Farväl.

Ni har säkert fattat. Den här bloggen uppdateras alltmer sällan, och kvaliteten blir därefter.

Inte så att jag slutat tänka, tycka eller skriva. Tvärtom. Men mycket av det engagemang jag förut lade här, lägger jag nu på Tidskriften Evangelium,. Dessutom har andra projekt, såsom artikel till präst-och-diakonmötesboken, kyrkoherdeutbildning och lite annat fått ta rätt stor plats.Men framför allt tycker jag inte det är roligt längre. I den här formen har jag liksom sagt mitt, åtminstone för ett tag. 

Så, tack alla läsare och alla medbloggare, ni som kommenterat och länkat och tyckt och tänkt. Det här har varit väldigt roligt. Sentimentalare än så tänker jag inte bli, även om jag kanske skulle vilja.

Klumpfisken Kyrkan

Jag är inte stolt över det, men min första kommentar när jag såg en klumpfisk skvalpa runt i det enorma akvariet på Oceanarium i Hirtshals, var något i stil med "Det där djuret är ju ett argument mot alla idéer om intelligent design".

Det var en rent estetisk utsaga, och grundade sig inte några som helst skapelseteologiska ställningstaganden åt det ena eller andra hållet - titta på bilden så kanske ni förstår:

Klumpfiskar finns faktiskt i nästan alla hav i världen, och ser alltså ut som någon slags korsning mellan flodhäst och fiskmås. Den äter småfisk och plankton och simmar långsamt, och liksom på högkant, med ett öga upp och ett ned. Om jag förstod de pedagogiska skärmarna rätt, så är det faktum att klumpfiskar simmar över huvud taget, rätt anmärkningsvärt - kroppen är så stor och fenorna så små, att det rent fysiologisk borde vara omöjligt. Det vet dock klumpfiskarna inte om, så de simmar ändå, mumsar i sig sina plankton och lägger tydligen enorma mängder med rom, och därför finns den som sagt nästan överallt.

Ibland, tänkte jag några dagar senare, men en Peter-Harrysonsk-tankeövergång, är Svenska Kyrkan något av en klumpfisk vid Hallandskusten eller så. Den rör sig sakta framåt, det ser ofta ut som om den ska sjunka eller välta - men det gör den inte. För, det som inte syns när man ser, eller beskriver den, är alla de små livskraftiga äggen, de enskilda kristna så väl som församlingarna. De som gör att kyrkan fortsätter finnas, och som håller den flytande, också när organisationen, omvärldens hån eller vetenskapens påståenden om att den egentligen inte borde kunna simma och därmed inte överleva, haglar över den. Det som inte heller syns, när en klumpfisk strandar i Halland, är att den inte är så unik och konstig, egentligen. För, precis som klumpfisken finns i alla hav, finns det kristna i hela världen.

Okej. Det här var lite löjligt. Jag vet.

Jag lever

Men jag bloggar mest på Tidskriften Evangelium. Lite vill jag dock skriva här också, har man haft en blogg sedan 2006 kan man ju inte bara dumpa den. 

Så, snart kommer ett inlägg. Förmodligen om Svenska Kyrkans likhet med en Klumpfisk.

Nytt inlägg...

...finns på Tidskriften Evangeliums blogg.

Försummad

Detta är en försummad stackars blogg just nu, av alla möjliga skäl. Tills vidare rekommenderar jag www.blogg.tidskriftenevangelium.se/
Där återfinns jag med ojämna mellanrum, och i mellanrummen bloggar kloka personer såsom Sofia Lilly Jönsson, Staffan Fredén, Christoffer Skogholt, Judith Fagrell, Marta Axner och Pär Parbring.

Försmak på ett ganska barnsligt vårtal

Våren. Jag förstår den inte.

Så säger Tommy Nero, allt enligt Galenskaparna och After Shave. Och jag är beredd att hålla med honom. Våren. Jag förstår den inte. Inte alls.

Först kommer den vid fel tillfälle. Typ på annandag jul. Med regn, plusgrader och någon förvirrad fågel som tar det säkra före det osäkra och börjar sjunga.

Sedan verkar våren ta illa upp för att vi inte vill veta av den i jultider, och låter bli att komma på flera månader. Bortsett från några falsklarm på en solig eftermiddag där och en regnskur här, så att vi inte ska tappa fokus, så dröjer den, närmast provokativt. Tills den plötsligt tänker att, jaja, Okej då, och kommer med allting på samma gång.

Och med allting menar jag då snösmältning, vårflod och översvämningar, smältvatten ovanpå glansis med infruset grus, pollenexplosioner som för min del snabbt resulterar i en veritabel snorfest, och så lite gräsbränder på det då.

Så, som sagt: Våren, jag förstår den inte. För samtidigt som den får mig att förvandlas till ett kliande, snörvlande snormonster, så finns det något som gör att jag ändå inte kan låta bli att hänga min tvätt ute, plocka tussilago som sedan tvärdör på mitt köksbord eller att blunda och le mot solskenet. Något som gör att jag tycker att ljudet av barn som äter glass på Konsumberget och åsynen av vitsippor vid Fornborgen och  ljudet av bräkande lammungar på Balsberga är allt jag behöver för att leva. Åtminstone så länge jag tagit mina allergitabletter.

Så, nej Våren, jag förstår dig inte. Men det är kul att du är här. Nu kommer vi att hurra för dig, och sedan är det försent att ångra sig.

Ett fyrfaldig leve för våren, den leve…

Det var inte min hund egentligen

Men det var ändå hans päls jag brukade borra in näsan i, hans öron jag brukade stryka över med handlovarna och hans bringa jag brukade klia med foten när jag tittade på TV och han satt framför min stol.

Det var han som fick oss att några veckor varje år upptäcka både nya promenadvägar, nya svampställen och fördelarna med regelbundna vanor. Det var han som skällde så han kiknade när vår bil svängde upp på hans uppfart, och det var han som blev så lycklig att han lade sig på rygg när han var en ung hund och vi kom hem. Det var han som alltid ville gå först på promenaden, men som ibland gjorde en liten avstickare för att ge en liten puff på min hand och det var han som ofta la sitt huvud på mina bara fötter under frukostbordet hos mamma och pappa eller slickade mig kärvänligt på vaderna.

Det var han som följde med mig på prästvigningsmorgonen, när jag blek och illamående av nervositet gick en promenad runt Anticimex. Det var han som satt framför mig och slickade mig på händerna en hel kväll förra hösten när jag skulle opereras och var så rädd att jag grät. Och det var han som inte vek en tum från min sida när jag kom hem från sjukhuset och var öm och trött och mest låg i soffan.

Det var inte min hund egentligen. Men, som Sofia säger, det är irrelevant att gradera kärlek efter ägande.

Sarro 2003-2013

 

Döda poeter - 20 år senare

Första gången jag såg Döda Poeters sällskap var i en buss på väg hem från ett sportlovsläger i Värmland. Jag stod på knä på ett bussäte med hakan vilande på huvudstödet framför. I två hela timmar stod jag så där, mer och mer betagen av det jag såg, oberörd av att mina ben domnade bort och att tyget i sätesklädseln skavde på underarmarna.

Efteråt kändes världen lite vackrare, mitt liv mer löftesrikt och potentiellt liksom...poetiskt. Som om jag upptäckt någon sorts sanning som skulle förändra mig från tråkig fjortonåring till intressant ung kvinna. Nu skulle jag också fånga dagen, bidra med en strof i det stora skådespelet. Det var förstås ett problem i sammanhanget att jag gick på en svensk högstadieskola i rött tegel med platt tak och att min lärare i svenska var en barsk dam som hette Britta-May och sällan klev upp på katedern eller hade oss att marschera på gården. Men ändå. Drömma och läsa Ferlin och Bo Bergman gick ju, tills vidare.

Igår såg jag om Döda Poeters sällskap, för första gången sedan jag blev vuxen, tror jag. Och såg förvisso samma välspelade, vackra film, med enastående rollprestationer av både Robin Williams och de mycket unga Ethan Hawke (19) och Robert Sean Leonard (20). Vackert foto, vacker musik och en, med tanke på när den utspelas, förhållandevis trovärdig story. Men jag såg andra saker också, som jag inte ens reflekterade över den där gången i bussen. 

Till exempel, om jag räknar rätt, finns det bara en kvinnlig karaktär med fler än tio repliker - Chris, den sockersöta cheerleadern som den tafatte Knox blir handlöst förälskad i, utan att ha en susning om hennes personlighet. Hon, precis som Tina och Gloria, som Charlie tar med till grottan, ses enbart genom de manliga karaktärernas ögon, de har ingen funktion förutom att vara kvinnor, och detta understryks genom att de inte har en enda replik som tyder på att de har någon sorts inre liv. Sedan finns förstår mödrar också. I början av filmen anonyma sådana, som rättar till kläder och kramar sina söner, och längre fram, Neils och Todds mammor som mest sitter intill sina auktoritära makar och gråter. 

Sedan finns där Richard Cameron. Berättelsens Judas, som ständigt har tråkiga invändningar mot regelbrott och alltför frisläppta idéer, och som slutligen säljer den älskade läraren mot att slippa bli relegerad och därmed förlora sin utstakade framtidsbana. Han är den som de andra suckar och himlar med ögonen åt, den som ingen vill dela rum med, den som inte får berätta färdigt sin spökhistoria och som helt enkelt befinner sig längst ned i hackordningen. Hans delaktighet i klubben är hela tiden ifrågasatt, av de andra och av honom själv, hans känsla för vad som är rätt och riktigt brottas med hans längtan efter få vara en i gänget, med allt vad det innebär av status och gemenskap. Hans svek handlar mindre om hans rigida syn på livet, och mer om hans utanförskap och frustration, än vad Peter Weir riktigt låter filmen låtsas om.

Och så till sist Mr Keating. Lyckligt plirande eller uppsluppet hojtande. Med helt nya grepp och framför allt en vision om att lära pojkarna tänka själva och njuta av att finnas till. Gott så, och förmodligen högst radikalt på 50-talet. Men där finns också scener som, om budskapet varit ett annat, skulle ha kännas tveklöst manipulativa. Allt viskade, medan pojkarna lutar sig tätt ihop, till exempel, och allt ropande och hoppade. Det är lite kvacksalvar-terapi över det hela. Och när den arme Todd måste stå framför klassen och först hojta och sedan läsa dikt medan Mr Keating håller för hans ögon - förlösande, visst, men hur många skulle vilja utsättas för det själva? Vem skulle vilja att ens tonårsson fick utstå något sånt i klassrummet? Eller för den delen att han dyrkade sin engelskalärare och kallade honom för "my captain"?

Jag vet, jag är tråkig. Det finns många poänger med filmen och den är och förblir, tror jag, många 70-talisters generationsfilm, den som vi alla hade sett och älskat och som fick oss att både läsa poesi och faktiskt fundera över möjligheten att vi var kapabla till mer än våra tonåriga självförtroenden trodde oss om. Men skulle jag visa den för en konfirmandgrupp? Nej, jag tror faktiskt inte det. Även om sista scenen fortfarande ger mig gåshud.

Hoppa hage

Idag råkade jag tappa mina nycklar på gångvägen mellan församlingshemmet och kyrkan. Kras, sa det när nycklar och nyckelringar landade på asfalten. Ett märkligt välbekant ljud, och plötsligt mindes jag annan nysopad, töblöt asfalt, och nycklar som landade på vitmålade hagar på skolgården.

För på våren hoppade vi hage. Och långhopprep. Och twist. Med nya vårskor och jackorna knutna om midjan eller lagda i en hög på marken, om det var tillräckligt torrt och varmt. Jag var inte särskilt bra på det, och åtminstone hopprep tyckte jag var ganska tråkigt - men jag gjorde det ändå. För det hörde liksom till. Jag minns i benen hur man gjorde. Två enkla rutor, två dubbla, en enkel, en dubbel, en enkel, vänd. Stå på ett ben och ta upp nyckeln, sätt inte i handen, då klosar du. Eller klumsar, som Camilla sa, för hon hade bott i Grums.

På hösten däremot, har jag inget minne av det hoppades. I alla fall inte med samma intensitet. Då hade det ju gått att vara ute hela sommaren - ljudet av nycklarna som landade i rutorna på asfalten var liksom inte lika exotiskt då, och asfalten luktade inte alls lika gott av smältvatten och solsken. Nej, hoppade hage gjorde vi på våren, som en vårbekräftande ritual. Varje vår, tills vi gick i fyran och inte hade några hagar på vår sida om skolgården.

Jag försökte en lång stund att dra några uppståndelseteologiska eller åtminstone skapelseteologiska växlar på det här. Men det blir bara fånigt. Jag går ut och luktar på asfalten istället, och erkänner, något spakt, att jodå, jag tycker nog om våren lite grand i alla fall.

Getsemane

Skärtorsdagen. Det är mycket som sker då.

 Först tvättar Jesus lärjungarnas fötter och visar handgripligen att han kommit för att tjäna, och att det är genom att tjäna varandra som vi på allvar kan följa honom. Sedan kommer festen. Med nattvardens instiftande, utpekandet av förrädaren, förutsägelsen av förnekelsen. Och därefter kommer Getsemane.

Ända sedan jag var student och firade påsk på S:t Ansgar, har just Getsemane blivit det jag starkast förknippar med skärtorsdagen. Efter altarets avklädande och läsandet av Psaltaren 22 släcktes hela kyrkan ner, sånär som på ett litet, ensamt ljus på altaret. I mörkret sjöng vi sedan Taizésången "Stanna här och vaka med mig", innan vi, en efter en, lämnade kyrkan utan att prata med varandra.

Denna, ganska enkla avslutning på mässan, gjorde Getsemaneberättelsen tydlig. Hur mörkret, ensamheten och ångest inför morgondagen liksom slöt sig kring Jesus. Hur lärjungarna lämnade honom - genom att somna, genom att svika, genom att springa sin väg. Hur Jesu lidande inte vara var våld, förnedring, blod och död, utan också just kompakt ensamhetsmörker.

För det är kanske så som vi själva oftast möter lidandet - i mörker och ensamhet. I de där stunderna av skärande insikter om att det som väntar mig, precis om hörnet, kommer göra förbannat, förtvivlat ont. De kan se olika ut  - ögonblicket när vi inser att den vi älskar kommer lämna oss. Ögonblicket när sjukdomsbeskedet sjunker in. Stunden när vi inser våra tillkortakommandens konsekvenser.

I de stunderna är det svårt att se något ljus eller någon tom grav. Omöjligt, till och med. Och någonstans är det trösterikt, att inte heller Jesus gjorde det, just då, utan lät tårarna rinna, och det onda göra ont, innan han gick sina bödlar till mötes.

Just för att han gjorde det, har vi ett hopp och ett löfte om att vi aldrig kommer vara ensamma i våra Getsemane, och att hur mörkt det än blir där, så kommer ingen lämnas kvar. Jesus har varit där med oss och för oss, och han somnar inte ifrån oss.

Tystnaden som uppstår

" Det uppstår en slags tystnad omkring en".

Orden kommer från en person i min omgivning. Vi pratade om barnlöshet, om att det inte alls behöver vara andra människors barn, eller graviditeter, som är svårast att hantera i sociala sammanhang. För det är ju, även om det kan vara påminnelse om den egna situationen, något som i grunden ÄR roligt. Glädje för någon annans skull, och sorg för sin egen, kan faktiskt existera parallellt. Barnlöshet käkar inte upp din empati.

Det är det andra som är svårare att förhålla sig till. Att märka hur alla andra runt fikabordet liksom lägger band på sig för att inte bara prata om sina barn. Att upptäcka att frågorna, eller förutsättande, att barn bara är en tidsfråga, tystnar. Att uppenbart gravida människor låtsas som ingenting. Att, innan man hastigt byter samtalsämne, bli försäkrad att "det löser sig" av folk som inte har en blek aning om vad som är problemet. Att vara det enda paret på festen som inte har en unge sovande i vagnen i hallen och en klättrande runt benen. Att få känslan av att människorna omkring tror att man behöver specialbehandling för att inte gå i tusen bitar. Att vara så där obestämbart utanför. Att känna, eller märka detta och inte riktigt veta om det bara är något man känner för att man är barnlös och överspänd, eller något som faktiskt finns där. Av hänsyn, förstås, och tafatthet.

Välsignat nog är detta ingenting jag upplever bland dem som är mina vänner. Tvärtom, de är precis som vanligt. De vet, vi kan prata om det men vi måste inte. De bryr sig - men de kvävs inte. De frågar - men de tjatar inte. Kanske är det en fråga om närhet, vi känner varandra så väl. Kanske är det så att jag har osedvanligt kloka och känslomässigt begåvade vänner. Jag tänker inte forska i det, jag är bara glad och känner mig välsignad.

Men till alla som sitter där, med sin bebis, eller sitt plus, och inte vet hur de ska hantera sin barnlösa kompis mittemot, så har jag följande råd. Var som vanligt.

Predikan, ännu mera försent

Predikan Septuagesima 2013

Ofta kan vi i våra liv och vårt samhälle tydligt se att visa saker, värderingar och ordningar liksom går i takt med Bibelordet. Åtminstone kan vi se tydligt hur det är tänkt att vara, och att de spelregler vi satt upp för vårt rent världsliga liv, faktiskt är på något sånär samma linje som det som står i Bibeln att Jesus talar om.

Andra gånger är det precis tvärtom. Bibelordet uppenbarar att vår värld i mångt och mycket står för något helt annat än det som Jesus är och lär. Som orden till lärjungarna i dagens evangelietext, till exempel. I vår tid, där vi hela tiden inte bara söker, utan också kräver, synlig bekräftelse och belöning på allt som vi gör, säger och är, blir den radikala ödmjukhet som Jesus förespråkar här, nästan provocerande. ”Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Den texten hamnar knappast vare sig på nyckelringar eller i självhjälpsböcker. Och ve den som skulle säga så till någon annan.

Men det är precis det som Jesus gör. Om vi så skulle lyckas med det omöjliga att göra allt det som Gud vill att vi ska göra, så har vi ändå ingen lön, eller beröm att vänta oss. För även om det är så det skulle funka i den här världen, så funkar det inte så i Guds rike.

I den här världen följer vi oftast mönstret prestation-bekräftelse, eller arbete-belöning. Vi mäter så ofta värde och rättigheter efter hur väl vi tycker att någon gjort sig förtjänt av det. Vi tycker det är orättvist när onda saker drabbar goda människor, och jag tror inte det finns någon av oss som inte någon gång snuddat vid tanken att de människor som gör det obegripligt onda, knappt ens förtjänar att leva. På samma sätt villkorar vi ibland vårt arbete och våra insatser, med uppskattning och belöning. What´s in it for me, så att säga.

I Guds rike är ordningen, som så ofta, den omvända. Nåden och frälsningen är inte belöningen för lång och trogen, eller för den delen, kort och brinnande, tjänst. Guds kärlek är ingenting du kan kassera in när du skött dig si eller så länge, eller när du varit snäll. Istället är det nåden och kärleken som så att säga kommer först. Till alla odugliga tjänare – för det finns ju ingen annan sort – har Gud, av nåd, alldeles gratis, gett sitt liv och sin kärlek. Jesus har dött på korset och uppstått från det döda för alla som vi ta emot honom – inte bara för dem som varit tillräckligt snälla. Och detta har redan hänt, en gång för alla. För lärjungarna låg det några veckor framåt i tiden – för oss ligger det som en stadig grund för våra liv. Jesus har dött och uppstått för att vi ska få leva. Utan att vi på något sätt har, eller någonsin kommer att förtjäna det. Vi får hans nåd och kärlek alldeles gratis, om vi vill ta emot den.

Och det är där, i mottagandet, som vår tjänst kommer in i bilden. Att göra Guds vilja, att försöka leva i ständig tjänst för Honom och därmed för våra medmänniskor, det är ingenting vi ska göra för att förtjäna nåden. Det är något vi ska göra, därför att vi redan är omfattade av nåden.  Vi har redan fått precis allt en människa behöver – vi har inga skäl att be om, eller förvänta oss något mer. Det enda vi har skäl att göra, är att tacka och dela det som vi fått med andra.

Det är inte helt enkelt, detta att för Guds kärleks skull försöka tjäna utan att förvänta sig något tillbaka. Radikal ödmjukhet är ingenting som ligger för människor automatiskt. Det är heller inte en inställning som samhälle premierar. Den både hånas, misstänkliggörs och utnyttjas. Det är ofta mycket, mycket lättare, och på kort sikt kanske också lönsammare, att som enskild kristen eller som kyrka spela med i världens straff/belöningssystem. Men det förändrar faktiskt ingenting. Vår kallelse, som oändligt älskade, från döden frälsta, odugliga tjänare, är att ställa oss själva och våra i liv i tjänst hos den levande Herre som en gång ska döma levande och döda. Vi kommer aldrig undan den kallelsen. Precis som vi aldrig kommer undan Guds kärlek. 

Predikan, flera veckor för sent

 Predikan Fastlagssöndagen 2013

”Gud, vår frälsare, vill att alla människor ska räddas och komma till insikt om sanningen” skriver Paulus – eller någon av Paulus lärjungar – till Timotheus. Sammanhanget är anvisningar för hur en rätt och värdig gudstjänst ska gå till, och själva citatet motiverar en uppmaning att inte bara be och tacka för de människor man har närmast, utan för alla. För Gud vill ju inte undanhålla någon kunskapen om att Han är den ende Guden, och att Jesus gett sitt liv för att rädda människornas liv, hans kärlek rymmer precis alla, och detta måste också de kristnas gudstjänst avspegla. Trots att de kristna vid den här tiden ofta var förföljda av dem som de bad för.

Det ligger alltså något rätt radikalt i de här orden – våra böner, och inte bara förbönen, utan också tackbönen, ska omfatta alla. Inte för att de förtjänat, eller väckt, någon glädje eller tacksamhet, utan för att det är sådan Gud är. Han älskar alla, och därför ger han sitt liv för alla, när Jesus dör på korset och sedan blir levande igen. Det är det som är Sanningen, som Paulus skriver om, den som Gud vill att alla ska få möjlighet att ta del av, eller uppleva.

Det är enkelt, i all sin storhet. Sanningen, den stora sanningen, är att varje människa är älskad. Så älskad att Gud, som är större än hela universum, gett sitt eget liv för att rädda oss. Och det vill Han att vi ska veta om. För att våra liv här och nu ska präglas av det, men också för att vi själva ska kunna ta ställning till om det här är en kärlek vi vill ta emot, eller inte.

Det borde vara enkelt. Men är det det? Är det OK idag, att tala om Guds kärlek genom Jesus Kristus som Sanningen? Eller ens som sanning, i obestämd form? Har orden Gud och Sanning blivit en förbjuden kombination? Eller åtminstone lite misstänkt?

Tanken slog mig, när jag under veckan på Twitter, skrev att det verkligen inte är Guds vilja att unga kvinnor och flickor med självskadebeteende, ska vårdas på rättspsykiatriska kliniker. Svaret kom blixtsnabbt: ”Hur kan du veta att Gud finns?”

Det här fick mig att inse vidden av hur komplicerat det börjar bli att bekänna sig till en religion överhuvudtaget, i Sverige idag. Hur till och med en tro som tar sig uttryck i ett emfatiskt delande av den allmänna opinionen, genast bemöts med misstänksamhet och, faktiskt, förakt. Och hur detta, förmodligen tillsammans med diverse andra faktorer, har börjat göra det svårt också för den som bekänner sig som kristen, att tänka och tala om sin tro i termer av sanning. Det är liksom OK att söka och fråga, men inte att finna, eller svara.

Givetvis kan ingen människa komma till full insikt om Guds sanning och vi kommer aldrig kunna enas om vilken uppsättning sanningar vi kan enas om till 100%.  Förmodligen kan vi inte ens komma till en adekvat definition av vad Sanningen egentligen är. Och vi ska sannerligen inte ta vår egen övertygelse om sanningen till argument för att göra våld på våra medmänniskor. Men betyder det automatiskt, att vi inte ska hålla saker som har med Gud att göra för sanna? Att en tro kan ha utgångspunkter som vi faktiskt håller för sanna även utanför vår egen erfarenhet och tanke?  När vi säger att Gud – för mig – är det eller det, si eller så, är det då inte fara värt att det som är avsett att vara öppenhet och ödmjukhet får konsekvenser som faktiskt är utestängande och förminskande? Allt det där som Gud är för mig – är Han inte det också för andra? Är Han inlåst i min upplevelse och känsla – eller är Han den som omsluter universum och låter sin Ande blåsa vart den vill? Var ska vi då finna gemenskap i vår tro? Var ska vi hitta vårt fäste, när våra känslor eller tankar sviker oss? Hur kan vi lita på Gud, om sanningen av honom är beroende av mig, eller inte överhuvudtaget åtkomligt eller tillåten att prata om?

Är det inte helt enkelt dags att börja passa sig, så att vi, i en förvisso ofta både sund och ödmjuk vilja till öppenhet och respekt, inte råkar slänga ut kärlekens barn med sanningsanspråkens badvatten?

För det är ju sådan som Gud valt att möta oss. Som ett kärlekens barn. I Jesus Kristus, låter han oss möta sin kärlek. Först som ett barn, sedan som en man som talar till oss öga mot öga, och därefter som en torterad, sargad dödsfånge. Gud, och Guds kärlek är ingen teori, ingen inre upplevelse, ingen känsla. Den är inget komplicerat tankesystem som kräver speciell insikt, själsfrid eller avancerade studier. Guds kärlek har blivit en människa, levt bland oss och dött för oss. Jesus har ätit och andats och sjungit och gråtit, lidit och dött för att vi ska få leva. Han ska möta oss, ansikte mot ansikte, vid tidens slut. Visst, det är ett mysterium hur det hänger ihop, men delar av det mysteriet är ytterst påtagligt. Jesus vill, att vi ska tro att det är

sant att han älskar oss mer än sitt eget liv. Förstå det behöver vi inte, och inte bevisa det heller, för det är en annan sak. Lätt är det inte heller alltid, och det är ingenting konstigt eller farligt heller. Vi behöver inte vara tvärsäkra och trosvissa hela tiden. Inte nån gång alls faktiskt. För Jesus är också det, åt oss. Han säger att Han är Vägen, Sanningen och Livet. I bestämd form. Och att ta emot detta och med ödmjukhet dela det med andra, det är inte fult, eller fel. Det är att följa med vetekornet ner i marken, och både ta emot, och dela den rika skörden av kärlek som Gud vill ge oss.

Predikan, en vecka för sent

Predikan 2 i fastan 2013-02-20

Kvinnan med balsamflaskan. I evangelisten Markus version av den här berättelsen, säger Jesus att ”överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne”.

Det anande knappast fariséen som bjudit hem Jesus, när han närmast äcklad konstaterade att den som låter en sådan kvinna röra vid sig, kan inte vara en sann profet. Det anade förmodligen inte kvinnan själv heller – förmodligen tänkte hon inte en tanke på det, när hon storgrät vid Jesu fötter. Hennes fokus var någon helt annanstans – nämligen på Jesus, och bara där. Med tårar, kyssar, hår och balsam. Allt på en gång. Kladdigt, kroppsligt, högljutt.

De som satt omkring, blev påtagligt störda. Vi som hör berättelsen idag, kan också bli störda. Fast förmodligen inte riktigt på samma sak.

De som låg till bords med Jesus, störde sig på att han lät en synderska röra vid honom, och på att kvinnan brakade in på en fest hon inte var bjuden till och struntade i alla konventioner för att få komma till Jesus sin kärlek och längtan efter kärlek och upprättelse. Hon var för mycket, helt enkelt. Hon borde ha vetat sin plats och det borde Jesus också – tyckte åtminstone Simon.

Vi som läser texten nu, vi vet hur det hängde ihop. Vi har hört orden om ”hon har fått förlåtelse för sina synder, för hon har visat stor kärlek”. Vi vet att Jesus inte gjorde skillnad på människor utifrån kön, social ställning eller syndaregister. Våra triggerpunkter ligger inte riktigt där. Men betyder det att vi är bra på att hantera den sortens tro och längtan som får människor att bokstavligt eller bildligt slänga sig på golvet och kyssa fötter? Kan vi hantera ett förkrossat hjärta – vårt eget eller någon annans?

För, så vitt vi kan veta, så är det just det som det handlar om här. Kvinnan med balsamflaskan har sökt upp Jesus för att få hjälp. Hon söker upprättelse, nåd och kärlek. Hennes kamp mot synden, den hon själv begått och den som begåtts mot henne, hade på något sätt som vi inte vet något om, fört henne till Jesus. Hos honom såg hon, eller anade i alla fall, Guds kärlek och nåd. Hon kom inte, som fariséerna, för att pröva om Jesus uppfyllde hennes högt ställda krav. Hon kom inte för att se om Jesus och det han stod för var något för henne, eller för att se om något med honom kunde passa in i hennes liv. Nej, hon kom för att hon var tvungen, för att hon behövde honom. För att hon insett, förmodligen den hårda vägen, att han var hennes enda hopp, hennes enda räddning. Så hon släppte greppet om all eventuell stolthet, all självkontroll och alla försök att klara sig på egen hand, och slängde sig ned vid Jesu fötter, utan något annat att erbjuda än sin kärlek.

Och det är här jag tror att det finns något som provocerar oss som lever idag, i självkontrollens och individualismens tid. Underkastelse, förkrosselse och radikal ödmjukhet är inte beteenden eller känslor som vi talar om särskilt ofta, och när det sker gör vi det sällan i positiva ordalag. Det passar liksom inte in i idealbilden – en bra människa ska vara hel, självständig, harmonisk, trygg och oberoende. Inte ligga och kräla på golvet och kyssa någons fötter och liksom tigga och be om kärlek. Dessutom lever vi i en värld där den kärlek som får en att tigga, be och underkasta sig kan resultera i förnedring och utnyttjande. Sådan kärlek kan göra oss illa, driva oss till det som faktiskt är farligt.

Men, idealbild eller ej, komplicerat eller ej – inför livet och allt som sker med oss där, är vi, allihopa, precis så hjälplösa som kvinnan med balsamflaskanstår för att hon faktiskt är. Vi kan inte på egen hand undvika att drabbas av det onda, och ännu mindre från att låta det onda drabba andra. Vi kan inte lura vare sig livet, synden, oss själva eller döden. Trots allt gott livet kan innebära, och trots alla gåvor Gud gett oss – vårt förstånd, våra begåvningar, våra styrkor och vår förmåga att skilja hyfsat mellan gott och ont – så är vi i slutänden ändå utlämnade. Åt oss själva, åt varandra, åt allt det som vill förnedra och förgöra oss. Vår kamp lyckas inte om vi kämpar ensamma. Ingen kan rädda sig själv från döden.

Därför är kvinnan med balsamflaskan en förebild i tro. Hennes tro är inte stark, självständig och harmonisk. Den är inte snygg och smidig och den är inte i takt med tiden. Hennes tro är kamp, balsam, tårar, snor. Den får henne att släppa både värdighet och självkontroll. Hennes tro handlar om att våga säga som det är och vara den hon är – men också om att låta Jesus vara den han är. Nämligen den ende som aldrig visar bort, förnedrar eller utnyttjar en kämpande tro. Den ende har makten – men framför allt kärleken – att förlåta synder, upprätta den som fallit och rädda hela världen från den eviga döden.

Måste man drömma?

"Vad har du för planer, för drömmar? Var vill du vara om tio år?"

Kollegan frågade, så där lite i förbifarten. Jag öppnade munnen för att svara, och ut kom absolut ingenting. Jag tänker aldrig på vad jag, om Gud vill och jag får leva, kommer göra om tio år. Faktiskt inte.  Inte bortom "det skulle vara roligt att åka till Israel/Palestina en gång till" eller "jag skulle gärna gå ledarskapsutbildningen som stiftet ger nästa gång". Jag har saker som jag vill - men drömmar? Nej.

Det låter kanske helt resignerat och sorgligt att säga "jag har inga drömmar" - men jag har faktiskt inte det. Och det gör mig ingenting. Jag hade inte tänkt på det, förrän Annika sa det. Drömmar är liksom inte min grej.

Det handlar inte om att jag saknar fantasi, eller inte vill prova nya saker. Det handlar inte om att jag inte känner något framtidshopp. Det betyder inte att jag är rädd för framtiden - inte så värst i alla fall. Nej, det handlar om att det helt enkelt är roligare att se vad som händer efterhand, än att försöka förutse, eller styra det. Det är helt enkelt mer spännande så, och samtidigt lite lugnare. Dessutom känner jag mig så rikt välsignad med sådant jag kanske annars skulle drömt om - kärlek, vänskap och meningsfull tjänst.

Ändå tvekar jag lite, när jag skriver det här. Drömmar och planer är något som det känns som om man "ska ha", både om man frågar självhjälpsböckerna och karriärplanerarna. Något som hör till en fulländad personlighet. Men någon sådan har jag ändå inte, så jag lutar mig lugnt tillbaka och väntar på nästa överraskning.

Jodå, man kan förbjuda kärlek.

Jag var en sån tjej som blev kär i läraren. Eller i alla fall förtjust. Från 9-årsåldern ända upp till universitetet, har jag svärmat för, och blivit alldeles tunghäftad, inför vissa av mina lärare. Det enda kriteriet var att han var en bra lärare, annars spelade det ingen roll om han var 22 eller närmare 50, eller hur han såg ut. Kunskap i kombination med engagemang var - och är väl fortfarande, på sätt och vis - något ytterst tilltalande för mig.

Jag kan inte tänka mig annat än att flera av de här lärarna fattade precis hur det var fatt. Förälskade tonårsflickor är inte så hemliga som de själva tror, ens när de gör sig så aviga som möjligt för att dölja det. Men inte någon av dem, inte en enda, låtsades någonsin om det, drog fördelar av det, eller besvarade det. De var vuxna män, jag var en liten flicka - även när jag var 17-18 år. Det fanns uppenbarligen inte på kartan, att se mig, eller någon av mina lika svärmiska kompisar, som något annat.

De här minnena blir aktuella, när jag läser undersökningen som publicerats bl.a i Aftonbladet idag. 3% av alla gymnasister på Stockholms största gymnasieskolor har, eller har haft ett romantiskt och/eller sexuellt förhållande med en lärare. Det är ungefär en elev per klass.  Detta tycker inte  Lärarnas yrkesetiska råd föranleder vare sig nya riktlinjer, eller lagstiftning, utan deras representant Jesper Rehn, kommenterar det så här:

"Man kan inte förbjuda kärlek. Att tycke uppstår är inte konstigt, men vi måste fundera på hur vi hanterar det"

Vad finns det att fundera på? Mellan en elev  och en lärare råder en maktobalans och en beroendeställning som gör alla relationer utöver lärare-elev olämpliga. Även om det är lagligt att ha sexuellt umgänge med den som är över 15, så betyder det inte automatiskt att den som är 16, eller 17, är vuxen. Och även det säkert, i undantagsfall, kan uppstå även sunda, jämnställda relationer mellan en lärare och en elev, så ska de inte existera parallellt med en elev-lärarerelation. Så, är man "kär på riktigt", så får man ta konsekvenserna och lämna sitt aktuella läraruppdrag. I den bemärkelsen kan man faktiskt förbjuda kärlek. Känslor och attraktion kan inte förbjudas, men flirt, närkontakt och kärleksförhållanden kan man definitivt förbjuda, när det handlar om tycke som uppstår i en av naturen ojämnlik relation.

Det vet varje scoutledare, varje terapeut varje ung konfirmandledare i Svenska Kyrkan. I Danmark är det olagligt. Så jag kan faktiskt inte förstå, hur någon som ska hålla den etiska debatten inom läraryrket levande, kan se det som så omöjligt.

Kraft till tjänst är tjänstens lön

Igår var det Septuagesima, med överskriften Nåd och tjänst. Runt om i stiften vigdes nya präster och diakoner. Evangelietexten var hämtad ur Lukasevangeliet, en kort passage där Jesus meddelar lärjungarna följande:

"Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” (Lukas 17:9-10)

Det här är en s.k. svår text. Jag har sett flera kollegor benämna den så i sociala medier och visst, den kändes inte självklar att gripa sig an. Och samtidigt är den egentligen inte svår. Den är logisk och sanningsenlig, av en hel massa skäl, och kanske särskilt om man läser den på en prästvigningssöndag.

För den enda form av arbete som vi människor kan utföra i Guds rike, är tjänandet. Här finns inga projektanställningar, inga vikariat, inga fasta anställningar. Det betalas inte ut någon lön den 25 och det finns inga förmåner. Det finns bara arbete. För Gud, för medmänniskan, för kyrkan. Det finns heller inga hierarkier - oavsett om du är präst, diakon, kyrkvärd, förebedjare, kyrkbänksnötare eller korist så är uppdraget detsamma - att tjäna. Var och en med sina gåvor, var och en på sitt sätt.

Visst får vi ibland uppskattning, tack, beröm. Att uppmuntra och stötta varandra i tjänandet är ett tjänande i sig, och ett viktigt sådant. Men, är det som det ska, är detta uppskattning, tack och beröm som egentligen tillfaller Gud, som gett oss våra gåvor, placerat oss där vi är och sedan handlat genom oss. Också de dagar vi inte får något, eller till och med får skit, så är vi fortfarande kallade att tjäna. Vi kan inte villkora det med lön, beröm, eller en specialplats i himlen. Vi kan inte kräva att alltid känna oss stimulerade, sedda och bekräftade, av Gud och/eller omgivningen . Vi måste leva med att vi inte alltid kan, förmår eller tillåts ge så mycket vi tror oss kunna, eller precis på det sätt vi skulle vilja. Vi måste acceptera att vi inte kan göra allt, och att ganska mycket av det vi gör skiter sig totalt. Och vi måste hacka i oss att de som vi tycker inte bidrar alls, de som aldrig ger tillbaka, de som vi tycker får all den där credden vi själva vill ha, är lika älskade och lika värdefulla som den som sliter i det tysta eller gör dubbelt så mycket som alla andra.

Varför då, då? Jo, för för i grunden för vår tro, för vårt liv, för vårt hopp ligger inte vårt tjänande - utan att Kristus tjänat oss. Med sitt liv, sin kropp, sitt blod. Hans kärlek och det eviga livets hopp räcks åt alla utan att villkoras med motprestation. Vi har med andra ord redan fått allt det vi behöver. Vi har inga goda skäl att be om mer. Ändå får vi mer, hela tiden. Varje gång vi gör det vi ska, varje gång vi tjänar, gör vi det med kraft, mod och gåvor från Gud. Och när vi misslyckas, oavsett varför, så ligger den grund som lades på korset fast. Vi kommer inte undan kallelsen att tjäna - men vi kommer heller inte undan den kärlek som vinner över både världen och döden.