I slutet av förra veckan kunde man läsa i diverse
media om att präster hör till de yrkesgrupper som oftast sjukskrivs för depression och/eller stressreaktioner.
Aftonbladet beskrev t.ex. det hela med sedvanlig billig raljans ("få böner hjälper") och en anstrykning av storögd förvåning, att Guds budbärare så ofta drabbas av ångest.
I alla fall. Jag är inte det minsta förvånad. Det finns massor med saker som gör Svenska Kyrkan i allmänhet och vigningstjänsten i synnerhet till stresstriggers av rang.
För det första, är Svenska Kyrkan, på papperet, och enligt uråldriga traditioner, en mycket hierarkisk organisation. Men, å andra sidan, har hon en kultur där man ofta sätter personliga hänsyn, gemenskap och relationer i centrum. En miljö där det inte alltid är så lätt att veta vem som bestämmer -
egentligen. Och där det inte alltid är så lätt att veta vilka reaktioner man möter när man tar det ansvar man på papperet har. För ibland måste prästen bestämma, annars händer det ingenting. Och ibland är det så fruktansvärt, att prästen alltid ska bestämma. Å ena sidan tycker man att det och det, det ska bara prästen göra. Och å andra sidan, så är det så jobbigt att "det bara är prästen som räknas". Inte konstigt om man blir lite förvirrad. Och stressad.
För det andra, finns ett ideal, åtminstone för oss som är vigda på 2000-talet, att prästen alltid ska vara personlig och utgå från sig själv och sitt. Att, för att travestera en lärobok jag hade på Pastoralinstitutet, rota i potatislåren efter gammal, beprövad tradition, anses ofta som lite fegt, eller åtminstone osäkert och osjälvständigt. Men, om man inför varje predikan, varje griftetal och varje betraktelse ska ösa ur sitt eget själsliv och Den Egna Erfarenheten, så blir själen till slut både tom och trött. Dessutom tappar man lätt kopplingen bakåt och utåt, om man inte tillåts att ibland falla tillbaka på andras tankar och erfarenheter och bli buren av sina fäder, mödrar, systrar och bröder i tron såväl som i förkunnelsen.
För det tredje - och här tror jag mina diakonkollegor är avsevärt mer utsatta - finns det ofta en ständigt närvarande frustration över att man inte kan, eller förmår, göra mer än man göt. Att man inte alltid kan svara när det ringer en ledsen medmänniska. Att man inte kan upphäva avvisningsbeslut eller vräkningar. Att gudstjänsterna inte blir så där varma, välplanerade och ända mänskliga som man önskar. Att man inte förmår låta bli att störa sig på medmänniskorna som söker en. Att pappersarbetet tar så oändligt med tid. Och så vidare.
För det fjärde. Svenska Kyrka är en kyrka, en idéburen verksamhet. Men vi som är tjänstgör där, pratar inte alltid så högt om idén med varandra. För vi vill inte skriva på näsan, inte tvinga oss på. Vi är rädda att någon ska ifrågasätta vår tro, och kanske ännu räddare för att råka ifrågasätta någon annans. Och missunnar därmed oss själva att tillsammans hämta kraft, och växa i tron på Honom som faktiskt är grunden till allt vi gör. Och skapar ännu en stressande dubbelhet, när Gudpratet bara går utåt, så att säga.
Så, nej, det är inte så konstigt att präster - och diakoner, inte att förglömma - ofta mår dåligt. Men det är heller ingenting som är ett nödvändigt ont, eller enbart ett personligt ansvar. För det går att förändra otydliga strukturer, ifrågasätta flummiga ideal och det går framför allt att stödja varandra genom att försöka vara ärliga, tydliga och respektfulla. Både när det gäller vår tro, men också när det gäller vad vi förväntar oss av varandra.
