjärtan. Tvärtom - han har låtit allt ont och allt hemskt hamna på honom, lidit och dött på korset för vår skull, för att vi ska slippa leva med det onda och det elaka för alltid och istället komma till himlen med honom. Kvällen innan Jesus dog, åt han en måltid tillsammans med sina lärjungar, sina vänner. Den måltiden är början på det som vi firar varje söndag i kyrkan, nämligen nattvarden. Då kommer Jesus till oss i brödet och vinet, brödet och vinet blir på ett sätt som vi inte kan se eller förstå till Jesu kropp och blod. Och det får vi äta upp, precis som Madickens kannibal åt upp missionären. Och när vi har Jesus i magen är det som för kannibalen - Jesus hör ju hemma i himlen, och då får vi följa med dit, vad vi än har gjort. För det viktiga är att vi kommer till Jesus och tar emot honom, i våra magar och i hela våra liv.

Min fråga är nu: Fungerar det här för konfirmander eller större barn? Är det över gränsen till osmakligt och plumpt, eller är det ett kul kateketiskt grepp? Kan inte riktigt bestämma mig...och Brödsöndagen närmar sig med stormsteg...

Utmaning!

Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.


1. Jag tycker om krigsfilmer.

2. Jag är livrädd för alla fåglar, speciellt kanadagäss, kajor och höns

3. Jag avskyr friluftsgudstjänster. Vad tror ni folk byggde kyrkor för?

4. När min man inte är hemma sover jag med lampan tänd

5. Kan jag inte sova lyssnar jag på P1 på låg volym. Det fungerar jättebra.

6. Min standardfrukost består av juice och Falu Rågrut med mosad avokado på.


Nu ska jag utsätta Falstaff, En Lisa för Själen, Per, Fader Jonatan, Marta och Kalle för denna behandling...

Oskyldigt anklagad

Några gånger har en märklig ruta dykt upp i min dator på jobbet. Där står det ungefär att "De webbsidor för vuxna som du beöskt kan ha lämnat spår i din dator. Detta kan påverka din anställning och din kreditprövning. Vill du rensa...".

Det vore ju ett schysst erbjudande, om jag hade besökt några sidor för vuxna enligt den definition jag misstänker att programmet som skickar ut rutan menar - d.v.s människor utan kläder som gör privata saker. Men det har jag inte, inte om man inte räknas www.expressen.se och www.aftonbladet.se som har en hel del innehåll som tangerar ovanstående.

Inte utan att jag blir lite sur.