Nya avsnitt med studierektor Gruber

Jag vet inte vad det beror på, men jag är lite svag för vice principal mr Gruber. Speciellt när han blir riktigt hysterisk. Då är Boston Public som allra bäst!

Ännu en lista...

Tog sen lunch diag och sitter här med mitt kaffe och en sanslöst god hallongrotta som damerna i Duvan bakat. Mums.
Hittade en lista hos Heléne som jag förstås stjäl. Kan inte sluta älska såna.

MIRIAMS FÖRSTA
Riktiga jobb: Kyrkogårdsarbetare
Egenköpta CD: Någon Ace of Bace-singel tror jag det var.
Piercing: Öronen, jag tror de började med vänster
Riktiga kärlek: Markus (vilken tur att det är så!)
Fiende: Det fanns en elak unge på dagis som hette Cecilia.

MIRIAMS SENASTE:
Biltur: Hem från Södertälje i måndags kväll
Kyss: Hej-då från maken vid frukostbordet i morse
Låne-bok: Lånade Scarlet och Feather av mamma. Har läst den förut, helt OK.
Sedda film: Sanningen om katter och hundar
Dryck förtärd: En kopp kaffe
Mat äten: Crepes
Telefonsamtal: Organist Martin, han svarade inte:
Skiva spelad: Bachs juloratorium med Uppsala domkyrkans körer.
Irritation: Mina byxor är för stora:

JAG VILL: vara piggare
JAG HAR: Skorv bakom öronen
JAG ÖNSKAR: att det blir minusgrader snart
JAG HATAR: Att ha min månatliga reglering
JAG ÄR RÄDD FÖR: fåglar och att min bil ska gå sönder
JAG HÖR: Datorns sus
JAG UNDRAR: vad jag ska säga om Hemlighetspärlorna till EMQL
JAG ÅNGRAR att jag inte gick på Johannelund
JAG ÄLSKAR: Jesus, Markus, mamma, pappa, lillebror
JAG SJUNGER: Ständigt, idag mest Bereden Väg
GRÅTER: Lite för sällan. Men ofta när jag blir arg.

JA ELLER NEJ:
Jag har en dagbok: Nej. Om inte bloggen räknas
Jag gillar att laga mat: Ja
Jag har en hemlighet jag inte delat med någon: Jag tror inte det. Eller, jo, det har jag.
FAVORIT-
nummer: 18
-färg: Grön
-dag: söndag
-månad: december
-dryck: apelsinjuice

FÖREDRAR...
Gos eller hångel: Hångel
Te eller kaffe: Kaffe
Mörkt eller ljust öl: Ljust
Rött eller vitt vin: ingen åsikt...

INOM DET SENASTE DYGNET HAR JAG
Gråtit? Nej
Hälpt någon? Japp
Köpt något? En macka
Gått på bio? Nej.
Sagt jag älskar dig? tror det.
Saknat ett ex? Inte en chans
Skrivit i en dagbok? nej, bara bloggat
Haft ett seriöst samtal? Ett gäng
Kramat någon? Ja, Markus

Länkar vidare idag

Först till pappas senaste inlägg i tryckfrihetsdebatten: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=592191&previousRenderType=2

Sedan till en intressant diskussion hos Fader Jonatan. Inte helt otippat håller jag med Falstaff, men det är en fröjd att läsa en debatt mellan ödmjuka och intelligenta människor som håller sig till saken.
http://faderjonatan.blogspot.com/2006/11/nu-har-jag-mtt-biskop-spong.html#comments

Retreat-helg

Jag är på Kårarps-retreat. Jag har aldrig varit så mycket för det där med att vara tyst på en kursgård, så mina retreater går oftast till mor och far. Får ut mycket mer av att prata högt med pappa än tyst för mig själv.



Och så finns ju Sarro här. Inget är så avstressande som en speedad lapphund!

Söndagssexa

Jag gör om vännen Lisas moraliska fredagsfyra till en moralisk söndagssexa, eftersom det är söndag idag och minst tjugo minuter tills vaktis V öppnar kyrkporten så jag kan komma in...

1) Om en hemlös ber dig om pengar, vad gör du då?
Det varierar. Ganska ofta ger jag pengar, eftersom jag inte står ut med tanken att de faktiskt skulle ha dem till mat och så utgick jag i mitt fördomsfulla sinne från att de var till sprit och så fick de ingen mat den dagen...

2) Om du ser någon stå med bilen på motorvägsrenen och viftar med händerna, vad gör du då?Jag har värsta ångesten för motorvägar, så jag törs inte stanna. Sänder en förbön och kör vidare. Fast jag vet hur det är att stå där och vifta själv...

3) Om någon ringer på och ber dig ta hand om en kattunge som annars måste avlivas, vad gör du då?
Ber dem vända sig till Södertälje katthem (bra plats för övrigt) eller tar emot den och tar med den dit nästa dag. Min egen misse-murr skulle aldrig tolerera att den flyttade in, är jag rädd.

4) Om en vän ber att få låna 5.000 kronor av dig, men absolut inte vill säga till vad, vad gör du då?
Jag vet inte riktigt. Beror på vem det är. Fast med största sannolikhet nej, inte om han/hon inte säger vad det är till. Då måste det ju vara något skumt.

5) Om en vän berättar för dig att han/hon är otrogen mot sin make/maka, vad gör du då?
I princip: Uppmanar henne/honom att antingen avsluta affären eller äktenskapet. En sak i taget!
I praktiken: Vet inte. Faktiskt ingen aning. Det beror på vad jag i övrigt vet om deras första relation och omständigheterna.

6) Om du hör en kille/man på bussen tala nedlåtande och otrevligt till sin tjej/kvinna, vad gör du då (alltså inget gräl, utan ensidiga påhopp)
Tänker att det var en riktigt idiot, önskar att jag hade mod att säga ifrån, men gör inget mer än på sin höjd blänga hätskt på honom.


Konstaterar efter en genomläsning att jag är ganska mesig. Men jag jobbar på att kata till mig. Min mentor i civilkurage, A, säger att jag har god potential att bli riktigt kaxig med tiden
Nu ska den här mesiga prästen ta sig samman och gå in och fira tidigare nämnda familjemässa. Jag är rätt nervös faktiskt. Undrar när det går över?

Snäll migrän

Gårdagen fick ett snöpligt slut - istället för att jobba och fira kvällsmässa i kyrkan, tillbringade jag eftermiddagen och kvällen liggande i först ett mörkt vilrum på jobbet och sedan i mitt likaledes mörka vardagsrum. Den första migränattacken på nästan två år slog till, nämligen.

Migrän är ett gemenskapsskapande samtalsämne - vi som är drabbade känner omedelbart en viss själarnas släktskap. Och efter att ha pratat med andra drabbade kollegor och bekanta, måste jag säga att jag har välsignats med en ganska snäll migrän. För det första har jag aura-migrän, det vill säga synstörningar. Och även om flimmer, blixtar och synbortfall inte är så där direkt kul, så blir jag ju förvarnad och hinner ringa och be kollegorna ordna med vikarie till mässan t.ex. För det andra är det oftast en liten paus mellan aura och själva smärtan, då man hinner lägga sig, be några böner, dricka vatten och sedan vänta in eländet med tapper min. Och för det tredje varar attackerna aldrig längre än 5-6 timmar. Så jämfört med dem som har migrän ofta, länge och utan förvarning, har jag det riktigt bra. Men jag hoppas att det dröjer minst två år till innan nästa gång...

Idag känner jag mig lite mosig och stel, men helt OK. Ska strax ge mig i kast med att slå in paket till de 4-årsdopbarn som ska komma och kalasa på söndag. Har köpt fint papper med elefanter på och så 100 ballonger så alla garanterat får med sig en hem!

Ligga på golvet och titta på sin fot

Ibland slås man av livets absurditeter. Som igår kväll, när jag låg på golvet med ena benet tryckt mot magen och stint stirrade på min högra fot. Step-up är visserligen skönt och roligt, men riktigt...normalt känns det inte alltid.

Tre filmer på två dagar

Det har regnat en hel del på sistone. Vilket ger rika tillfällen att t.ex. se på film. Det är bra.

I torsdags såg jag och vännen K Djävulen bär Prada på bio. En lättsmält, snygg komedi där Meryl Streep dominerade totalt vad gäller skådespelarinsats, men där Anne Hathaway fick ha de snyggaste kläderna. Till och med jag som inte är intresserad av mode riktigt på det sättet, tyckte nog nästan kläderna var den största behållningen. Och förstås Streeps rollfigurs fullkomligt skamlösa elakhet.

Så blev det fredag och vännen L och jag satt i vår ensamhet medan våra män var på personalfest (historien tycks upprepa sig, förra gången såg vi Dirty Dancing 2). och tittade på Brokeback Mountain. Det var helt OK, men eftersom både kritiker och andra medmänniskor tyckt det var så fantastisk, blev jag lite besviken. Klart att fotot var vackert, historien gripande och skådespeleriet klockrent - men det kändes liksom som om det var något som saknades, något som skiljer en film från att bara vara välgjord till att bli något extraordinärt. Bäst av alla var i alla fall Michelle Williams som Ennis slitna, försmådda hustru. Rätt långt från Jen i Dawsons Creek...

Lördagen bjöd hällregn och tidig uppstigning eftersom gästerna skulle med en färja över Bråviken. Efter frukost satte maken och jag oss i soffan med våra tekoppar och såg om Miffo. Som faktiskt, trots att vissa kyrkfördomar gjorts till sanning och trots att de inte alltid har stenkoll på kyrkliga detaljer och trots att klassperspektivet är något övertydligt - är en riktigt bra film. Jonas Karlsson är ju inget mindre än ett geni, hans berättarröst är helt underbar, precis som hans föräldrars taffliga akademikersnobberi och Livia Millhagens totala avsaknad av impulskontroll. Det var en god investering att köpa den för 44,50 på ICA Maxi.

Katter som poppar

Inledde dagen med ett riktigt härligt skrivbordsskratt! Titta på den här länken www.bille.nu/cat/ så får ni se själva. Kollegan och kattvännen M har skickat den till mig och tackas härmed ödmjukast.

Morgonstund har guld i mund...

Har lämnat in bilen för att få a) rätt fälg till ett av mina splitternya vinterdäck b) alla fyra däcken påsatta gratis som kompensation för att jag fick ett som var fel och inte kunde sätta på dem förra veckan. Steg sålunda upp 05.45 (hu!) , åkte hemifrån 06.27, var på verkstan 07.02 och på jobbet 07.20. Det tror jag är rekord - sällan är jag här före 8. Skönt är dock att se att huset är igång - vaktisarna är här, det lyser överallt och alla dörrar är upplåsta. Kanske att jag skulle förskjuta min arbetstid och alltid börja så här dags? Eller kanske inte.

Har läst igen. Denna gång är det "De vilseförda" av Kate Atkinson. En deckare som inte bara är en deckare. Läs genast!

Predikan

Inför i söndags (Alla Själars Dag) fick jag i mitt predikoskrivande användning för tankegångar som jag haft många gånger i samband med begravningar och sörjande människor. Döden, Livet, Hoppet och Himlen är teologiska frågor som fascinerat mig sedan jag var liten och därför är denna tid på kyrkoåret en favorittid. Här är predikan i alla fall. Jag höll den som sagt 5 november i Sankta Ragnhilds kyrka.

På fyra ställen i Bibeln står det uttryckligen att läsa om Livets Träd. Två stycken alldeles i början, i Första Mosebok och två stycken alldeles på slutet, i Uppenbarelseboken. Livets träd växte och växer i Guds rike, i paradiset. Mosebokens 3 kapitel berättar hur Guds tanke var att människan skulle äta av livets träd, det som ger evigt liv. Men de åt istället av kunskapens träd, i en strävan att sätta sig själv i Guds ställe som ondskan i ormens gestalt förde in i deras liv och som allt sedan dess har präglat all mänsklig existens. Människorna drevs ut ur paradiset, ut i en värld där döden var och är en realitet för alla, oavsett vilka vi är.

I Uppenbarelseboken, den bok som vill berätta för oss vad som ska ske efter tidens slut, och som Maggie läste ur nyss, dyker Livets Träd upp igen. I Johannes uppenbarelse av livet efter Jesu återkomst står det mitt bland människorna som har fri tillgång till dess frukt och dess läkedom. Friskt vatten porlar runt om det och ljuset från Herrens ansikte gör all övrig belysning överflödig.

Från allra första början, från det tillfälle då hela skapelsen ännu bara var en tanke hos Gud, till den dag då Gud blir allt i alla, har det varit och kommer alltid att vara Hans mål och mening att skapelsen ska ha liv, och liv i överflöd. Guds vilja är livet, det kan vi vara alldeles, alldeles säkra på. Livsträdet fanns från början och det blommar i evigheten. Men här hos oss, här på jorden, här i världen – här finns istället döden mitt ibland oss hela tiden. Här är döden något vi inte kommer undan, vare sig kroppsligt eller själsligt, eftersom synd, ondska och smärta hör tätt samman med döden. Livets träd kan, särskilt när vi befinner oss i dödens närhet, tyckas oändligt långt borta, eller till och med ruttet, nedhugget eller dött. Rädslan för att dö finns, stark eller svag, inom varje människa. Sorgen och saknaden vi känner när någon vi älskar dör är likaså en oundviklig del av livet. Och paradoxalt nog är det ett tecken på att Livets Träd fortfarande växer i paradiset. Vår ovilja och rädsla för döden, hör samman med att vi från början inte vara skapade till att dö. Det hör samman med att vi med vårt förnuft och vår känsla i viss utsträckning kan skilja mellan gott och ont – vi känner igen dödens ondska när vi ser den. Och Guds tanke med oss var att vi skulle leva. Ondskan förvände Guds vilja, vred till den så att den stundtals är oigenkännlig – men förstörde den inte helt. Vår mänskliga strävan efter liv, vår vrede och vårt motstånd inför döden är inte bara plågsam påminnelse om att vi lever i en värld som inte är som den borde, utan också en god påminnelse om att vi är skapade till att leva med Gud.

Hur ska det då gå till, i en värld där Livets Träd inte växer? Hur ska vi få del av det liv vi är skapta till och ämnade för? Hur möter Gud den längtan och den strävan efter liv som Han själv lagt ned i oss?

Genom att själv bli en av oss. Genom att, trots att Han har makt att döda och sedan kasta ned vem det vara månde i helvetet, gör just detta – med sig själv, med sin egen son. Genom att Gud kommer till oss i Jesus Kristus, genom att Han underkastar sig våra villkor trots att Han har makt att upphäva dem, genom att vara precis där vi är samtidigt som Han är helt och hållet sig själv – SÅ möter Gud oss. SÅ kommer Livets Träd in i den värld där vi lever. Det är bara det att det inte ser ut som ett friskt, grönskande träd, med blad och frukter och grenar. Det ser ut som ett kors. Ett kors vars tvärbjälke på en gång sträcker sig tillbaka till skapelsens paradis och flätar sig samman med grenarna på Livets träd, och framåt, till evighetens paradis där det gör samma sak. Det är Guds väg till oss – och får bli vår väg till Gud. Till Gud, som genom profeten Hesekiel lovar oss att öppna våra gravar och hämta upp oss ur dem, till Gud, vars ansikte ska stråla ljus och värme över folket och till Gud, som har makt att döda och kasta i helvetet, men som för att rädda var och en av oss kastat ned sig själv i dess avgrund. Gud som också tagit sig därifrån, och med sig själv alla dem som han gav sitt liv för.

Korsets trä är Livets trä och Korsets väg är Livets väg, den väg som Gud har öppnat för alla som vill vandra den tillsammans med Jesus, i honom och av honom. Jesus säger det ju själv – jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Vägen går genom lidande och död, det kan vi inte komma ifrån i nuläget. Men det är en väg där vi aldrig är ensamma. Jesus vandrar bredvid oss, osynlig men närvarande, inte främmande för något av det som ett mänskligt liv kan innebära. Hans närvaro blir tydlig när vi möter honom i bönen, i lovsången och i bibelordet. Hans närvaro blir uppenbar när vi tillsammans med våra medvandrare får ta emot hans kropp och blod i nattvardens bröd och vin, till kraft och mod att fortsätta vandringen. Korsets väg i Jesus Kristus kan ta olika riktningar här på jorden, men den är en enda, och den leder till en enda plats – dit, där Livets träd ger frukt och blad, till näring och läkedom, nu och för evig tid.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande
Såsom det var av begynnelsen, nu är och ska vara, från evighet till evighet. Amen