Gudstjänstlivet är på vissa håll på väg att kollapsa. Det meddelar Eskilstunakuriren såväl som Dagen att biskop Hans-Erik har sagt på nya stiftsfullmäktiges första möte.
Det är bra att det blir sagt. Extra bra att det blir sagt av biskopen. För om man inte säger det rakt ut på detta fördömliga sätt, då är det nämligen rätt enkelt att mörka vad som håller på att ske. Inställda gudstjänster på landet kan gömmas bakom det lilla ordet "sammanlysning", andra gudstjänster kan ersättas med konserter, söndagens högmässa kan ersättas med veckomässan i församlingshemmet - det finns många sätt.
Att använda det tydliga, och klart negativt betingade, ordet kollaps är ett sätt att visa att detta faktiskt är något viktigt som håller på att försvinna. Det är inte tal om en paradigmskifte, eller om att traditioner förändras. Det handlar om att Kyrkans huvuduppgift, den händelse förutan vilken hennes existensberättigande är klart tveksamt, håller på att gå under.
Vad ska vi då göra åt saken? Jag tror att svaret är enkelt. Vi ska fira gudstjänst. Vi ska fira mässa. Varje söndag. Även om det inte kommer så många. Även om det är tråkigt. Även om det kostar att värma upp. Även om vi inte blir bekräftade och underhållna varje minut av gudstjänsten. Vi som kallar oss för kristna ska dra konsekvenserna av Tredje Budet och för Guds, vår nästas och vår egen skull helga vilodagen på det mest självklara av sätt. Det är en fråga om trovärdighet, som inte minst gäller oss som varje månad får ett lönebesked som det står Svenska Kyrkan på. Om inte vi, med våra liv, visar att det vi står för varje dag i veckan också är viktigt för oss på söndagen, hur ska vi då kunna begära av andra att de ska gå dit? Hur ska vi kunna kritisera sekulariseringen om vi själva är delaktiga i att genomföra den - inifrån?
Något annat vi ska göra, det är att uppvärdera alla de gudstjänstgemenskaper som faktiskt lever och blomstrar. Även när de äger rum i ett sammanhang där vi själva inte känner oss hemma, även när delar av gudstjänsten står för en annan tradition än den som är vår egen. För det finns faktiskt levande församlingar i Svenska Kyrkan. De finns i Allhelgonakyrkan på Söder, i Hovsjö Kyrka i Södertälje, i Helgeands församling i Lund, i Ängskyrkan i Tumba, i Klara Kyrka i Stockholm och i S:t Ansgars kyrka i Uppsala, för att bara nämna några. De har alla sin profil - ibland ganska spetsig i relation till Svenska Kyrkan generellt och centralt, men det betyder inte att de ska avfärdas eller förtigas - för de firar gudstjänst. Varje söndag, oförtrutet - precis som kyrkan gjort och ska göra i alla tider.
måndag, december 07, 2009
söndag, december 06, 2009
Om puckade protester
Någon har målat över de nya 60- och 80-skyltarna på 57:an med svart färg och dessutom gjort samma sak med fartkamerorna. Resultatet är just nu att det är svårt att se vilken hastighet som gäller över huvud taget.
Jag vet att det finns folk som tycker att det är trafiksäkrare med lite högre hastigheter, som inte tyckte sänkningarna var en bra idé. Jag tror dock inte att de som varit ute med målarburk i diket hör till dem, utan till någon som antingen inte tänker alls, eller som tänker att det är viktigare att de själva får köra så fort de vill mellan Järna och Mölnbo, än att vägen är säker för alla andra som gärna vill köra där utan att dö.
Jag vet att det finns folk som tycker att det är trafiksäkrare med lite högre hastigheter, som inte tyckte sänkningarna var en bra idé. Jag tror dock inte att de som varit ute med målarburk i diket hör till dem, utan till någon som antingen inte tänker alls, eller som tänker att det är viktigare att de själva får köra så fort de vill mellan Järna och Mölnbo, än att vägen är säker för alla andra som gärna vill köra där utan att dö.
tisdag, december 01, 2009
Farliga fördomar
Antidepressiva mediciner är ingenting som ska hanteras slarvigt. Det är starka preparat som ska förskrivas av kompetenta läkare och behandlingen ska följas upp. Felaktig användning eller självmedicinering kan få ödesdigra konsekvenser.
Samtidigt vittnar många, många människor, patienter såväl som läkare, om att antidepressiv medicin ibland är skillnaden mellan liv och död. Det kan hjälpa människor tillbaka till ett fungerande liv, ge styrkan att orka ta tag i de problem som ibland (inte alltid, även psykiatriska problem kan vara fysiska) ligger bakom ångesten, depressionen eller vad det nu kan vara.
Trots detta, finns det många som förnekar sig själva den hjälp som faktiskt finns att få, och många som skäms för den hjälp de tar emot. Som mår dåligt i onödan, eller skäms över att de faktiskt använder medicin för att få ett drägligt liv. Massor med människor skulle, tror jag, kunna må så väldigt mycket bättre om de slapp höra idiotiska saker som att man kan bota en klinisk depression eller svår panikångest genom att gå promenader, eller klappa katten eller tänka positivt. Eller för den delen att antidepressiv medicin är något man tar till för att man är lat, ovillig att ta ansvar eller för den delen korkad och misslyckad. För de allra flesta är det ett jättestort steg att våga börja med medicin. Många lider i tysthet i åratal innan de kommer så långt.
Och jag önskar verkligen att dessa människor skulle få slippa dessa kvasipsykologiska, ytliga och fördomsalstrande kommentarer som lägger sten på börda och ökar de känslor av skam och misslyckande som så ofta finns med i sjukdomsbilden redan från början. Kommentarer som ofta fälls av människor som vare sig är läkare, eller har någon erfarenhet av psykisk skörhet, utan helt enkelt bara Vet Hur Det Är.
Antidepressiv medicin ska självklart granskas, testas, utvärderas och ifrågasättas - av patienter, läkare och forskare. Vi andra kan koncentrera oss på att finnas till hands när vår nästa får ont i själen. Man kommer längre med en kram och en kopp te, än med förnumstiga kommentarer om sånt man inte har koll på.
Samtidigt vittnar många, många människor, patienter såväl som läkare, om att antidepressiv medicin ibland är skillnaden mellan liv och död. Det kan hjälpa människor tillbaka till ett fungerande liv, ge styrkan att orka ta tag i de problem som ibland (inte alltid, även psykiatriska problem kan vara fysiska) ligger bakom ångesten, depressionen eller vad det nu kan vara.
Trots detta, finns det många som förnekar sig själva den hjälp som faktiskt finns att få, och många som skäms för den hjälp de tar emot. Som mår dåligt i onödan, eller skäms över att de faktiskt använder medicin för att få ett drägligt liv. Massor med människor skulle, tror jag, kunna må så väldigt mycket bättre om de slapp höra idiotiska saker som att man kan bota en klinisk depression eller svår panikångest genom att gå promenader, eller klappa katten eller tänka positivt. Eller för den delen att antidepressiv medicin är något man tar till för att man är lat, ovillig att ta ansvar eller för den delen korkad och misslyckad. För de allra flesta är det ett jättestort steg att våga börja med medicin. Många lider i tysthet i åratal innan de kommer så långt.
Och jag önskar verkligen att dessa människor skulle få slippa dessa kvasipsykologiska, ytliga och fördomsalstrande kommentarer som lägger sten på börda och ökar de känslor av skam och misslyckande som så ofta finns med i sjukdomsbilden redan från början. Kommentarer som ofta fälls av människor som vare sig är läkare, eller har någon erfarenhet av psykisk skörhet, utan helt enkelt bara Vet Hur Det Är.
Antidepressiv medicin ska självklart granskas, testas, utvärderas och ifrågasättas - av patienter, läkare och forskare. Vi andra kan koncentrera oss på att finnas till hands när vår nästa får ont i själen. Man kommer längre med en kram och en kopp te, än med förnumstiga kommentarer om sånt man inte har koll på.
måndag, november 30, 2009
Man får bara ha EN stjärna i varje hus
- Varför inte då?
- För annars blir de vise männen förvirrade!
(autentisk klefbecksk dialog, advent 2007)
Dagens insatser
Igår var våra arbetsupgifter av andlig art, idag är de av mer praktisk sådan. Maken har vänt båten och krattat undan de sista slemmiga löven, själv har jag hängt upp ljusslinga i plommonträdet samt bakat lussekatter. De hyste en viss motvilja mot att skiljas från bakplåtspappret, men verkar i övrigt ha blivit riktigt bra katter. Här är de:
lördag, november 28, 2009
Jane Eyre
Idag recenserades Dramatens uppsättning av Jane Eyre och jag blev genast fast besluten att se den, ju förr desto bättre. Den är slutsåld fram till nyår, men därefter finns det biljetter åtminstone till påsk tror jag.
Jag upptäckte Jane Eyre ganska sent i livet, det är bara två år sedan jag läste boken för första gången, och av alla filmatiseringar som uppenbarligen finns, så har jag bara sett en. Men den har jag å andra sidan sett flera gånger ...
Ruth Wilson som Jane. Boktroget tjurskallig.
Jag upptäckte Jane Eyre ganska sent i livet, det är bara två år sedan jag läste boken för första gången, och av alla filmatiseringar som uppenbarligen finns, så har jag bara sett en. Men den har jag å andra sidan sett flera gånger ...
Ruth Wilson som Jane. Boktroget tjurskallig.fredag, november 27, 2009
Rättelse
Läser man Kyrkpressen (eminent tidning för övrigt, heja Finland!) så får man mer korrekt information om fallet Jari Rankinen, som jag skrev om igår.
torsdag, november 26, 2009
Triggerpunkt
Dagen skriver idag om ett fall med en avskedad präst i Finland, och uttrycker sig så här:
"Det hade länge varit känt att Rankinen inte gillar kvinnliga präster... "
Jag vet att det förmodligen bara en formulering. Det är inte alltid så lätt att skriva korrekt och smidigt på samma gång, om ni förstår vad jag menar. Men ändå. Meningar som denna retar mig. Det handlar inte om gillande eller ogillande. Ämbetsfrågan handlar om teologi och om bibelsyn. När man skriver sådär, blir det så ytligt, som om alltsammans handlade om griniga gubbar som inte vill ha några fjantiga fruntimmer i koret, och inte om ett teologisk ställningstagande.
"Det hade länge varit känt att Rankinen inte gillar kvinnliga präster... "
Jag vet att det förmodligen bara en formulering. Det är inte alltid så lätt att skriva korrekt och smidigt på samma gång, om ni förstår vad jag menar. Men ändå. Meningar som denna retar mig. Det handlar inte om gillande eller ogillande. Ämbetsfrågan handlar om teologi och om bibelsyn. När man skriver sådär, blir det så ytligt, som om alltsammans handlade om griniga gubbar som inte vill ha några fjantiga fruntimmer i koret, och inte om ett teologisk ställningstagande.
onsdag, november 25, 2009
Tankar om te
När jag var liten hade mina föräldrar en brun tekanna, och jättelika tekoppar med pastorala mönster på - en blå (mammas) och en grön (pappas). Kopparna hade de fått i lysningspresent och jag tyckte de var bland de vackraste saker som fanns. De brukade inte använda dem så ofta men ibland, på lördagseftermiddagar eller så, drack de svart, ganska vanligt te ur en speciell burk och gömde tekannan under den svarta tehuvan från Jobstryck. Jag tyckte att teet luktade rätt konstigt och smakade illa, men det var ändå väldigt mysigt att sitta med mamma och pappa och dricka mjölk medan de drack te och pratade. Nu för tiden har de gått över till Roiboos, som dricks med mjölk i mindre muggar med sädgäss på, men det är fortfarande mysigt att dricka te med dem.
Mitt eget tedrickande tog inte fart ordentligt förrän i Uppsala. Där insåg jag också fort att tjusningen med löste - den ask med tepåsar som jag köpte min första vecka på Arken slängde jag, halvfull, när jag flyttade därifrån tre år senare. Riktigt te skulle inköpas i tebutiken under Storken, och gärna ha exotiska namn som "Rabbits Tale", "Vintersaga" eller "Chokladmint" (vilket i och för sig var rätt äckligt). Och te dracks det. På morgnarna vid korridorsköksbordet, mellan föreläsningarna på Café Carolina respektive Alma och framför allt på kvällar och nätter, i diverse olika korridorskök. Tekopparna hjälpte en att plugga, lösa världs- såväl som kärleksproblem och inte minst att skapa nya kontakter av olika slag. En nyckelreplik i den romans som utmynnade i vårt äktenskap var till exempel: - Vill du ha lite te? och det lär ju knappast vara särskilt originellt i dylika sammanhang...
Te är med andra ord en dryck med hög mys-, koncentrations- och tröstfaktor. Det är varmt och därmed lite lugnande, är såpass starkt i smaken att man inte behöver äta så mycket till, och det finns sorter för de flesta smaker. När man känner sig ledsen, frusen, orolig eller bara lite trött, så brukar en kopp te alltid funka, åtminstone delvis. Uttrycket te och sympati är knappast tillkommet av en slump, och ikväll har jag fått just det, av min snälla kollega och hans lika snälla hustru. Jag drack säkert sju koppar - och nu känns allting mycket bättre!
tisdag, november 24, 2009
måndag, november 23, 2009
söndag, november 22, 2009
Mellan högmässor...
...befinner jag mig just nu. I vanliga fall har jag oftast bara en per dag, men idag ska jag göra ett spontant inhopp för en indisponibel kollega, i en kyrka där jag aldrig förut firat högmässa bakom altaret.
Det går säkert bra, församlingen kommer ta väl hand om mig. Mitt enda problem just nu är att min predikan från i förmiddags ligger på en stol i S:ta Ragnhilds kyrka, som är stängd, låst och larmad, samt i min dator på jobbet, som inte precis ligger på vägen mellan S:t Mikaels kyrka och Mölnbo. Därför har jag, som jag ser det, dessa alternativ:
1) Skriva en ny predikan fort som bara den
2) Åka in till expeditionen, skriva ut predikan och åka vidare till kyrkan.
3) Predika ur minnet, utan manus, och se hur det går
4) Hel fräckt låna makens predikan
Vad tycker ni? Jag har ungefär en timma på mig att bestämma mig.
Det går säkert bra, församlingen kommer ta väl hand om mig. Mitt enda problem just nu är att min predikan från i förmiddags ligger på en stol i S:ta Ragnhilds kyrka, som är stängd, låst och larmad, samt i min dator på jobbet, som inte precis ligger på vägen mellan S:t Mikaels kyrka och Mölnbo. Därför har jag, som jag ser det, dessa alternativ:
1) Skriva en ny predikan fort som bara den
2) Åka in till expeditionen, skriva ut predikan och åka vidare till kyrkan.
3) Predika ur minnet, utan manus, och se hur det går
4) Hel fräckt låna makens predikan
Vad tycker ni? Jag har ungefär en timma på mig att bestämma mig.
lördag, november 21, 2009
torsdag, november 19, 2009
Radiotips
Klartext i P4 har just nu en serie om Södertälje och speciellt om dess kristna invånare med rötter i Mellanöstern. Det går att lyssna på nätet, såklart:
Onsdagens program
Torsdagens program
På fredag kan man lyssna direkt, klockan 18.00 i P4.
En trevlig detalj är att man i åtminstone de två första programmen hör min svåger Mattias intervjua min arbetskamrat Madleen!
Onsdagens program
Torsdagens program
På fredag kan man lyssna direkt, klockan 18.00 i P4.
En trevlig detalj är att man i åtminstone de två första programmen hör min svåger Mattias intervjua min arbetskamrat Madleen!
Ett drastiskt - men tänkvärt - förslag...
...kommer min kollega Markus Hagberg med i dagens upplaga av Kyrkans Tidning. Läs den!
Även om jag kanske inte skulle vilja dra det så långt som till att avskaffa pastoralinstituten helt, så håller jag helt med Markus om att mer fokus och mer resurser behöver läggas på de blivande prästernas församlingserfarenhet och praktikperioder, samt på pastorsadjunktsåret. Det är i verkligheten man bäst rustas för verkligheten.
Även om jag kanske inte skulle vilja dra det så långt som till att avskaffa pastoralinstituten helt, så håller jag helt med Markus om att mer fokus och mer resurser behöver läggas på de blivande prästernas församlingserfarenhet och praktikperioder, samt på pastorsadjunktsåret. Det är i verkligheten man bäst rustas för verkligheten.
måndag, november 16, 2009
"Det är outhärdligt, det han säger!"
Alltså, jag tycker inte om att predika om den yttersta domen. Jag tycker berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan är ett mycket trevligare bibelställe, precis som jag tycker att berättelsen om Jesus och barnen är mycket lättare att hantera, än berättelsen om Jesus och den unge mannen som ägde mycket.
Därför händer det att jag ägnar mig och exegetiskt, såväl som homiletiskt, fegspel. Jag tassar helt enkelt runt det som Jesus egentligen säger, och försöker hitta andra vinklar, andra temata och andra ingångar, för att inte behöva konfrontera mig själv och mina åhörare med den Jesus som, för att citera lärjungarna i Joh. 6:60, säger outhärdliga saker. Dels för att jag själv inte vill höra dem, dels för att jag inte vill att mina åhörare ska tycka att det är jag som är outhärdlig.
Jag VET att jag gör så här - men jag tycker inte om det. Jag försöker låta bli. Och därför blir jag så arg och beklämd över predikningar, utläggningar och andra offentliga homiletiska utsagor som utan tillstymmelse till eftertanke ägnar sig åt att förtiga, eller bortförklara det faktum att bibelns värsta domspredikant faktiskt heter Jesus från Nasaret.
Vi har den bibel vi har. Jesu ord om frälsningen och den yttersta domen, är inte lösryckta meningar här och där, eller tvetydiga yttranden i komplicerade kontexter. Nej, det är hela kapitel sammanhängande text, det är predikningar, liknelser och skarpa förmaningar. Jag har mycket svårt att tro att det är hans vilja att vi som är hans tjänare ska fega ur inför dem.
Det behöver inte innebära att vi ska predika svavel. Det behöver absolut inte innebära att vi ska låtsas att vi tycker det känns enkelt, bekvämt och glasklart och det ska definitivt INTE innebär en förkunnelse som verbalt kastar några i helvetet och andra i himmelriket, för sådant kommer det inte an på oss att göra. Domen är Herrens. Men vi kan väl åtminstone försöka stå för att han säger att den finns?
Därför händer det att jag ägnar mig och exegetiskt, såväl som homiletiskt, fegspel. Jag tassar helt enkelt runt det som Jesus egentligen säger, och försöker hitta andra vinklar, andra temata och andra ingångar, för att inte behöva konfrontera mig själv och mina åhörare med den Jesus som, för att citera lärjungarna i Joh. 6:60, säger outhärdliga saker. Dels för att jag själv inte vill höra dem, dels för att jag inte vill att mina åhörare ska tycka att det är jag som är outhärdlig.
Jag VET att jag gör så här - men jag tycker inte om det. Jag försöker låta bli. Och därför blir jag så arg och beklämd över predikningar, utläggningar och andra offentliga homiletiska utsagor som utan tillstymmelse till eftertanke ägnar sig åt att förtiga, eller bortförklara det faktum att bibelns värsta domspredikant faktiskt heter Jesus från Nasaret.
Vi har den bibel vi har. Jesu ord om frälsningen och den yttersta domen, är inte lösryckta meningar här och där, eller tvetydiga yttranden i komplicerade kontexter. Nej, det är hela kapitel sammanhängande text, det är predikningar, liknelser och skarpa förmaningar. Jag har mycket svårt att tro att det är hans vilja att vi som är hans tjänare ska fega ur inför dem.
Det behöver inte innebära att vi ska predika svavel. Det behöver absolut inte innebära att vi ska låtsas att vi tycker det känns enkelt, bekvämt och glasklart och det ska definitivt INTE innebär en förkunnelse som verbalt kastar några i helvetet och andra i himmelriket, för sådant kommer det inte an på oss att göra. Domen är Herrens. Men vi kan väl åtminstone försöka stå för att han säger att den finns?
söndag, november 15, 2009
Ny bloggbekantskap
Idag upptäckte jag, via Samtal med J, en ny bloggbekantskap i Söderberättelser. Det är en prästblogg, dock utan de särskilda kännetecken på en sådan som Maja listade för ett tag sedan.
Den yttersta domen för hela familjen
Idag har jag firat familjemässa på söndagen före domsöndagen. Eftersom tredje söndagen i månaden alltid är familjemässa-söndag i vår församling, så är det inte första gången det händer. Någon gång har familjemässan hamnat på själva domsöndagen, men oavsett vilket så handlar texterna om den yttersta tiden, Jesu återkomst och den yttersta domen.
Varje år får jag alltid lite panik. Vad ska jag säga? Vad ska vi sjunga? Hur ska man förklara texterna så att även barnen förstår, men utan att de (eller deras föräldrar, för den delen) tycker det är otäckt och fördömande? Hur förmedlar man bibelns budskap om vaksamhet, väntan och den yttersta domen på ett sätt som är sant utan att vara skrämmande på ett sätt som driver bort från Jesus, istället för till honom?
Vi har löst det på lite olika sätt genom åren. Ibland har vi lagt fokus på just att Jesus kommer tillbaka och på hur härligt det ska bli. Något år har vi kombinerat det hela med dopfesten för fyraåringar, och i skenet av berättelsen om de tio jungfrurna talat om vikten att hålla sitt dopljus brinnande. I fjol gjorde vi bilder till GT-texten och i år slog vi på stort och dramatiserade evangeliet, med pappersfacklor och allt.
Det gick bara bra, och när jag satt i bilen hem så slog det mig att det kanske egentligen inte är vare sig lättare eller svårare med den Yttersta Domen för ett barn. Texterna blir ju varken lättare att förstå, eller mindre oroande för att man blir vuxen - tvärtom! Det står som det står, och det kan vi inte ändra på, eller anpassa, eller hoppa över. Men om vi frimodigt kastar oss över dem, tillsammans, så tror jag att vi kan få en djupare förståelse för vad det innebär att leva i vaksamhet och väntan på att Jesus ska komma tillbaka - oavsett om vi är sju år, trettio eller nästan sjuttiofem.
lördag, november 14, 2009
Stucken och besprutad
Igår fick jag en spruta. Nu gör det ont. Överallt, mer eller mindre, men mest i vänster arm.
Men det betyder, förhoppningsvis, att jag inte kommer vare sig få, eller smitta någon med svininfluensa och det är ju bra. Lidande som ger räddning, liksom.
Men det betyder, förhoppningsvis, att jag inte kommer vare sig få, eller smitta någon med svininfluensa och det är ju bra. Lidande som ger räddning, liksom.
torsdag, november 12, 2009
Ibland...
...får jag lite panik på hur mesig och slätstruken den här bloggen är och funderar på att göra om en den till en barrikadblogg. Ni vet en sån där man tar ställning i precis varenda fråga och uttrycker sig kategoriskt och självsäkert om allt och alla utan att bry som om så mycket annat än just det, att få skriva precis hur man tycker - eller VET - att det är.
Fast sedan kommer jag på att jag är sådan. Inte ens när jag försöker. Jag är en resonerande mes. Så då blir det ungefär som vanligt.
Fast sedan kommer jag på att jag är sådan. Inte ens när jag försöker. Jag är en resonerande mes. Så då blir det ungefär som vanligt.
onsdag, november 11, 2009
Mitt Småland
Jag är inte från Småland. Jag är egentligen inte någon särskild stans ifrån alls. Mamma är från Småland, pappa från Uppland, jag är född i Stockholm och mestadels uppvuxen i Närke och nu bor jag precis på gränsen mellan Stockholms och Södermanlands län. Även om jag tillbringat i princip alla barndomens sommar- och jullov där, och trots att mina föräldrar bor där nu, så är min hemortsrätt i Småland rent formellt ganska svag. Och småländska pratar jag förstås inte heller, bortsett från vissa ordvändningar, som nog snarare är s.k. familjespråkliga än dialektala.
Men i alla fall. Småländska höglandet är den del av Sverige som känns mest som "hemma" trots att jag inte bor där just nu. Jag tycker (väl medveten om att jag romantiserar....) att det är där som naturen är som vackrast, människorna som trevligast och det är där jag på sätt och vis önskar att jag vore född och det är dit jag vill flytta när jag blir gammal. Och om någon pratar småländska med mig, så går jag på i princip vad som helst - det är verkligen min trygghets- och trevnadsdialekt nummer 1.
Därför var det fullkomligt underbart att läsa Carl-Henriks översättning av "Jesus och barnen" till Landsbromål. Landsbro ligger utanför Vetlanda, några mil sydväst om Eksjö, där mamma och pappa bor, och dialekten är inte exakt likadan som den min morfar pratade - men nästan. Smaka bara på den här meningen:
Nä Jesus så dä blev han aaj, å sa: ”Låt luvâ kjomma te mee, å hinnřa dom inte. Gjuss řike tillhöř såna som dom.
tisdag, november 10, 2009
Sabbatsbrott som straffar sig?
Jag var, av praktisk-logistiska skäl, inte i kyrkan i söndags. Det är säkert därför jag känner mig helt urspårad och allmänt osyftad just nu...
lördag, november 07, 2009
Om att vara obekväm i ögonen på någon man själv skapat
Nu ger jag mig på något som kanske inte är så bra. Jag tänker blogga om en tanke jag inte tänkt klart. Inte på långa vägar, faktiskt.
Det handlar om den uttalade självbildens roll i debatter, såväl sekulär- som kyrkopolitiska sådana. Jag har tänkt på det i alla möjliga sammanhang - att de som direkt eller indirekt påtalar sin egen radikalitet, oftast inte är så där vansinnigt radikala egentligen. Inte om man inte tillskriver debattörens motståndare bra mycket mer makt, inflytande och anseende än vad de egentligen har. Vilket debattörer av detta slag ofta gör, mer eller mindre uttalat.
Det är rätt effektivt, på vissa sätt. Ingen vill säga emot en underdog. Ingen vill vara bakåtsträvare. Ingen vill vara Goliat om man kan få vara David. Det ÄR finare att vara profet än överstepräst. Och då undviker man att gå i svaromål, glider undan eller går helt enkelt i försvar - varpå sakfrågan lätt vinns av den självutnämnde radikalen.
På andra sätt är det en strategi som förfular debatten och får den att handla om hur kontrahenterna ÄR istället för vad de tycker. Den som blir beskriven och behandlad som om den befann sig i ett orättfärdigt överläge, provoceras inte sällan till att bete sig som om det var sant - alltså med nonchalans och maktspråk. Eller till att börja prata likadant, så att man istället för att diskutera en sakfråga, diskuterar vem som är mest radikal och vem som har minst makt. Och så var det med den debatten, liksom.
Som sagt, den här tankegången kan både förfinas och exemplifieras ytterligare. Kanske beskrivas med en skarp formulering. Men det lämnar jag åt er som läser så länge.
Vill ni läsa mer om detta, läs Maja. Inte för att hon är sådan själv, utanför att ofta hon ger goda och obarmhärtiga exempel på både detta, och andra näraliggande fenomen.
Det handlar om den uttalade självbildens roll i debatter, såväl sekulär- som kyrkopolitiska sådana. Jag har tänkt på det i alla möjliga sammanhang - att de som direkt eller indirekt påtalar sin egen radikalitet, oftast inte är så där vansinnigt radikala egentligen. Inte om man inte tillskriver debattörens motståndare bra mycket mer makt, inflytande och anseende än vad de egentligen har. Vilket debattörer av detta slag ofta gör, mer eller mindre uttalat.
Det är rätt effektivt, på vissa sätt. Ingen vill säga emot en underdog. Ingen vill vara bakåtsträvare. Ingen vill vara Goliat om man kan få vara David. Det ÄR finare att vara profet än överstepräst. Och då undviker man att gå i svaromål, glider undan eller går helt enkelt i försvar - varpå sakfrågan lätt vinns av den självutnämnde radikalen.
På andra sätt är det en strategi som förfular debatten och får den att handla om hur kontrahenterna ÄR istället för vad de tycker. Den som blir beskriven och behandlad som om den befann sig i ett orättfärdigt överläge, provoceras inte sällan till att bete sig som om det var sant - alltså med nonchalans och maktspråk. Eller till att börja prata likadant, så att man istället för att diskutera en sakfråga, diskuterar vem som är mest radikal och vem som har minst makt. Och så var det med den debatten, liksom.
Som sagt, den här tankegången kan både förfinas och exemplifieras ytterligare. Kanske beskrivas med en skarp formulering. Men det lämnar jag åt er som läser så länge.
Vill ni läsa mer om detta, läs Maja. Inte för att hon är sådan själv, utanför att ofta hon ger goda och obarmhärtiga exempel på både detta, och andra näraliggande fenomen.
fredag, november 06, 2009
Som när ett barn kommer hem och kvällen...
Jag ska strax sätta mig på det första av de två tåg som ska ta mig från Södertälje till Nässjö och mina föräldrar. Där ska jag (antar jag) få dricka kvällste och äta smörgåsar med mina favoritpålägg. Sedan ska jag få sova i min välbekanta flickrumssäng, bli väckt av en hundnos i örat, äta yoghurt med plommonmos och sedan göra ingenting tillsammans med min pappa hela dagen, innan mamma kommer hem och vi gör ingenting alla tre.
Det är nog inte helt omöjligt att det är snarlikt att komma till himlen.
Det är nog inte helt omöjligt att det är snarlikt att komma till himlen.
I drömmarnas land
Vaknade nyss med ett ryck. I drömmen hade jag nämligen slagit upp Länstidningen och överst i vår rosa predikotursruta hittat mitt eget namn, följt av orden "Mässa med Deeksha-välsignelse" och en noggrann instruktion, skriven i första person, vad som skulle ske där... Precis när jag satt i Sankta Ragnhildsgårdens trappa och grät över att det inte gick att publicera en dementi, så ringde väckarklockan.
Nu är jag vaken och ska läsa in mig ordentligt på saken. Återkommer med mer utförliga reflektioner när jag förstått vad det hela egentligen handlar om. Tror dock det är högst otroligt att jag kommer fram till att jag i vaket tillstånd vill leda dylika mässor...
Vill man läsa artikeln som jag tror föranledde min dröm, så finns den här. Vill man läsa en kommentar till det hela av någon som tänkt och inte bara drömt, läs här.
Nu är jag vaken och ska läsa in mig ordentligt på saken. Återkommer med mer utförliga reflektioner när jag förstått vad det hela egentligen handlar om. Tror dock det är högst otroligt att jag kommer fram till att jag i vaket tillstånd vill leda dylika mässor...
Vill man läsa artikeln som jag tror föranledde min dröm, så finns den här. Vill man läsa en kommentar till det hela av någon som tänkt och inte bara drömt, läs här.
måndag, november 02, 2009
Helgen...
...inleddes med lösgodis i Östra Husby och avslutades just med att jag spillde stuvning på katten.
Däremellan har den varit mycket god och avkopplande. Imorgon åter i tjänst. Temat för veckan är dopsamtal.
Däremellan har den varit mycket god och avkopplande. Imorgon åter i tjänst. Temat för veckan är dopsamtal.
söndag, november 01, 2009
Jag tycker att de vackraste psalmerna skrevs på 1500-talet. Jag älskar Händel högt och rent. Inte desto mindre är Majas bloggpost idag mycket läs- och tänkvärd. Jag tar mig friheten att citera en liten bit:
"Goodbye JS Bach och Telemann, Händels oratorier och Buxtehudes adventsmusik - det är en kyrkomusik som aldrig skulle ha blivit skriven om kyrkorna på den tiden haft samma policy som Svenska kyrkan har idag." (http://majasbibelblogg.blogspot.com/ 091101 kl. 13.12)
All utveckling bygger på att någon är modern och förskräcklig. Och det moderna och förskräckliga som saknar kvalitet, brukar med tiden sortera ut sig självt. Det som har kvalitet, blir med tiden klassiskt och fint. Eller i alla fall klassiskt, det beror på vem man frågar.
"Goodbye JS Bach och Telemann, Händels oratorier och Buxtehudes adventsmusik - det är en kyrkomusik som aldrig skulle ha blivit skriven om kyrkorna på den tiden haft samma policy som Svenska kyrkan har idag." (http://majasbibelblogg.blogspot.com/ 091101 kl. 13.12)
All utveckling bygger på att någon är modern och förskräcklig. Och det moderna och förskräckliga som saknar kvalitet, brukar med tiden sortera ut sig självt. Det som har kvalitet, blir med tiden klassiskt och fint. Eller i alla fall klassiskt, det beror på vem man frågar.
lördag, oktober 31, 2009
Bus eller gravljus?
När jag var liten fanns inte Halloween i Sverige. Det slog igenom ganska snabbt omkring 1997-98 någon gång, till alla tonåringars förtjusning och många andras stora ogillande. Fortfarande är det här med Halloween i Sverige inte alls okomplicerat - speciellt inte eftersom Allhelgonahelgen i Sverige har en både snarlik och samtidigt väsenskild innebörd. Många tycker det är osmakligt och vulgärt att spök- och monsterfester sammanfaller i tiden med minnesgudstjänster och ljuständning på kyrkogårdarna. Andra tycker att ondska, död och mörker inte är något att skämta om - särskilt inte om man är kristen.Jag kan hålla med om att en hel del av Halloweenrekvisitan är rätt grotesk. Jag tycker definitivt inte att de onda makterna är något man ska ta lätt på. Och jag kan verkligen förstå att det inte känns OK alls att komma från en älskad människas grav och mötas av monstermasker och leksaksblod.
Men samtidigt. I alla tider har människor använt humor och trams för att förhålla sig till det som skrämmer. I alla tider har vi så att säga retat döden genom att skämta om den. De allra flesta av oss kan säkert minnas härliga rysningar från barndomens spökhistorier. Vi tycks behöva sånt här för att stå ut med att leva i dödens närhet. Och dessutom - döden och ondskan är besegrad. Att fira Halloween är inte automatiskt en tillbedjan till det mörka. Det kan lika gärna vara en festlig, busig drift med det, eftersom Jesus har vunnit över alla mörkrets makter en gång för alla. Du död, var är din seger, liksom.
Så nej, jag bojkottar inte Halloween. Igår gjorde jag och Ebbas Mamma en pumpalykta (med ett utskuret Kristusmonogram istället för ansikte) och kommer det några Bus-eller-Godisbarn så är de så välkomna. Det förtar på intet sätt glädjen och högtidligheten i högmässan vi firade imorse, eftertanken inför de brinnande ljusen på kyrkogårdarna, eller den stillsamma hoppfullheten som kommer prägla morgondagens högmässa
torsdag, oktober 29, 2009
En stilla undran i allhelgonatid
Jag tycker självklart det är av yttersta vikt att all hantering av döda människor i samband med begravning och gravsättning sker med respekt och värdighet. Griftefriden slutar inte gälla bara för att kistan är i jorden, så att säga.
Jag urskuldar med andra ord ingenting. Men jag kan inte låta bli att undra hur många människor som skulle känna sig helt bekväma med kremation, om de visste i detalj hur det faktiskt går till?
Jag urskuldar med andra ord ingenting. Men jag kan inte låta bli att undra hur många människor som skulle känna sig helt bekväma med kremation, om de visste i detalj hur det faktiskt går till?
onsdag, oktober 28, 2009
Om diskriminering när det passar
Dagen rapporterar idag att var femte kvinnlig pastor i de svenska s.k. frikyrkor samfunden, känner sig diskriminerade på grund av sitt kön. De berättar om överlägsna kommentarer i stil med "vår duktiga lilla pastor", idéer som inte tas på allvar förrän en manlig kollega har kapat dem, kommentarer om hur de ska lösa familjelogistiken - och så vidare.
Sorgliga fakta. Men inga nyheter. Det här är, skulle jag tro, den absolut vanligaste formen av könsrelaterad diskriminering, tillsammans med lönesättningen då förstås. Den finns på många arbetsplatser, inte bara i kyrkor och samfund. Och den är inte grundad ni någon exegetisk tradition eller i någon speciell bibelsyn, utan i alldeles vanlig, allmänmänsklig "kvinnor-kan-inte"-tradition. Svår att sätta fingret på, eftersom den rätt ofta äger rum i någon sorts omedveten välmening. Svår att komma åt, eftersom de flesta förknippar diskriminering som något mycket större och mer dramatiskt. Svår att bryta, eftersom så många av dem som utför den, har en inre och yttre självförståelse som säger att de är jämställda i tanke och handling.
Jag har skrivit om detta förut, flera gånger, så jag kanske inte ska tjata. Men jag kan inte släppa tanken på att Svenska Kyrkan skulle kunna komma åt det här problemet mycket effektivare, om man inte så ofta gömde sig bakom ämbetsfrågan och lade den största delen av problemet där. Min upplevelse är inte sällan att det bakom alla omsorger om mig och mina prästvigda systrar, ligger en syn på kvinnan som en svag och utsatt varelse som måste skyddas. Man behöver inte ens fråga de enskilda exemplaren hur de själva upplever situationen - för då kanske de tolkar verkligheten utanför ramarna och DET vore ju obehagligt. Det är helt enkelt lättare att hålla ryggen fri genom att vara hård mot mörkermännen (oavsett om de verkligen har gjort något), än att på allvar ta itu med löneskillnader, verbala och fysiska klappar på huvudet, och lilla-gumman-kommentarer.
Där tror jag att frikyrkorna har ett bättre läge. De har inte en Ämbetsfråga av närmast mytiska proportioner att gömma sig bakom, eller som stör. Självklart finns den teologiska frågan om kvinnor som församlingsledare även där - men inte i samma skala och inte med samma låsta positioner och upptrampade stigar. Kanske kommer deras jämställdhetsarbete kunna fungera som en förebild för Svenska Kyrkan? Jag tror inte det vore så dumt.
UPPDATERING 091030: Elisabeth Sandlund skriver om jämställdhet och diskriminering på ledarplats i Dagen.
Som vanligt, detta är inte ett angrepp på min tjänstgöringsförsamling, utan en beskrivning av något jag tycker mig se i många olika sammanhang inom Svenska Kyrkan.
Sorgliga fakta. Men inga nyheter. Det här är, skulle jag tro, den absolut vanligaste formen av könsrelaterad diskriminering, tillsammans med lönesättningen då förstås. Den finns på många arbetsplatser, inte bara i kyrkor och samfund. Och den är inte grundad ni någon exegetisk tradition eller i någon speciell bibelsyn, utan i alldeles vanlig, allmänmänsklig "kvinnor-kan-inte"-tradition. Svår att sätta fingret på, eftersom den rätt ofta äger rum i någon sorts omedveten välmening. Svår att komma åt, eftersom de flesta förknippar diskriminering som något mycket större och mer dramatiskt. Svår att bryta, eftersom så många av dem som utför den, har en inre och yttre självförståelse som säger att de är jämställda i tanke och handling.
Jag har skrivit om detta förut, flera gånger, så jag kanske inte ska tjata. Men jag kan inte släppa tanken på att Svenska Kyrkan skulle kunna komma åt det här problemet mycket effektivare, om man inte så ofta gömde sig bakom ämbetsfrågan och lade den största delen av problemet där. Min upplevelse är inte sällan att det bakom alla omsorger om mig och mina prästvigda systrar, ligger en syn på kvinnan som en svag och utsatt varelse som måste skyddas. Man behöver inte ens fråga de enskilda exemplaren hur de själva upplever situationen - för då kanske de tolkar verkligheten utanför ramarna och DET vore ju obehagligt. Det är helt enkelt lättare att hålla ryggen fri genom att vara hård mot mörkermännen (oavsett om de verkligen har gjort något), än att på allvar ta itu med löneskillnader, verbala och fysiska klappar på huvudet, och lilla-gumman-kommentarer.
Där tror jag att frikyrkorna har ett bättre läge. De har inte en Ämbetsfråga av närmast mytiska proportioner att gömma sig bakom, eller som stör. Självklart finns den teologiska frågan om kvinnor som församlingsledare även där - men inte i samma skala och inte med samma låsta positioner och upptrampade stigar. Kanske kommer deras jämställdhetsarbete kunna fungera som en förebild för Svenska Kyrkan? Jag tror inte det vore så dumt.
UPPDATERING 091030: Elisabeth Sandlund skriver om jämställdhet och diskriminering på ledarplats i Dagen.
Som vanligt, detta är inte ett angrepp på min tjänstgöringsförsamling, utan en beskrivning av något jag tycker mig se i många olika sammanhang inom Svenska Kyrkan.
måndag, oktober 26, 2009
Länktips - olika sorters aktualiteter
Brygubben skriver intressant om Dag Sandahl och Helle Klein - som båda i sin tur skriver om Kyrkomötet och om händelserna där.
Liselotte delar sin predikan från i söndags. Stillsam har varit i Skottland. Och Maja funderar över Seglora Smedja och girigheten.
Själv skriver jag ingenting idag. Vad tycker ni jag ska skriva imorgon?
Liselotte delar sin predikan från i söndags. Stillsam har varit i Skottland. Och Maja funderar över Seglora Smedja och girigheten.
Själv skriver jag ingenting idag. Vad tycker ni jag ska skriva imorgon?
lördag, oktober 24, 2009
fredag, oktober 23, 2009
Förhandsvisning...
...av den predikan jag, om Herren dröjer, kommer att hålla på söndag:
Dagens evangelietext är slutet på en redogörelse för en tämligen hektisk period i Jesus verksamhet. Han har precis kommit hem efter att ha utsett sina lärjungar på ett berg. Innan dess har han både predikat, botat sjuka och drivit ut demoner och helt enkelt börjat bli känd – på gott och ont. Många, många människor har börjat följa honom och de skriftlärda har börjat störa sig ordentligt – de har kommit från Jerusalem för att anklaga Jesus för att stå i förbund med djävulen, att det i själva verket är med djävulens makt han botar och befriar människor. Dessutom är det massor med folk överallt, Jesus och lärjungarna hinner inte ens äta eftersom så många människor vill lyssna på, eller bli botade av honom. Det är alltså en ganska pressad situation som Markus målar upp – huset där Jesus befinner sig är trångt, varmt, rörigt. Jesus har precis förklarat att han inte är i förbund med Satan - och så mitt i alltihop dyker hans mamma och familj upp för att försöka ta med sig honom hem, eftersom de tror att han har blivit galen. Inte vad någon av oss skulle kalla en bra dag på jobbet, direkt.
Men Jesus är Jesus. Han tappar inte vare sig fattningen eller tålamodet. Hans svar när han får höra att hans familj väntar utanför, är inte enbart en markering till dem – det är en kraftfull förkunnelse till alla människor, också till oss.
– Vem är min mor och mina bröder? Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror, och syster och mor.
Det ligger i vår mänskliga natur att vilja sortera upp tillvaron, och därmed också oss själva. Vi bildar grupper – ibland genom att vi till vara tillsammans och ibland genom att INTE vilja vara tillsammans, så att säga. Vi sorterar oss utifrån vad vi tror på, vilket språk vi talar, vilken mat vi äter, hur vi rör oss när vi ber, vad vi tänker, hur vi ser ut, vilken musik vi tycker om… ja, ni vet. Grupper som ger trygghet, gemenskap och sammanhang, där man kan känna sig hemma. Men som också resulterar i vissa krav och förväntningar, både inifrån och utifrån grupperingen i fråga. Ibland helt omedvetna och relativt odramatiska, ibland mycket djupgående. Ibland styrs hela livet av vår grupptillhörighet – du är sån, därför ska du göra så och vara så! Och misslyckas man med detta, att uppfylla kraven och förväntningarna, så får det konsekvenser. Ibland bara små sådana, som höjda ögonbryn och ett och annat missförstånd. Ibland handlar det om liv och död.
Moabitiskan Rut hade lämnat sitt folk och sin tro för att leva med sin make, hans folk och hans tro. Det var förmodligen inte helt okomplicerat. Sedan lät hon bli att återvända hem när tillfälle bjöds, utan stannade i sin nya grupp – av lojalitet och gemenskap med sin svärmor, men också för att deras Gud nu också var hennes Gud. Hon beter sig helt enkelt inte som det förväntas av henne, därför att något annat är viktigare. Det är därför Boas fascineras av henne – och sedan också gör likadant. Han behandlar henne inte som den främling hon rent tekniskt är – utan utifrån den tro deras handlingar bevisar att de delar.
Jesus är, till sin yttre grupptillhörighet, en from snickarson från Nasaret. Hans mamma är, vad man kan utläsa av texten, en änka. Förväntningarna på honom är därför att han ska vårda sig om sin familj och hålla sig till de religiösa konventionerna, istället för att vandra omkring och predika och utmana de religiösa auktoriteterna. Men det har han inte gjort, och därför är de på plats i Kafernaum för att hämta hem honom. De möts av en folkmassa, av människor som fulla av förväntan och hopp kopplat till Jesus – och då törs de inte gå in. De skickar bud istället, och får svaret tillbaka - – Vem är min mor och mina bröder? Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror, och syster och mor.
Han pekar på dem som sitter omkring honom när han säger det. Lärjungarna, de som kommit för att lyssna, de som kommit för att få hjälp. En ganska spretig samling människor med olika bakgrund och anledningar att vara där, och inte direkt vad vare sig vi eller de skriftlärda skulle kalla överdrivet rättfärdiga. Men de har ändå, uppenbarligen, gjort Guds vilja i sådan utsträckning att de är värda att kallas för Jesu bröder och systrar. För de är där. De har följt efter Jesus, satt sig hos honom, för att lyssna, vara tillsammans och ta emot det han vill ge. De har låtit sin tro på att han kan ge dem det de behöver komma före livets alla andra krav och förväntningar. De har gått från hus, hem och arbete och sitter inpressade i ett trångt hus i Kafernaum, bara för att Jesus är där. Det är DET som är att göra Guds vilja – att vilja vara med Jesus så mycket att man går dit han är. Och detta familjeband, som knyter oss samman både med Jesus och med varandra, är viktigare än de jordiska band som knyter oss till olika grupperingar och sorteringar. Det behöver inte automatiskt innebära motsättningar och splittring – Jesu familj kom ju till exempel senare att även höra till hans lärjungar – men det är alltid det som är viktigast. Att vi gör Guds vilja, utför Hans verk, genom att, som Jesus säger i Johannesvevangeliet, tror på honom som Gud har sänt.
Det här var ord som behövde sägas. Till Jesu familj, som förmodligen fick sig en rätt smärtsam påminnelse om att deras son och bror inte var en vanlig man. Till de skriftlärda, som ville förebrå Jesus för att han inte höll sig inom deras ramar. Till lärjungarna, som hade lämnat allt och följt Jesus. Till människorna som kommit dit för att lyssna. Och till oss, som sitter här nu. Därför att vi tror på Jesus och vill vara där han är, så är vi hans systrar och bröder. Och det är, och förblir, större och viktigare än vilka vi är barn till. Det är viktigare än vilket land vi kommer ifrån, viktigare än vilket språk vi talar när vi ber, viktigare än vår fromhetstradition och viktigare än våra åsikter i teologiska ordningsfrågor. När vi tror på Jesus och låter det få konsekvenser i vårt liv, då gör vi Guds vilja och är, faktiskt, Jesu bröder och systrar.
Dagens evangelietext är slutet på en redogörelse för en tämligen hektisk period i Jesus verksamhet. Han har precis kommit hem efter att ha utsett sina lärjungar på ett berg. Innan dess har han både predikat, botat sjuka och drivit ut demoner och helt enkelt börjat bli känd – på gott och ont. Många, många människor har börjat följa honom och de skriftlärda har börjat störa sig ordentligt – de har kommit från Jerusalem för att anklaga Jesus för att stå i förbund med djävulen, att det i själva verket är med djävulens makt han botar och befriar människor. Dessutom är det massor med folk överallt, Jesus och lärjungarna hinner inte ens äta eftersom så många människor vill lyssna på, eller bli botade av honom. Det är alltså en ganska pressad situation som Markus målar upp – huset där Jesus befinner sig är trångt, varmt, rörigt. Jesus har precis förklarat att han inte är i förbund med Satan - och så mitt i alltihop dyker hans mamma och familj upp för att försöka ta med sig honom hem, eftersom de tror att han har blivit galen. Inte vad någon av oss skulle kalla en bra dag på jobbet, direkt.
Men Jesus är Jesus. Han tappar inte vare sig fattningen eller tålamodet. Hans svar när han får höra att hans familj väntar utanför, är inte enbart en markering till dem – det är en kraftfull förkunnelse till alla människor, också till oss.
– Vem är min mor och mina bröder? Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror, och syster och mor.
Det ligger i vår mänskliga natur att vilja sortera upp tillvaron, och därmed också oss själva. Vi bildar grupper – ibland genom att vi till vara tillsammans och ibland genom att INTE vilja vara tillsammans, så att säga. Vi sorterar oss utifrån vad vi tror på, vilket språk vi talar, vilken mat vi äter, hur vi rör oss när vi ber, vad vi tänker, hur vi ser ut, vilken musik vi tycker om… ja, ni vet. Grupper som ger trygghet, gemenskap och sammanhang, där man kan känna sig hemma. Men som också resulterar i vissa krav och förväntningar, både inifrån och utifrån grupperingen i fråga. Ibland helt omedvetna och relativt odramatiska, ibland mycket djupgående. Ibland styrs hela livet av vår grupptillhörighet – du är sån, därför ska du göra så och vara så! Och misslyckas man med detta, att uppfylla kraven och förväntningarna, så får det konsekvenser. Ibland bara små sådana, som höjda ögonbryn och ett och annat missförstånd. Ibland handlar det om liv och död.
Moabitiskan Rut hade lämnat sitt folk och sin tro för att leva med sin make, hans folk och hans tro. Det var förmodligen inte helt okomplicerat. Sedan lät hon bli att återvända hem när tillfälle bjöds, utan stannade i sin nya grupp – av lojalitet och gemenskap med sin svärmor, men också för att deras Gud nu också var hennes Gud. Hon beter sig helt enkelt inte som det förväntas av henne, därför att något annat är viktigare. Det är därför Boas fascineras av henne – och sedan också gör likadant. Han behandlar henne inte som den främling hon rent tekniskt är – utan utifrån den tro deras handlingar bevisar att de delar.
Jesus är, till sin yttre grupptillhörighet, en from snickarson från Nasaret. Hans mamma är, vad man kan utläsa av texten, en änka. Förväntningarna på honom är därför att han ska vårda sig om sin familj och hålla sig till de religiösa konventionerna, istället för att vandra omkring och predika och utmana de religiösa auktoriteterna. Men det har han inte gjort, och därför är de på plats i Kafernaum för att hämta hem honom. De möts av en folkmassa, av människor som fulla av förväntan och hopp kopplat till Jesus – och då törs de inte gå in. De skickar bud istället, och får svaret tillbaka - – Vem är min mor och mina bröder? Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror, och syster och mor.
Han pekar på dem som sitter omkring honom när han säger det. Lärjungarna, de som kommit för att lyssna, de som kommit för att få hjälp. En ganska spretig samling människor med olika bakgrund och anledningar att vara där, och inte direkt vad vare sig vi eller de skriftlärda skulle kalla överdrivet rättfärdiga. Men de har ändå, uppenbarligen, gjort Guds vilja i sådan utsträckning att de är värda att kallas för Jesu bröder och systrar. För de är där. De har följt efter Jesus, satt sig hos honom, för att lyssna, vara tillsammans och ta emot det han vill ge. De har låtit sin tro på att han kan ge dem det de behöver komma före livets alla andra krav och förväntningar. De har gått från hus, hem och arbete och sitter inpressade i ett trångt hus i Kafernaum, bara för att Jesus är där. Det är DET som är att göra Guds vilja – att vilja vara med Jesus så mycket att man går dit han är. Och detta familjeband, som knyter oss samman både med Jesus och med varandra, är viktigare än de jordiska band som knyter oss till olika grupperingar och sorteringar. Det behöver inte automatiskt innebära motsättningar och splittring – Jesu familj kom ju till exempel senare att även höra till hans lärjungar – men det är alltid det som är viktigast. Att vi gör Guds vilja, utför Hans verk, genom att, som Jesus säger i Johannesvevangeliet, tror på honom som Gud har sänt.
Det här var ord som behövde sägas. Till Jesu familj, som förmodligen fick sig en rätt smärtsam påminnelse om att deras son och bror inte var en vanlig man. Till de skriftlärda, som ville förebrå Jesus för att han inte höll sig inom deras ramar. Till lärjungarna, som hade lämnat allt och följt Jesus. Till människorna som kommit dit för att lyssna. Och till oss, som sitter här nu. Därför att vi tror på Jesus och vill vara där han är, så är vi hans systrar och bröder. Och det är, och förblir, större och viktigare än vilka vi är barn till. Det är viktigare än vilket land vi kommer ifrån, viktigare än vilket språk vi talar när vi ber, viktigare än vår fromhetstradition och viktigare än våra åsikter i teologiska ordningsfrågor. När vi tror på Jesus och låter det få konsekvenser i vårt liv, då gör vi Guds vilja och är, faktiskt, Jesu bröder och systrar.
Apropå tolkningsföreträde och färdiga svar...
...så kan man läsa denna ledare från Länstidningen. Därefter kan man leka med tanken att skribenten, med samma retorik och argumentation, hade förespråkat den andra linjen i äktenskapsfrågan, och därefter fråga sig hur många kommentarer om färdiga svar, tolkningsföreträde och tvärsäkerhet som en sådan artikel skulle kunna generera.
torsdag, oktober 22, 2009
Apropå dagens beslut...
...så vill jag citera min vän och kollega B-K, var Facebook-status just nu lyder så här:
Låt oss be för dagens arbete, ord, beslut i Kyrkomötet. Om Jesu Kristi sinne...bortom åsikter...
Och låt oss fortsätta be för varandra i morgon.
Vi tror och tycker olika om äktenskapet. Vi tror och tycker olika om väldigt många saker. Men vi tror alla på Jesus Kristus, vår och världens frälsare. Bara han som är sanningen, vet sanningen helt och fullt. Vi som lever här och nu kan ha fel och komma att bli tvugna att svara för det - oavsett vilken åsikt vi har.
tisdag, oktober 20, 2009
måndag, oktober 19, 2009
Två röster om beslutet som skall tas:
Karin Johannesson skriver i Kyrkans Tidning, Helle Klein i Aftonbladet. Klein har uppenbarligen inte läst Johannesson.
???
Martin Garlöv, a.k.a. Brygubben fick i uppgift att skriva en krönika i Kyrkomötets tidning. Det gjorde han. Men si, den ville tidningen ifråga inte ha, för den stred mot en deras kommunikationspolicy.
Jag har läst Garlövs krönika flera gånger och fattar faktiskt inte vad problemet skulle vara? Gör ni?
Jag har läst Garlövs krönika flera gånger och fattar faktiskt inte vad problemet skulle vara? Gör ni?
söndag, oktober 18, 2009
Påsklovs-Jesus
Vi visade Jesus från Nasaret på konfirmandlägret igår. Konfirmanderna hade inte sett den. Faktiskt inte de unga ledarna heller. Vi ledare på 30-nånting däremot, vi gick i barndom så fort de första tonerna av ledmotivet hördes.
- Åh, suckade min pedagogkollega lyriskt, det här är verkligen påsk!
För var det något som hörde till påskloven på 80-talet, så var det Jesus från Nasaret. Åtminstone för oss kyrknördar. Jag tyckte alltid att den första delen, som brukade sändas på långfredagen, men som mest handlar om bebådelsen och julen, var bäst. Jungfru Maria var så fin och barnamorden i Betlehem så otäcka att håren på armarna ställde sig rakt upp. Jesus som barn hade lite konstiga ögon, och vuxne Jesus hade väldigt konstiga ögon, men det gjorde inte så mycket. Det andra avsnittet var inte lika underbart. De pratade så mycket, och jag tyckte Jesus åbäkade sig så väldigt när han botade folk. Dessutom hade han som sagt väldigt konstiga ögon. Men det var ändå kul - och på påskafton brukade man ha lite godis att mumsa på under tiden. Och så var det sista delen - den med korsfästelsen. Först pratade de och pratade och pratade, sedan blev det blodigt och otäckt. Och sedan, när regnet öste ned och allt var lerigt och Jesus var död och Maria bara skrek och grät, då kunde jag inte låta bli att gråta lite, jag med. Fast jag visste hur det skulle gå sedan. Faktum är att jag hade svårt för den scenen långt upp i tonåren.
Att se om alltsammans som vuxen, var en positiv upplevelse. Visst - ögonfärgen på Jesus är faktiskt rätt underlig. Förlossningsscenen måste vara det minst realistiska som gjorts i den vägen i modern tid, och stundtals är det väldigt övertydligt spelat - men det är bra. Jesus åbäkade sig klart mindre än jag mindes, så att säga. Om jag kommer gråta när vi ser sista delen, återstår dock att se.
- Åh, suckade min pedagogkollega lyriskt, det här är verkligen påsk!
För var det något som hörde till påskloven på 80-talet, så var det Jesus från Nasaret. Åtminstone för oss kyrknördar. Jag tyckte alltid att den första delen, som brukade sändas på långfredagen, men som mest handlar om bebådelsen och julen, var bäst. Jungfru Maria var så fin och barnamorden i Betlehem så otäcka att håren på armarna ställde sig rakt upp. Jesus som barn hade lite konstiga ögon, och vuxne Jesus hade väldigt konstiga ögon, men det gjorde inte så mycket. Det andra avsnittet var inte lika underbart. De pratade så mycket, och jag tyckte Jesus åbäkade sig så väldigt när han botade folk. Dessutom hade han som sagt väldigt konstiga ögon. Men det var ändå kul - och på påskafton brukade man ha lite godis att mumsa på under tiden. Och så var det sista delen - den med korsfästelsen. Först pratade de och pratade och pratade, sedan blev det blodigt och otäckt. Och sedan, när regnet öste ned och allt var lerigt och Jesus var död och Maria bara skrek och grät, då kunde jag inte låta bli att gråta lite, jag med. Fast jag visste hur det skulle gå sedan. Faktum är att jag hade svårt för den scenen långt upp i tonåren.
Att se om alltsammans som vuxen, var en positiv upplevelse. Visst - ögonfärgen på Jesus är faktiskt rätt underlig. Förlossningsscenen måste vara det minst realistiska som gjorts i den vägen i modern tid, och stundtals är det väldigt övertydligt spelat - men det är bra. Jesus åbäkade sig klart mindre än jag mindes, så att säga. Om jag kommer gråta när vi ser sista delen, återstår dock att se.
onsdag, oktober 14, 2009
Jag borde verkligen göra något åt den här bloggen...
Till exempel borde jag städa min länklista så att det lönar sig att klicka på en länk. Jag borde lägga till alla nya, fina bloggar därute, greja till layouten lite och kanske byta typsnitt. Jag borde sätta roliga etiketter på alla inlägg (eller åtminstone på fler) och jag borde skriva lite oftare, om lite roligare och innehållsrikare ämnen.
Men inte idag. Idag meddelar jag bara att jag är fullt medveten om behovet - men alldeles för lat för att ta itu med saken.
Men inte idag. Idag meddelar jag bara att jag är fullt medveten om behovet - men alldeles för lat för att ta itu med saken.
måndag, oktober 12, 2009
Om det som en gång var
För nio år sedan läste jag nytestamentlig grekiska - det har jag bloggat om förut. Vad som dock inte framgick av det inlägget, var den stora roll som mina studiekamrater spelade i att göra grekiskan till en så positiv upplevelse.
Att läsa grekiska på egen hand är ingen lätt uppgift. Man behöver vara minst två för att besegra aoristerna. Och allra helst tre, som vi var - CJ, Kristoffer och jag. Det var ett klart vinnande koncept - vi delade texten i tre delar, tog ansvar för var sin del, gick sedan igenom tillsammans. Dagarna inleddes med lektion i Dekanhuset, sedan åt vi antingen 39-kronorspasta i Saffets källare eller det som Kristoffer kallade för "slafs" på Pinocchio, innan vi fortsatte arbetet, ofta i grupprummen på Dekan, uppehållsrummet på Regnell eller i någons kök. Vi femtiden gick vi hem, var och en till sitt, för att fortsätta på egen hand, innan vi sammanstrålade morgonen därpå. Och så där fortsatte det, medan hösten 2000 förflöt i ett ständigt ösregnande, med inslag av gåsmiddagar, Taizémöten, onsdagsmässor och framåt jul också adventskonserter, julklappsinköp, julpysselkväll (med högläsning ur ett Novum som vi rökte in med en indisk rökelsepinne...) och diverse annat.
Umgås man så där, varje dag, med alldeles bestämda förutsättningar (Markusevangeliet och Paulus brev), får man lätt en alldeles egen, och för den övriga omgivningen rätt outhärdlig, jargong. Som till exempel C-Js tes "Hela Johannesevangeliet kan sammanfattas "Du och jag Alfred" eller Kristoffers oförglömliga utbrott: När jag kommer till himlen, då ska Paulus få se på..." eller för den delen min egen oskuldsfulla fråga till föreläsaren vad det är Paulus tycker att förespråkarna för det gamla förbundet egentligen borde skära av sig...
I lördags gifte sig C-J med sin Maria, och därmed kan man säga att vi alla tre är ordentligt vuxna, åtminstone när det kommer till de yttre attributen såsom jobb, ålder och civilstånd. Och jag, som är den sentimentalaste av oss tre, tycker det känns på en gång fantastiskt att C-J har gift sig (såklart!) men också lite vemodigt - för nu är grekiskahösten ännu mer påtagligt en del av en svunnen ungdomstid.
Nåja, livet går vidare. Jag är glad att jag inte läser grekiska längre - för ändamålet var trots allt ännu roligare!
Att läsa grekiska på egen hand är ingen lätt uppgift. Man behöver vara minst två för att besegra aoristerna. Och allra helst tre, som vi var - CJ, Kristoffer och jag. Det var ett klart vinnande koncept - vi delade texten i tre delar, tog ansvar för var sin del, gick sedan igenom tillsammans. Dagarna inleddes med lektion i Dekanhuset, sedan åt vi antingen 39-kronorspasta i Saffets källare eller det som Kristoffer kallade för "slafs" på Pinocchio, innan vi fortsatte arbetet, ofta i grupprummen på Dekan, uppehållsrummet på Regnell eller i någons kök. Vi femtiden gick vi hem, var och en till sitt, för att fortsätta på egen hand, innan vi sammanstrålade morgonen därpå. Och så där fortsatte det, medan hösten 2000 förflöt i ett ständigt ösregnande, med inslag av gåsmiddagar, Taizémöten, onsdagsmässor och framåt jul också adventskonserter, julklappsinköp, julpysselkväll (med högläsning ur ett Novum som vi rökte in med en indisk rökelsepinne...) och diverse annat.
Umgås man så där, varje dag, med alldeles bestämda förutsättningar (Markusevangeliet och Paulus brev), får man lätt en alldeles egen, och för den övriga omgivningen rätt outhärdlig, jargong. Som till exempel C-Js tes "Hela Johannesevangeliet kan sammanfattas "Du och jag Alfred" eller Kristoffers oförglömliga utbrott: När jag kommer till himlen, då ska Paulus få se på..." eller för den delen min egen oskuldsfulla fråga till föreläsaren vad det är Paulus tycker att förespråkarna för det gamla förbundet egentligen borde skära av sig...
I lördags gifte sig C-J med sin Maria, och därmed kan man säga att vi alla tre är ordentligt vuxna, åtminstone när det kommer till de yttre attributen såsom jobb, ålder och civilstånd. Och jag, som är den sentimentalaste av oss tre, tycker det känns på en gång fantastiskt att C-J har gift sig (såklart!) men också lite vemodigt - för nu är grekiskahösten ännu mer påtagligt en del av en svunnen ungdomstid.
Nåja, livet går vidare. Jag är glad att jag inte läser grekiska längre - för ändamålet var trots allt ännu roligare!
fredag, oktober 09, 2009
Spikmatta?
Ebbas Mamma är en skarpsynt kvinna som inte går på vad som helst, vilket jag som är mer godtrogen ofta har nytta av. När jag tittade nyfiket på en av alla spikmattor som florerar i handeln just nu, påpekade hon att det faktiskt finns flera likheter mellan reaktionen man sägs få på en spikmatta, och reaktionen hos en människa som skär, eller på andra sätt skadar sig själv. Den självförvållade smärtan distraherar från den inre smärtan, stressen eller obehaget, samtidigt som den får endorfin och adrenalin att rusa runt i kroppen - vilket ger en avslappnande och uppiggande effekt. Men ska det verkligen behöva göra ont att slappna av? Jag är tveksam. Men fortfarande lite nyfiken. Nån av mina läsare som har provat?
torsdag, oktober 08, 2009
Hur det gick med skorna?
Jodå, jag köpte dem. Sedan gick jag in dem. I Rom. Här ovan ser ni dem någonstans i Vatikanmuséerna.
onsdag, oktober 07, 2009
tisdag, oktober 06, 2009
torsdag, oktober 01, 2009
Det årliga "jag är så förkyld"-inlägget.
Det dröjde lite längre än det brukar, men nu är jag slutligen officiellt förkyld. I tider av svininfluensa känns det dock mer OK än det vanligtvis brukar göra. Dessutom, satt jag just här och tänkte på, så ger förkylningar en hel massa små gyllene ögonblick av lättnad och tillfredsställelse som man inte får uppleva i friskt tillstånd. Som till exempel det där kännbara "klock"-ljudet som uppstår när nässprayen kickar in och luften plötsligt kan passera genom näsan...
Det är alltså inte alls så synd om mig som det brukar vara i dessa lägen. Jag har nässpray, halstabletter och framför allt ingen svininfluensa.
Det är alltså inte alls så synd om mig som det brukar vara i dessa lägen. Jag har nässpray, halstabletter och framför allt ingen svininfluensa.
måndag, september 28, 2009
Om att hålla Jesus kär
Kristoffer återger en mycket klok synpunkt från Eva Spångberg. Kan en människa verkligen älska Jesus hur som helst?
lördag, september 26, 2009
Sånt jag tycker om
När jag var tre år blev detta min favoritlåt. Det är den fortfarande, faktiskt. I alla fall i sin genre...
Mina bästa filmer i samma ålder var dessa och de håller också.
Mina bästa filmer i samma ålder var dessa och de håller också.
Avdöpt med grisrosa hårtork?
Sorry, ditt dop gäller ändå. Förutsatt att du själv vill det, förstås. Gud tvingar sig inte på någon som aktivt valt att tro, tänka och leva som om dopet vore en tom rit utifrån en fet lögn. Vill man så att säga avaktivera sina doplöften, så krävs inga manifest och ingen hårtork. Och alldeles oavsett manifest och hårtork, så kvarstår dopets löften om du en gång skulle ångra dig och vilja aktivera dem igen. Fast det spelar ju ingen roll. Tror man inte på Gud, och har man gått ur det samfund man rent pappersmässigt döptes in i, så är det ju bara tal om lite vatten och mumbojumbo. Varför så mycket besvär?
Nej, jag tycker inte det är respektlöst, eller ens upprörande. Bara fjantigt, i ärlighetens namn. Men jag vill understryka att Unga Humanister står i sin fulla rätt att hålla på med det. Precis som man har en fri vilja när det kommer till att ta emot dopets löften om barnaskap hos Gud, så har man en fri vilja när det kommer till aktiviteter med hårtorkar på bokmässor. Själens och tankens frihet är värd allt försvar.
Nej, jag tycker inte det är respektlöst, eller ens upprörande. Bara fjantigt, i ärlighetens namn. Men jag vill understryka att Unga Humanister står i sin fulla rätt att hålla på med det. Precis som man har en fri vilja när det kommer till att ta emot dopets löften om barnaskap hos Gud, så har man en fri vilja när det kommer till aktiviteter med hårtorkar på bokmässor. Själens och tankens frihet är värd allt försvar.
fredag, september 25, 2009
(ännu) En världslig sak.
Jag har upptäckt ett par skor som jag verkligen vill ha. De finns på en nätshop och (kanske) i en affär i Vetlanda.
Som jag ser det har jag tre alternativ:
1) Beställa dem på nätet och hoppas och be att de både kommer fram och passar.
2) Be min moster som bor utanför Vetlanda åka dit och så att säga köpa ut dem.
3) Köpa ett par skor i Södertälje och helt enkelt vara som folk.
Som jag ser det har jag tre alternativ:
1) Beställa dem på nätet och hoppas och be att de både kommer fram och passar.
2) Be min moster som bor utanför Vetlanda åka dit och så att säga köpa ut dem.
3) Köpa ett par skor i Södertälje och helt enkelt vara som folk.
Här är de. Visst står det Miriam över hela dem?
torsdag, september 24, 2009
onsdag, september 23, 2009
måndag, september 21, 2009
Om Alex Schulman och om att tro det man ser
Jag läser tidiningen Dagens intervju med Alex Schulman och inser att jag är en lättpåverkad människa som sväljer texter som om de vore allomfattande sanningar.
Först hade Alex Schulman en blogg. Den var hård och elak - så jag utgick därför ifrån att att Alex Schulman var hård och elak hela han.
Nu har Alex Schulman en annan blogg, om att vara pappa. Den är lika underbar som hans dotter är bedårande - så jag tror numera att Alex Schulman är rätt underbar, han med.
Igår kväll predikade Alex Schulman (eller höll en bibelreflektion, snarare) i Hedvig Eleonora Kyrka i Stockholm. Jag hade gärna varit där. Och när jag läser intervjun så är jag fast och fullt övertygad om att Alex Schulman är inte bara rätt underbar, utan underbar rätt och slätt.
Sanningen är den att jag inte känner Alex Schulman. Förmodligen är han både elak, underbar och gudslängtande och en miljon andra saker som jag inte vet om. Jag vet saker om honom, det han väljer att berätta eller det media väljer att lyfta fram, och dessa små skärvor av kunskap kör jag genom mitt egen erfarenhets- och fördomsmaskineri och ut kommer en bild jag omedvetet behandlar som om den vore sann.
Ni som läser den här bloggen och inte känner mig i den icke-virtuella världen, ni har på samma sätt tillgång till vissa delar av mig, delar som ni sedan bygger era åsikter och/eller känslor på. Mötte ni mig i verkligheten, skulle ni kanske bli besvikna, kanske överraskade och kanske bara tänka att "jaha, hon ser längre ut på bilden." eller "hon pratar ju inte alls som hon skriver".
Det här fenomenet, att känna någon delvis, har förstås funnits jämt. Men bloggosfären, internet och andra media gör att det blir en större och större del av våra liv. På gott och ont. På gott, eftersom det ger oss större inblick, kunskap och förståelse för andras liv, tankar och verkligheter. På ont, eftersom det är så lätt att låta informationsskärvorna bli till fördomsfull sanning.
Först hade Alex Schulman en blogg. Den var hård och elak - så jag utgick därför ifrån att att Alex Schulman var hård och elak hela han.
Nu har Alex Schulman en annan blogg, om att vara pappa. Den är lika underbar som hans dotter är bedårande - så jag tror numera att Alex Schulman är rätt underbar, han med.
Igår kväll predikade Alex Schulman (eller höll en bibelreflektion, snarare) i Hedvig Eleonora Kyrka i Stockholm. Jag hade gärna varit där. Och när jag läser intervjun så är jag fast och fullt övertygad om att Alex Schulman är inte bara rätt underbar, utan underbar rätt och slätt.
Sanningen är den att jag inte känner Alex Schulman. Förmodligen är han både elak, underbar och gudslängtande och en miljon andra saker som jag inte vet om. Jag vet saker om honom, det han väljer att berätta eller det media väljer att lyfta fram, och dessa små skärvor av kunskap kör jag genom mitt egen erfarenhets- och fördomsmaskineri och ut kommer en bild jag omedvetet behandlar som om den vore sann.
Ni som läser den här bloggen och inte känner mig i den icke-virtuella världen, ni har på samma sätt tillgång till vissa delar av mig, delar som ni sedan bygger era åsikter och/eller känslor på. Mötte ni mig i verkligheten, skulle ni kanske bli besvikna, kanske överraskade och kanske bara tänka att "jaha, hon ser längre ut på bilden." eller "hon pratar ju inte alls som hon skriver".
Det här fenomenet, att känna någon delvis, har förstås funnits jämt. Men bloggosfären, internet och andra media gör att det blir en större och större del av våra liv. På gott och ont. På gott, eftersom det ger oss större inblick, kunskap och förståelse för andras liv, tankar och verkligheter. På ont, eftersom det är så lätt att låta informationsskärvorna bli till fördomsfull sanning.
söndag, september 20, 2009
Biskop Bertil till minne
För mig var biskop Bertil främst en förkunnare och samlingsgestalt. Jag ska inte säga att jag kände honom - men jag har träffat, och inte minst hört, honom många gånger under de senaste åren, och det har alltid varit till glädje och uppbyggelse, precis som hans pigga ögon och varma leende.
Jag vet att det biskop Bertil också förknippas med konflikt, motstånd och splittring och jag vet också att han fasta övertygelse i ämbetsfrågan de facto skapade en svår situation för många ämbetssystrar i Västsverige. Men det är inte hela bilden - Liselotte och Maciej Zarmeba vittnar båda om en man som stod fast vid sin övertygelse med ödmjukhet.
Jag vet att det biskop Bertil också förknippas med konflikt, motstånd och splittring och jag vet också att han fasta övertygelse i ämbetsfrågan de facto skapade en svår situation för många ämbetssystrar i Västsverige. Men det är inte hela bilden - Liselotte och Maciej Zarmeba vittnar båda om en man som stod fast vid sin övertygelse med ödmjukhet.
lördag, september 19, 2009
Ibland är det skönt...
...att någon annan har ord, ork och omdöme att säga det man själv tänker, på precis rätt sätt. Därför hänvisar jag er härmed till den alltid lika skarpsynte Brygubben, och det han under de sista dagarna har skrivit om den sista tidens kyrkopolitiska retorik, och till min ämbetsstorasyster Liselotte som skriver om kyrkliga snedtak på ett mycket belysande sätt!
Dan före dan...
Imorgon är det kyrkoval. Jag hade inte tänkt blogga så mycket om det egentligen - men det har varit svårt att låta bli.
Så nu tänkte jag redovisa det faktum att jag tänker rösta på flera olika nomineringsgrupper, och sätta kryss för minst nio olika personer. Visserligen kan jag inte göra så mycket annat - alla grupper ställer inte upp överallt, av förklarliga skäl. Men jag är inte ledsen för det, faktiskt. Utifrån vad som bjuds, kommer jag kunna rösta utifrån många saker jag tycker är viktigt - jag kan rösta extra på de människor jag av olika skäl känner förtroende för, och samtidigt påverka fördelningen i ålder, kön, och engagemangsgrund i de olika beslutande organen. Jag kommer också att rösta på ett sätt som gör att min hemförsamling blir starkt och väl representerad där den behöver vara det. De personer jag kommer att kryssa, på alla nivåer, har olika frågor som de brinner för, olika kyrkliga och teologiska profiler och olika sekulärpolitiska sympatier. Gemensamt för dem alla, är att jag vet att de bryr sig om Svenska Kyrkan helt oberoende av kyrkovalet som sådant - och inte skulle sluta bry sig om till exempel valsystemet skulle förändras, eller deras sekulärpolitiska engagemang upphöra.
Den av mina kandidater jag känner starkast för, är min forna studiekamrat och numera ämbetssyster Ylva Rundberg. Jag tror hon, både i sin nomineringsgrupp och i såväl stiftsstyrelse som kyrkomöte, kan bidra med sunt förnuft, balanserade perspektiv och framför allt en genomreflekterad, varm och odramatisk syn på vad det är att vara kyrka - Kristi Kyrka. Mer om hur hon tänker kring sitt engagemang, kan man läsa här.
Så nu tänkte jag redovisa det faktum att jag tänker rösta på flera olika nomineringsgrupper, och sätta kryss för minst nio olika personer. Visserligen kan jag inte göra så mycket annat - alla grupper ställer inte upp överallt, av förklarliga skäl. Men jag är inte ledsen för det, faktiskt. Utifrån vad som bjuds, kommer jag kunna rösta utifrån många saker jag tycker är viktigt - jag kan rösta extra på de människor jag av olika skäl känner förtroende för, och samtidigt påverka fördelningen i ålder, kön, och engagemangsgrund i de olika beslutande organen. Jag kommer också att rösta på ett sätt som gör att min hemförsamling blir starkt och väl representerad där den behöver vara det. De personer jag kommer att kryssa, på alla nivåer, har olika frågor som de brinner för, olika kyrkliga och teologiska profiler och olika sekulärpolitiska sympatier. Gemensamt för dem alla, är att jag vet att de bryr sig om Svenska Kyrkan helt oberoende av kyrkovalet som sådant - och inte skulle sluta bry sig om till exempel valsystemet skulle förändras, eller deras sekulärpolitiska engagemang upphöra.
Den av mina kandidater jag känner starkast för, är min forna studiekamrat och numera ämbetssyster Ylva Rundberg. Jag tror hon, både i sin nomineringsgrupp och i såväl stiftsstyrelse som kyrkomöte, kan bidra med sunt förnuft, balanserade perspektiv och framför allt en genomreflekterad, varm och odramatisk syn på vad det är att vara kyrka - Kristi Kyrka. Mer om hur hon tänker kring sitt engagemang, kan man läsa här.
fredag, september 18, 2009
Dagens insikter
1) Ska man berätta om Sara och Hagar för ett gäng tioåringar, behöver man inte förmildra omständigheterna (de har sett värre på TV) men däremot ta det lugnt och metodiskt.
2) Om man inte äter socker alls på flera dagar och sedan äter för 8:50:- Pressbyrån-lösgodis, så får man ont i huvudet.
3) Det spelar ingen roll vilka avancerade sånger jag lär mig - ingenting slår begravningsbönen.
4) Ser man golvet genom skon, är det en bra idé med nya skor relativt omgående.
5) Att misstro sin bil gör livet krångligare.
6) Att handskura golvet med små scotch-brite-svampar är inte alls så tröstlöst som det låter. Det är rätt kul.
2) Om man inte äter socker alls på flera dagar och sedan äter för 8:50:- Pressbyrån-lösgodis, så får man ont i huvudet.
3) Det spelar ingen roll vilka avancerade sånger jag lär mig - ingenting slår begravningsbönen.
4) Ser man golvet genom skon, är det en bra idé med nya skor relativt omgående.
5) Att misstro sin bil gör livet krångligare.
6) Att handskura golvet med små scotch-brite-svampar är inte alls så tröstlöst som det låter. Det är rätt kul.
tisdag, september 15, 2009
Laura och jag
Kommer ni ihåg att det faktisk var vargar utanför förhänget i dörröppningen?Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när min mamma började läsa Lilla Huset på Prärien-böckerna för mig, men eftersom jag inte har några minnen av ett liv utan Laura, så antar jag att det var tidigt. Kanske att jag var tre, eller fyra - den första boken är skriven för ganska små barn. Hur som helst, när alla andra flickor på dagis ville leka prinsessa eller i alla fall prinsessan Leia, ville jag helst av allt leka Laura. Hade jag fått välja mig en ny identitet som sexåring (eller för den delen som tolvåring, även om jag aldrig hade erkänt det för en levande själ), hade jag inkarnerats som Laura Ingalls innan någon hann säga "solhätta". Och, märk väl, detta utan att ha sett ett enda avsnitt av TV-serien. Den fick jag inte se för mamma, eftersom den dels var för läskig, dels hade "förstört boken" - vilket hon givetvis hade fullkomligt rätt i.
Ikväll har jag sett en ganska ny filmatisering av de sista böckerna i ursprungsserien - Den Långa Vintern, Den Lilla Staden på Prärien, Gyllene År och De Första Fyra Åren. Den heter Beyond the Prairie och är inspelad för tio år sedan ungefär. Givetvis kan den inte mäta sig med böckerna, som förmodligen är helt omöjliga att filma tillfredsställande eftersom det långsamma och detaljerade berättandet som gör dem så unika är minst sagt svårt att omsätta i bild. Samtidigt är det en lättnad att efter alla år med Michael Landons skändning av god litteratur se att man i alla fall försökt använda sig av både böcker och författarens liv. Även om kronologin är konstig så är ramberättelsen relativt boktrogen. Det är snarare i detaljerna det skär sig. För alla som kan sin Laura vet att hon aldrig någonsin sa emot sin pappa. Och nog kunde de ha färgat Meredith Monroes hår brunt, flätat det ordentligt och satt på henne en solhätta?
måndag, september 14, 2009
Milde tid...
...tänkte jag när jag läste i Dagen om brudpar som vill ha en stylad och stilig vigselpräst. Och drog mig till minnes bilderna jag sett på Facebook från en av sommarens vigslar - brudparet och hela deras följe är strålande vackra, jag själv är rufsig, svettig och sammanbiten.
Fast speciellt upprörd blev jag inte. Det kan rimligtvis inte vara särskilt många brudpar som tänker på det sättet. Och i den mån det förekommer, så tycker jag faktiskt det är ganska komiskt - snacka om att försöka regissera sönder livet!
Folk ställer mer besvärliga krav på präster än att vi ska vara snygga. En del krav och förväntningar är fullkomligt rättmätiga och har att göra med det faktum att vi ska vara Guds och församlingens tjänare. Andra handlar om konventioner och fördomar. Alla sorters krav kan vara kluriga att leva upp till, och min kollega Liselotte skriver klokt om alla sorter.
Fast speciellt upprörd blev jag inte. Det kan rimligtvis inte vara särskilt många brudpar som tänker på det sättet. Och i den mån det förekommer, så tycker jag faktiskt det är ganska komiskt - snacka om att försöka regissera sönder livet!
Folk ställer mer besvärliga krav på präster än att vi ska vara snygga. En del krav och förväntningar är fullkomligt rättmätiga och har att göra med det faktum att vi ska vara Guds och församlingens tjänare. Andra handlar om konventioner och fördomar. Alla sorters krav kan vara kluriga att leva upp till, och min kollega Liselotte skriver klokt om alla sorter.
Mera morr!
Jag hör till den inte helt oansenliga skara kvinnor som behöver tränas i morrande för att få bättre precision, effektivtet och framför allt timing när det kommer till att morra. För säga ifrån, det ska man göra när man har skäl och tillfälle, och man ska göra det snyggt, hederligt och rättframt. Men det är inte så lätt i praktiken. Oftast blir det ingenting alls och sedan ingenting alls och ingenting alls och så allt på en gång, vid fel tid och på fel plats. För att motivera mig själv att träna regelbundet på detta, har jag idag köpt denna lilla påminnelse- och motivationsfigur som ska få pryda mitt arbetsrum på lämpligt sätt.
söndag, september 13, 2009
Deppad dopping
Idag är en deppig dag. Sarro åker nämligen hem till Kårarp igen, och jag lämnas kvar med saknad (och den inte helt lilla uppgiften post-Sarro-städning). Inget glatt skall när man svänger in på gården. Ingen blöt nos i knät när man ser på TV. Ingen godmorgon-slick i örat. Men kanske att Kisse vill flytta in igen?
lördag, september 12, 2009
Det ska bli skönt...
...när kyrkovalet äntligen är över. När man slipper ovärdigheter som gömda eller borttagna valsedlar, fula debattknep, misstro, raljans och medveten oförmåga att skilja på sak och person. Då kanske vi kan börja tala om sådana där jobbiga sakfrågor av typen gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.
fredag, september 11, 2009
Rebecka, Debora, Jael och andra bibliska rivjärn
Vi har startat en tjejgrupp i församlingen. Varje träff avslutas med andakt förstås, och i varje andakt är det tänkt att vi ska stifta bekantskap med en biblisk kvinna eller flicka. Idag har vi startat med Eva.
Det går ganska många fredagar på ett läsår, så jag håller just nu på och läser in mig för att vara ordentligt förberedd varje gång. Det är väldigt spännande - för när man verkligen letar och läser, så hittar man de mest fascinerade personligheter - inte alltid helt barnvänliga, men likväl fascinerande. Som Debora till exempel, domaren som ledde Israels folk och som Barak inte tordes gå i krig utan. Eller Judit som efter att ha gjort sig riktigt snygg och oemotståndlig fick komma in i fiendens sovrum - där hon slog ihjäl honom med ett svärd och spikade upp hans huvud på stadsmuren. Och Rebecka, som följde med en främling till ett främmande land för att gifta sig med en annan främling, och sedan, efter lång väntan, blev gravid med tvillingar, som sparkades så mycket i magen att hon inte stod ut. Eller för den delen Hanna, som först längtade så förtvivlat efter ett barn - och sedan gav bort sin son till Gud. Och så har vi Ester förstås, och Maria, och Marta och kvinnan vid Sykars brunn och Maria Magdalena och kvinnan med blödningarna och kvinnan med balsamflaskan och...hur många som helst.
Det går ganska många fredagar på ett läsår, så jag håller just nu på och läser in mig för att vara ordentligt förberedd varje gång. Det är väldigt spännande - för när man verkligen letar och läser, så hittar man de mest fascinerade personligheter - inte alltid helt barnvänliga, men likväl fascinerande. Som Debora till exempel, domaren som ledde Israels folk och som Barak inte tordes gå i krig utan. Eller Judit som efter att ha gjort sig riktigt snygg och oemotståndlig fick komma in i fiendens sovrum - där hon slog ihjäl honom med ett svärd och spikade upp hans huvud på stadsmuren. Och Rebecka, som följde med en främling till ett främmande land för att gifta sig med en annan främling, och sedan, efter lång väntan, blev gravid med tvillingar, som sparkades så mycket i magen att hon inte stod ut. Eller för den delen Hanna, som först längtade så förtvivlat efter ett barn - och sedan gav bort sin son till Gud. Och så har vi Ester förstås, och Maria, och Marta och kvinnan vid Sykars brunn och Maria Magdalena och kvinnan med blödningarna och kvinnan med balsamflaskan och...hur många som helst.
torsdag, september 10, 2009
Status Mölnbo 21:25
Sarro har äntligen (efter tre promenader, en utflykt och två grisöron) taggat ned. Maken har sett klart på Kyrkovalsdebatten från Seglora Smedja och själv börjar jag inse att jag inte kommer kunna hålla mig vaken genom en långfilm om tvångssteriliseringar. Lika bra att anse dagen avslutad.onsdag, september 09, 2009
Vilka är ni?
På sista tiden har det var roligt att öppna mailen från www.susnet.se för de meddelar nästan varje dag att jag haft en läsarskara som stillsamt strävar upp mot 100-strecket. Och då blir jag ju förstås nyfiken - vilka är ni som läser egentligen? Mina kommenterande stammisar känner jag ju - men jag tror jag har fler stammisar jag inte vet om...
Så, om ni vill, ge er till känna! Genom ett litet hej bland kommentarerna, eller på miriam.klefbeck@home.se . Vill ni samtidigt passa på och önska bloggämnen för hösten, så blir jag ännu gladare.
Så, om ni vill, ge er till känna! Genom ett litet hej bland kommentarerna, eller på miriam.klefbeck@home.se . Vill ni samtidigt passa på och önska bloggämnen för hösten, så blir jag ännu gladare.
tisdag, september 08, 2009
Trettonde efter trefaldighet - Medmänniskan
Mitt inneboende söndagsskolebarn säger, att det är den barmhärtige samariern som ska stå i fokus idag. Och det gör han också - alldeles av sig själv. Jesu liknelse om mannen som blev misshandlad och sedan behandlad som om han vore osynlig, är, för att vara en liknelse, ovanligt klar och tydlig. Budskapet till oss är: Att vara en nästa, en god medmänniska, är att visa barmhärtighet. Även mot den som vi inte känner, även mot den vi inte tycker om, även mot den som inte förtjänat vår omsorg. Det är DET vi ska ägna oss åt, istället för att som synagogsföreståndaren i berättelsen ägna vår tid och kraft åt att försöka sätta dit varandra för läromässiga eller moraliska.felaktigheter.
Med detta sagt, kan vi angripa den text som är avsevärt mindre tydlig, nämligen den från Första Johannesbrevet. För även om den är vacker, kraftfull och lätt att inspireras av, handlar den om en av det mänskliga livets allra mest komplicerade förhållanden - nämligen om kärlek.Det är lätt att tala om kärlek. Det är lätt att skriva om kärlek och lätt att sjunga om den. Argumentation som använder kärlek som drivkraft eller tes är svår att säga emot, och alla som upplevt förälskelse, djup vänskap eller föräldraskap vet, att känslor av kärlek kan vara både djupa, starka och omvälvande.
Men vad är det egentligen som första Johannesbrevets författare talar om? Bara i de fyra verser som vi just hörde, används ordet kärlek fyra gånger och ordet älska fem gånger. Men är det samma sak som avses hela tiden? Och hur ska vi egentligen förstå uppmaningen? Vilka gäller den - och vad är det vi ska göra?
Låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Det här är ord som kan användas och upplevas på en mängd olika sätt. De kan vara bekräftande och inspirerande - men de kan också kännas närmast hånfulla och kravfyllda. För det finns människor som det är svårt att ens tycka om, för att inte tala om att älska. Och inte ens den kärlek jag verkligen vill känna, kan jag alltid klara av. Betyder det att jag inte är född av Gud, inte ens känner honom?När det känns så, beror det oftast på att vi satt likhetstecken mellan ordet kärlek, och känslor av kärlek. När man tycker om någon, så brukar man veta det, liksom.
Men kärlek är mer än känslor. Kärlek kan vara saker som görs och sägs i handling och sanning - alldeles oavsett vad vi känner, och egentligen skulle vilja göra och säga. Kärlek kan helt enkelt vara något man gör, och inte något man känner.I det här läget behöver vi gå till slutet av texten och läsa: Detta är kärleken - inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoning för våra synder.
Givetvis ska vi inte tro att Gud inte känner något för oss, att det inte var stark och förtärande kärlek som fick honom att offra sin egen son för vår skull. Men Guds handlande med oss människor visar, att den Gud som är kärlek, är det i aktiv handling.Gud flyter inte runt som ett mysigt kärleksmoln i kosmos och väntar på att vi ska meditera ikapp, dra ned känslan i magen och sedan i någon sorts rosaskimrande uppenbarelse och förstå hur Han känns. Gud sitter inte passiv och påpekar att han faktiskt älskar oss. Nej, Gud griper in och låter Kain få ta konsekvenserna av sitt brott. Gud ger sitt folk lagar, han sänder profeter. Och han kommer själv - talande, botande, helande, utmanande, i Jesus Kristus. Guds kärlek sker i handling och sanning - hela vägen till Golgata och hela vägen därifrån. Gud är kärleken - och vi har fått veta det genom att Jesus Kristus blev människa och bokstavligen gav sig själv för andras skull. Vill vi veta vad och hurdan den sanna kärleken är, så finns det bara en som kan visa oss det - och det är Jesus Kristus.
Det är högst troligt att Jesus upplevde kärleken till människorna med sina känslor - Bibeln berättar om att människors lidande såväl som vårt missbruk av det som är gott och rätt, får honom att uppröras inuti. Men samtidigt - han säger ytterst sällan till lärjungarna att han älskar dem. Han säger istället åt dem vem Gud är och hjälper dem till att både ta emot budskapet i tro, och sedan handla därefter. Oavsett hur de känner sig.Och det är sådan kärlek som vi alla är kallade till, utifrån våra begränsade förutsättningar. Det handlar inte om den sinnliga kärleken, eller den känslomässiga. Vi behöver faktiskt inte tycka om alla människor vi möter. Men vi ska bete oss som om vi gjorde det. Inte för vår egen skull, utan för den andra människans, och för Guds skull. Gud gav sig själv för oss - därför ska vi också ge oss åt varandra.
Tror vi på att Jesu kärleksgärning har skett för vår skull, då följer automatiskt uppdraget att försöka älska vår nästa i handling och sanning. Det vi får ta emot, får vi också ge tillbaka.Om en liten stund kommer vi få ta emot Kärleken, förkroppsligad, i nattvardens sakrament. Jesu kropp och blod, beviset på hans självutgivande kärlek, stiger in i vårt liv och bokstavligen in i våra kroppar, till kraft, mod och inspiration att ge vidare det vi får ta emot. Vi kanske inte känner något, när vi gör det - men det är ändå sant att det är så det är. Precis som Jesu ord och löfte att den som kommer till honom, ska han inte visa bort. Amen..
Med detta sagt, kan vi angripa den text som är avsevärt mindre tydlig, nämligen den från Första Johannesbrevet. För även om den är vacker, kraftfull och lätt att inspireras av, handlar den om en av det mänskliga livets allra mest komplicerade förhållanden - nämligen om kärlek.Det är lätt att tala om kärlek. Det är lätt att skriva om kärlek och lätt att sjunga om den. Argumentation som använder kärlek som drivkraft eller tes är svår att säga emot, och alla som upplevt förälskelse, djup vänskap eller föräldraskap vet, att känslor av kärlek kan vara både djupa, starka och omvälvande.
Men vad är det egentligen som första Johannesbrevets författare talar om? Bara i de fyra verser som vi just hörde, används ordet kärlek fyra gånger och ordet älska fem gånger. Men är det samma sak som avses hela tiden? Och hur ska vi egentligen förstå uppmaningen? Vilka gäller den - och vad är det vi ska göra?
Låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Det här är ord som kan användas och upplevas på en mängd olika sätt. De kan vara bekräftande och inspirerande - men de kan också kännas närmast hånfulla och kravfyllda. För det finns människor som det är svårt att ens tycka om, för att inte tala om att älska. Och inte ens den kärlek jag verkligen vill känna, kan jag alltid klara av. Betyder det att jag inte är född av Gud, inte ens känner honom?När det känns så, beror det oftast på att vi satt likhetstecken mellan ordet kärlek, och känslor av kärlek. När man tycker om någon, så brukar man veta det, liksom.
Men kärlek är mer än känslor. Kärlek kan vara saker som görs och sägs i handling och sanning - alldeles oavsett vad vi känner, och egentligen skulle vilja göra och säga. Kärlek kan helt enkelt vara något man gör, och inte något man känner.I det här läget behöver vi gå till slutet av texten och läsa: Detta är kärleken - inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoning för våra synder.
Givetvis ska vi inte tro att Gud inte känner något för oss, att det inte var stark och förtärande kärlek som fick honom att offra sin egen son för vår skull. Men Guds handlande med oss människor visar, att den Gud som är kärlek, är det i aktiv handling.Gud flyter inte runt som ett mysigt kärleksmoln i kosmos och väntar på att vi ska meditera ikapp, dra ned känslan i magen och sedan i någon sorts rosaskimrande uppenbarelse och förstå hur Han känns. Gud sitter inte passiv och påpekar att han faktiskt älskar oss. Nej, Gud griper in och låter Kain få ta konsekvenserna av sitt brott. Gud ger sitt folk lagar, han sänder profeter. Och han kommer själv - talande, botande, helande, utmanande, i Jesus Kristus. Guds kärlek sker i handling och sanning - hela vägen till Golgata och hela vägen därifrån. Gud är kärleken - och vi har fått veta det genom att Jesus Kristus blev människa och bokstavligen gav sig själv för andras skull. Vill vi veta vad och hurdan den sanna kärleken är, så finns det bara en som kan visa oss det - och det är Jesus Kristus.
Det är högst troligt att Jesus upplevde kärleken till människorna med sina känslor - Bibeln berättar om att människors lidande såväl som vårt missbruk av det som är gott och rätt, får honom att uppröras inuti. Men samtidigt - han säger ytterst sällan till lärjungarna att han älskar dem. Han säger istället åt dem vem Gud är och hjälper dem till att både ta emot budskapet i tro, och sedan handla därefter. Oavsett hur de känner sig.Och det är sådan kärlek som vi alla är kallade till, utifrån våra begränsade förutsättningar. Det handlar inte om den sinnliga kärleken, eller den känslomässiga. Vi behöver faktiskt inte tycka om alla människor vi möter. Men vi ska bete oss som om vi gjorde det. Inte för vår egen skull, utan för den andra människans, och för Guds skull. Gud gav sig själv för oss - därför ska vi också ge oss åt varandra.
Tror vi på att Jesu kärleksgärning har skett för vår skull, då följer automatiskt uppdraget att försöka älska vår nästa i handling och sanning. Det vi får ta emot, får vi också ge tillbaka.Om en liten stund kommer vi få ta emot Kärleken, förkroppsligad, i nattvardens sakrament. Jesu kropp och blod, beviset på hans självutgivande kärlek, stiger in i vårt liv och bokstavligen in i våra kroppar, till kraft, mod och inspiration att ge vidare det vi får ta emot. Vi kanske inte känner något, när vi gör det - men det är ändå sant att det är så det är. Precis som Jesu ord och löfte att den som kommer till honom, ska han inte visa bort. Amen..
måndag, september 07, 2009
I händelsernas centrum
Sarro har hittat ett nytt favorithörn att lägga sin nos i - på tröskeln mellan hallen och kastrullskåpet i köket. Där har han koll på vad som sker vid kök och diskbänk, samtidigt som han kan hålla ett öra åt vardagsrummet och en åt ytterdörren. Och jag som får vara centrum för hans kontrollbehov, känner mig mycket hedrad av uppmärksamheten - även när den som ovan är lite loj...Några tips inför stundande kyrkovalsdebatter
Man ska ju helst undvika att tala i negationer och negativa termer. Men det struntar jag i och redovisar här dagens lista:
Saker jag vill slippa i kyrkovalsdebatten:
1. Ord som fundamentalist, extremist, politruck och villolärare
2. Ex- och implicita påståenden om att meningsmotståndare saknar gott uppsåt
3. Sammanblandningar av sak (valsystem) och person.
4. Hånfullt och/eller insinuant tonläge i debatter
5. Felsägningar av detta slag (nog för att jag tror på Burell när han säger att det inte var meningen - men samtidigt passar han på att ta fulpoäng på sitt misstag.)
Saker jag vill slippa i kyrkovalsdebatten:
1. Ord som fundamentalist, extremist, politruck och villolärare
2. Ex- och implicita påståenden om att meningsmotståndare saknar gott uppsåt
3. Sammanblandningar av sak (valsystem) och person.
4. Hånfullt och/eller insinuant tonläge i debatter
5. Felsägningar av detta slag (nog för att jag tror på Burell när han säger att det inte var meningen - men samtidigt passar han på att ta fulpoäng på sitt misstag.)
lördag, september 05, 2009
En lurvig gäst
Igår anlände Sarro för en veckas Mölnbovistelse medan husse och matte är på resa i Österled. Vi har redan hunnit med en långpromenad och diverse utskällningar, och nu sover han, utspridd som en lakritspöl på hallgolvet. Melanchthon har tagit sin tillflykt till revirets ytterkanter och då alls hon visar sig, visar hon med stor tydlighet att hon är sur...
torsdag, september 03, 2009
Kärleksproblem
Läste en artikel i Kyrka och Folk, som (inte helt oväntat) handlade om äktenskapsteologi. Det ska det här inlägget INTE handla om. Vill ni diskutera artikeln, eller frågan i sig, får ni gärna göra det, men jag tänker inte lägga mig i.
Artikelförfattaren nämner dock skillnaden mellan det grekiska ordet eros (som avser sinnlig/romantisk kärlek) och agape (som avser kärlek som utgivande förhållningssätt, typ som Guds kärlek till oss och önskvärd kärlek till vår nästa oavsett hur vi känner inför honom/henne). Svenskan däremot, har bara ett ord för alla sorter, vilken ibland kan göra saker och ting lite tillkrånglat. För även om vi VET skillnaderna, så är det inte alltid så lätt att uttrycka dem när det bästa ordet liksom används för alla de bästa sakerna. Ännu svårare blir det när eros så att säga tar praktiska uttryck som helt klart hör hemma i agapekategorin.
Ett närliggande exempel är ordet "älskling". Många använder det uteslutande till sin partner, och kanske möjligtvis till sina barn. Själv använder jag det nästan aldrig så, eftersom den enda som
kallat mig älskling är min mamma, när hon antingen ville få mig att verkligen lyssna, eller liksom understryka att en uppmaning eller tillrättavisning inte var illa menad. Typ, "Miriam älskling, kommer du ihåg att plocka ur diskmaskinen" eller "Älskling, lyssna nu, det är klart att du inte är fulast i världen".
Förmodligen är det därför jag använder ordet älskling ungefär likadant - i agape-betonade situationer, för att resonera enligt ovan. Jag säger älskling när jag tröstar ledsna gudbarn, eller förklarar för desperata vänner att allt kommer att ordna sig och sånt. Ungefär som idag, när en kompis ringde och meddelade att han, enligt en arbetskamrat var en idiot. Det ville jag givetvis dementera å det starkaste, vilket föranledde mig att säga:
- Men M, älskling, även om du vore en idiot, så får han inte säga så där ändå, fattar du väl.
Varpå det strax stod solklart att de som satt omkring mig när jag tog samtalet, dels vet vad min man heter, samt INTE använder ordet älskling på det sättet...
Artikelförfattaren nämner dock skillnaden mellan det grekiska ordet eros (som avser sinnlig/romantisk kärlek) och agape (som avser kärlek som utgivande förhållningssätt, typ som Guds kärlek till oss och önskvärd kärlek till vår nästa oavsett hur vi känner inför honom/henne). Svenskan däremot, har bara ett ord för alla sorter, vilken ibland kan göra saker och ting lite tillkrånglat. För även om vi VET skillnaderna, så är det inte alltid så lätt att uttrycka dem när det bästa ordet liksom används för alla de bästa sakerna. Ännu svårare blir det när eros så att säga tar praktiska uttryck som helt klart hör hemma i agapekategorin.
Ett närliggande exempel är ordet "älskling". Många använder det uteslutande till sin partner, och kanske möjligtvis till sina barn. Själv använder jag det nästan aldrig så, eftersom den enda som
kallat mig älskling är min mamma, när hon antingen ville få mig att verkligen lyssna, eller liksom understryka att en uppmaning eller tillrättavisning inte var illa menad. Typ, "Miriam älskling, kommer du ihåg att plocka ur diskmaskinen" eller "Älskling, lyssna nu, det är klart att du inte är fulast i världen".
Förmodligen är det därför jag använder ordet älskling ungefär likadant - i agape-betonade situationer, för att resonera enligt ovan. Jag säger älskling när jag tröstar ledsna gudbarn, eller förklarar för desperata vänner att allt kommer att ordna sig och sånt. Ungefär som idag, när en kompis ringde och meddelade att han, enligt en arbetskamrat var en idiot. Det ville jag givetvis dementera å det starkaste, vilket föranledde mig att säga:
- Men M, älskling, även om du vore en idiot, så får han inte säga så där ändå, fattar du väl.
Varpå det strax stod solklart att de som satt omkring mig när jag tog samtalet, dels vet vad min man heter, samt INTE använder ordet älskling på det sättet...
onsdag, september 02, 2009
Musikaliska Madeleinekakor
För nästan nio år sedan satt jag på Arlanda flygplats och väntade på att stiga på planet som skulle ta mig till först Zürich och sedan ännu ett som skulle fortästta till Tel Aviv. Solen sken, jag hade en blå klänning och Dr Martens (vilka gav mig en mindre trevlig upplevelse vid säkerhetskontrollen i Zürich) och alltsammans var mycket spännande.
Förutom att få se och uppleva det Heliga Landet, så skulle jag träffa mannen som då var min mycket färske pojkvän, och som sedan blev min man. I min freestyle (år 2000 användes faktiskt sådana av en stor del av befolkningen) satt Lisas bästa blandband, som innehöll bland annat den här sången, vars lyckliga ton och forcerade takt stämde perfekt in på min sinnesstämning:
Sedan dess kan jag inte höra Bukkene Bruse utan att tänka på Arlanda i septembersol, Intifadabilderna som vi fick se på våra små TV-skärmar innan vi lyfte från Zürich, och inte minst på Markus, som troget väntade på Ben Gurion fast det var långt in på småtimmarna - och tycker att den här låten är rätt jobbig.
För nasala Madeleinekakor, läs här:
Förutom att få se och uppleva det Heliga Landet, så skulle jag träffa mannen som då var min mycket färske pojkvän, och som sedan blev min man. I min freestyle (år 2000 användes faktiskt sådana av en stor del av befolkningen) satt Lisas bästa blandband, som innehöll bland annat den här sången, vars lyckliga ton och forcerade takt stämde perfekt in på min sinnesstämning:
Sedan dess kan jag inte höra Bukkene Bruse utan att tänka på Arlanda i septembersol, Intifadabilderna som vi fick se på våra små TV-skärmar innan vi lyfte från Zürich, och inte minst på Markus, som troget väntade på Ben Gurion fast det var långt in på småtimmarna - och tycker att den här låten är rätt jobbig.
För nasala Madeleinekakor, läs här:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)