Till julstökets försvar

En klok kvinna ställde några utmanande frågor på Twitter häromdagen, ungefär så här löd de:

För vems skull pyntar och fixar du? Mår du bra av det?

Trött och förkyld och stressad efter en intensiv december och ganska mycket planer för julens intågande i vårt hem, satte jag mig ned och tänkte efter. Och kom fram till att jag pyntar och fixar för min skull. För att jag faktiskt mår bra av det. Visst, jag var så trött att pyntande tog dubbelt så lång tid som det brukar, men allt eftersom lummer och tomtar och hyacinter och slutligen krubborna kom på plats, byttes stressen mot någon sorts lugn som inte bara handlade om trötthet.

Jag är fullt medveten om att det finns många, framför allt kvinnor, som gör det för att uppfylla andras förmodade förväntningar, och som inte alls mår bra av det. Jag är fullt medveten om att allt fixande och handlande och grejande före jul också är en av anledningarna till att julens egentliga innebörd glöms bort. Det är sorgligt och jobbigt och ett symptom på flera systemfel i vårt samhälle, det handlar om könsroller, om dålig kommunikation, om prestationsångest och ja, allt möjligt som är på riktigt uselt. Dessutom finns det massor av människor som önskar att de kunde julstöka, men som inte har vare sig pengarna, eller kraften, eller sammanhanget att göra det.

Samtidigt så tror jag inte jag är ensam om att faktiskt tycka om, och må bra av att julstöka. Att få markera att nu är det inte vardag längre, nu händer det något extra och det är OK att stanna upp lite grand. Det behöver inte handla om mängder med göromål eller rätter eller saker, inte alls. Att få vila i välbekanta dofter, smaker och små vardagsritualer av tomtar med bestämda platser och en viss musik som får ackompanjera granklädandet. Att få byta ut vardagens svårmätbara intellektuella och ordliga prestationer mot något så konkret mot att sätta upp en gardin eller röra i en kolasmet timme efter timme. Att för en gångs skull strunta i hälsohetsen och faktiskt äta upp hälften av kolorna själv. Att med yttre småsaker markera det stora som sker inuti.

Det är värdelöst att så många upplever julstök som ett krav och ännu ett stresspåslag, och ännu mer värdelöst att så många människor på grund av fattigdom, sjukdom eller våld inte har möjlighet att fira den jul de önskar åt sig och sina barn. Jag önskar och ber att det var annorlunda och hoppas att mina (lätt överdrivna, jag vet) julritualer inte lägger sten på börda för någon annan. 

Så, jag försöker njuta av mitt julstök i tacksamhet över att jag får och kan, men inte måste. Steker mina köttbullar, arrangerar mina tomtar, hänger lummer över dörröppningar och försöker hålla städat även i hallen. För att, när jag gör allt det där, så påminns jag, faktiskt, om att julen är ingen vanlig dag. Det är Kristus födelsedag. Och på sätt och vis min också.

God Jul!

Imorgon smäller det! Nummer 2 av Tidskriften Evangelium släpps, tillgängligt för alla!

http://www.tidskriftenevangelium.se/

Utskälld

Tredje söndagen i advent. Julstressen ökar, det offentliga rummet är nedlusad med tomtar och mitt i alltihopa står Johannes Döparen. En högljudd och kompromisslös röst ropar i öknen:
"Bär sådan frukt som hör omvändelsen till!"

Det är så lätt, som kyrkotjänare, att tänka att det ropet är riktat till någon annan. Att det är riktat till dem som vi tycker tillber julhandeln, och julmaten, och stressen och perfektionismen, istället för Jesusbarnet. Att Johannes rop inte gäller oss, som liksom redan hör till de omvända. Vi som förstått att man inte måste stressa och handla - även om vi gör det ändå, lite urskuldande.

Givetvis är ropet riktat till alla. För omvändelse är ingenting man blir klar med, bara för att man börjat räkna sig till dem som vet, som hör till, eller som tagit emot. Tvärtom - omvändelse är något som förpliktigar - till att fortsätta, om och om och om igen. Kyrkan kan inte förmedla Johannes rop till dem hon menar behöver höra det - och sedan lugnt luta sig tillbaka och fortsätta sitt interna käbbel som om hon redan var klar med den biten. Nej. Frukten som hör omvändelsen till måste mogna, för att den ska kunna plockas och inspirera andra till omvändelse. Johannes skriker inte åt någon annan. Han skriker åt mig.

Kampanj!

Tidskriften Evangelium adventskampanjar för fullt!

Välkommen att läsa!

Det roligaste som hänt på länge

Tidskriften Evangelium. Ett projekt som jag inte ens visste fanns så här års i fjol - men som nu är en alldeles naturlig del av min tillvaro. Som jag önskar att jag hade mer tid till och högre kompetens för - men som också är det som är absolut roligast just nu, och som jag känner mig hedrad över att få vara en del av.

Och spännande saker är i görningen. Läs här så får ni se!

Såpigt?

Ja, det börjar bli lite såpigt och utdraget. Och inte minst anakronistiskt. Men ändå. Kvällens avsnitt var, i dubbel bemärkelse, förfärligt bra.

Skolverkets halvtuggade pepparkaka

"En sådan samling får dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse. Det är därför inte tillåtet att ha en adventssamling i kyrkan om prästen förmedlar religiösa budskap."

Så skriver Skolverkets Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo i gårdagens DN , apropå adventssamlingar på skoltid i kyrkorum. Jag blev tvungen att läsa två gånger. Att inte be tillsammans med, välsigna eller uppmana barnen till att stämma in i trosbekännelsen vid en skolavslutning, eller en adventssamling, tycker jag är helt rimligt. Att inte predika är trots allt det mest praktiska i sammanhanget.

Men "annan form av förkunnelse"? "förmedla religiösa budskap"? Vad är det? Eller snarare - vad i sammanhanget är det INTE? Ett litet barn av Davids hus hör ju solklart dit. Liksom Advent är mörker och kyla, Hosianna, Nu tändas tusen juleljus. Kan en präst - eller vilken kristen människa som helst - förklara varför man tänder ett ljus varje söndag, utan att förkunna? Kan man förklara vad ordet advent betyder utan att förmedla ett religiöst budskap? Kan man visa en julkrubba? Svara på frågor om vad bilder och skulpturer föreställer? Berätta jultomtens historia? Fira Lucia? Eller är det säkrast att hålla sig till människovärdet (vad nu en kristen människa grundar den tanken på...) eller vänskap och inte kommentera adventsljuset över huvudtaget?  Det känns som att en adventssamling, eller en julavslutning enligt Skolverkets riktlinjer antingen blir en uppvisning i att driva en dold agenda, eller en samling som handlar om helt andra saker än de som ligger bakom dess existens.

Man behöver bara ta ett myrsteg, ett pyttesteg, bakåt, för att se hur motsägelsefullt det är. En samling i en kyrka kan aldrig vara helt fri från religiösa budskap - själva rummet är ju fullkomligt nedlusat med dem. Sångerna är skrivna i religiöst syfte, ljusen därinne tänds av religiös övertygelse. Om inte är religiösa budskap är OK på en avslutning, är inte avslutning i kyrkan OK. Det är egentligen helt självklart. Även i ljuset av traditionerna, och arvet från enhetssamhället. Man kan inte både äta pepparkakan, och ha den kvar.

Jag tror att Skolverket egentligen vet det. Men de vill inte reta upp alla som, av diverse skäl, tycker att det är fint att skolbarn firar advent i kyrkan. Så, de ger sin halvtuggade pepparkaka till de enskilda skolorna och församlingarna i stället, och hoppas att vi ska lösa saken åt dem. Diplomatiskt? Kanske. Eller fegt?

Ni har väl inte missat...

....Kyrkomötes-TV?

Längtan uppfylld

Nu har det gått mer än en vecka sedan jag skrev sist, men jag haft ett dopsamtal, en veckomässa, en familjemässa, en filmkväll med ungdomsgruppen och lite annat smått och gott. Allting känns genast så mycket mer balanserat och harmoniskt, när jag får göra det jag ska.

Så mycket bloggat har det däremot inte blivit. Återkommer när inspiration och/eller irritation tränger på. Ni får hålla till godo med några bilder från Taizé så länge. Man kan faktiskt ha det riktigt gott där, även i november!

Vad jag längtar efter just nu?

En vanlig vecka. Sorgehusbesök. Dopsamtal. Predikoskrivande. Ungdomsgrupp. Morgonmässa. Andrum. Vuxenkonfirmanderna. Kyrkkaffe.

Allt det där vanliga, som just nu äts upp av resor (hur underbart det än är med både Taizé med ungdomar och London med maken), Barntimme-artikel-skrivande och handboksförslagsarbete.

Ibland är det en snäll polis som heter Kaj Lundin...

Det är inte så lätt att erbjuda en prenumeration på något som bara kommit ut med ett nummer. Lite gris-i-säck-känsla kan uppenbara sig hos den man försöker övertyga. Vi vet det.


Men Evangelium är ingen gris. Framför allt inte i nån säck. På sin höjd en glad överraskning. Den försöker tvärtom vara allt den säger att den är.

Och tror du inte oss som talar i egen sak, kan du läsa mera här:


Frimodig Kyrka bloggar.

Kyrkans Tidning (det finns även en recension i pappersupplagan från 18/10)

Svenska Dagbladet

Dagen

Ta steget från gilla till göra!

173 personer gillar Tidskriften Evangelium på Facebook och 262 följare på Twitter. Säkert har ännu fler läst recensionen (motsv.) i Kyrkans Tidning. Många har kommit med muntra tillrop, nyfikna frågor och positiv feedback.

Men inget av detta möjliggör ensamt ett nr 2, eller för den delen nr 3 och 4 och 10 och 34. Vad som behövs är fler som läser, fler som skriver, fler som diskuterar. Fler som hittar Evangelium, helt enkelt. Fler behöver bli nådda av budskapet om tidskriften med det glada budskapets namn.

Därför uppmanar jag alla gillare, att bli görare. Välj det sätt att göra, som just du är bra på, eller intresserar dig. Till exempel kan du bli en del av arbetsgruppen Evangelisterna som håller kontakt med församlingar och andra grupper, erbjuder prenumerationer och informerar om möjligheten att anordna Rum ihop med Tidskriften Evangelium. Eller så kan du arbeta med annonsförsäljning, eller ekonomi. Det väljer du. Huvudsaken är att du gör något.

Och när du valt - hör av dig!
Miriam - miriam@tidskriftenevangelium.se (Evangelisterna)
Pär Parbring - par@tidskriftenevangelium.se (Evangelisterna)
Judit Fagrell - judith@tidskriftenevangelium.se (Ekonomi)
Sofia Lilly Jönsson - sofia@tidskriftenevangelium.se (Annonser)

Vill du sprida Evangelium?

I wish I had it in me not to care

Så sjunger karaktären Florence i musikalen Chess. Ända sedan jag hörde musikalen första gången för nästan 20 år sedan, har just den lilla strofen fastnat. För är det något som jag, efter omgivningen in- och explicita uppmaningar försökt lära mig, ända sedan jag var liten, så är det att inte bry mig. Åtminstone inte så mycket. Inte så det märks. Och framför allt inte för ofta. För då är det fara värt att folk slutar lyssna  på vad man säger, och bara ser, och möjligen ler milt överseende, åt henne som alltid ska göra så stor sak av allting.

Så jag har försökt, det har jag verkligen. Jag har bitit ihop om både ilska och tårar, oavsett om det varit elaka klasskamrater, nedlåtande lärare, orättvisor på arbetsplatsen, eller den kyrkliga debattens och splittringens alla avarter. Jag har försökt vara som en teflonpanna, jag har försökt praktisera svalkande likgiltighet, jag har försökt koncentrera mig på det som är bra och inte på det dåliga, försökt acceptera det jag inte kan förändra. Jag har sagt ja, absolut, när jag borde sagt nej, aldrig i livet, varit tyst när jag velat skrika rakt ut och varit glad och positiv när alla skäl saknats. Och har jag inte lyckats hålla mig, har jag bett om ursäkt, snabbt som ögat och till så många som möjligt.

Jag har deltagit i så mycket jag inte trott på, och låtit folk behandla mig och andra illa så många gånger, att jag skäms för att tänka på det. Inte för att jag tvivlat på mitt omdöme, eller på det som fått mig att reagera. Inte för att jag egentligen är rädd för konflikter. Utan för att jag lärt mig, den hårda vägen, att den där jobbiga arga tjejen som bryr sig för mycket, henne och vad det nu är hon är så förbannad på den här gången, är det förmodligen inte värt att lyssna på.

Varför är du så upprörd?

"...hört talas om mäns våld mot kvinnor, om kvinnohatet o hoten mot kvinnor i offentligheten?"


Så skrev Helle Klein på Twitter, som svar när jag bad henne förklara varför, eller snarare i jämförelse med vilka kvinnliga präster skulle vara extra utsatta för hot och våld i arbetet. Jag frågade, därför att jag, trots att jag är uppriktigt beklämd och ledsen över det som min kollega i Högalid drabbades av för en vecka sedan, inte delar den bilden av läget i Svenska Kyrkans församlingar som Klein tecknade apropå just den händelsen. Jag tror helt enkelt inte att det är sant, och därför reagerar jag, när en sådan bild sprids i media, även om det bara är i Södermalmsnytt och på Seglora Smedja.

Så, varför tror jag inte det är sant då? För att hot och våld inte finns i församlingsarbetet? För att jag inte hört talas om mäns våld mot kvinnor, kvinnohat eller hoten mot kvinnor i offentligheten? Givetvis inte.

Hot och våld förekommer, och det är något som vi behöver tala högt om och arbeta förebyggande mot. Men jag tror inte att det, i en genomsnittlig svenskkyrklig församling, är prästerna som löper högst risk att drabbas av detta. Präster arbetar nämligen sällan ensamma i lokaler som är öppna för allmänheten, som många av vaktmästare och husmödrar gör. Vi arbetar heller inte utomhus, ibland i skymundan, som många kyrkogårdsarbetare gör. Vi möter inte människor med drogproblem, eller som befinner sig i en kris som gör den desperata, alls lika ofta som våra diakonkollegor gör. I det genomsnittliga församlingslivet, som jag, som funnits i olika delar av det, på olika ställen i landet och på olika sätt sedan jag bokstavligen var ett foster, har rätt god koll på, lever präster jämförelsevis rätt skyddat. Det betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och tänka att "det händer väl aldrig något här, med oss" - men är ändå den vardagen jag tror de flesta av oss upplever.

Visst, kvinnor är mer sårbara för våld i den bemärkelsen att vi i allmänhet är mindre fysiskt starka och springer inte lika fort. Vi utsätts oftare för nedsättande tillmälen av sexuell art än vad män gör. Men jag har aldrig någonsin blivit kallad för något fult eller nedsättande när jag varit prästklädd. Inte ens av de mest högljudda alkoholisterna på torget framför min arbetsplats. Det verkar nästan fungera tvärtom.
Visst har jag varit med om olustiga situationer, de flesta i mötet med människor som varit påverkade av alkohol eller droger, och som jag mött inte därför att jag är präst, utan därför att jag råkade befinna mig på samma plats som dem, samtidigt.

Statistiskt sett utförs dessutom 75% av mäns våld mot kvinnor av en make/sambo/pojkvän eller annan familjemedlem. Inte för att prästvigda kvinnor skulle vara immuna mot att drabbas av detta - men det är knappast något som har med vårt ämbete att göra.

Kvinnohatet, det som är plågsamt tydligt i kommentatorsfält på bloggar och tidningar på nätet, och som många kvinnliga journalister, bloggare och mediepersonligheter vittnar om är definitivt ett reellt problem. Men när det drabbar kvinnor som är präster - gör det inte då det i första hand för att vi också är bloggare/skribenter eller på andra sätt har en offentlig roll, och inte i första hand på att vi är prästvigda?

Visst finns vi i offentligheten - men de flesta vare sig bloggar eller twittrar, utan har på sin höjd en bild och sina nummer på församlingens hemsida och kanske en facebook-sida. Kanske skriver vi en och annan betraktelse i lokaltidningen - men den offentlighet de allra, allra flesta av oss rör oss i är de kyrkliga handlingarnas, församlingsverksamhetens och gudstjänsternas offentlighet. Och där är vi omgivna med människor, som kan både uppmärksamma och (som de modiga människorna på parkeringen i Högalid tack och lov var på plats och kunde göra) ingripa om något ändå händer.

Varför är jag då så upprörd över det här? Varför reagerar jag på vad en enda kollega säger? Varför engagerar det mig så dant att jag förhört både min mamma, min prost och diverse andra ämbetssystrar om hot, våld och säkerhet (ingen hade något minne av att ha känt sig hotade, för övrigt) samt skrivit säkert fem FB-statusar om det?

För det första, tror jag att det beror på att jag ofta upplever att de som gör sig till talespersoner för hela Svenska Kyrkan, och beskriver hur det är och vad som behövs, så sällan finns på fältet, i församlingens liv. Det är inte komministern i en förort till Norrköping eller kyrkoherden i Sveg som får uttala sig i media - det är de präster som finns runt Kyrkans Hus, eller i mediekretsar i Stockholm. Och då förmedlas allt för ofta en bild av Svenska Kyrkan i allmänhet och prästvigda kvinnor i synnerhet, som jag helt enkelt inte känner igen, vilket är ytterst frustrerande. Dessutom tror jag det skapar myt- och vrångbilder av kyrk- och prästlivet som avsevärt mer polariserat, dramatiskt och spännande än det faktiskt är. Prästvigda kvinnor är inte förtryckta, hotade och utsatta. Vi är välutbildade, välbetalda kvinnor som verkar i en många gånger oerhört skyddad verkstad. De flesta man går på hembesök till, bjuder nämligen på hembakt och inte på stryk, och de flesta som uppmärksammar ens kön, gör det för att visa hur trevligt och fint det är med en kvinnlig präst.

För det andra, så har jag faktisk erfarenhet av hot och hat från mitt eget liv. Inte mycket, men tillräckligt för att det skulle påverka mig då det skedde, och finnas kvar som obehagliga minnen dag. Min mamma är präst, men min pappa var under större delen av min uppväxt politisk redaktör på en dagstidning. Därför har jag hittat vykort med obsceniteter på i brevlådan och fått tydliga instruktioner om att inte öppna något som såg konstigt ut. Jag har hört pappa få svordomar skrikna åt sig i telefonen (han brukade skratta åt dem och fråga om de var berusade, så han tog det inte så hårt, men jag tyckte det var jätteläskigt), jag har hört folk flåsa i luren och jag har, faktiskt, tagit emot ett dödshot, på grund av pappa men riktat mot oss allihop. Då var jag 16, min bror var 12, mamma och pappa var inte hemma. Det låg inget allvar bakom hotet, inget hände, det var i jämförelse med vad många andra lever med dagligen verkligen ingenting. Men jag minns förvirringen över att någon jag inte kände sa att han skulle döda oss, känslan av otrygghet som bet sig fast i flera veckor, och har nog sällan varit så rädd som jag var då - men aldrig har jag upplevt ens skuggan av den känslan i mitt arbete.

Som bloggare har jag fått några, men ytterst få, mail och kommentarer som jag förvisso inte varit hotfulla alls och inte direkt hatiska heller utan snarare hånfulla och hätska. Har dessa då handlat om att jag är en prästvigd kvinna i offentligheten? På sätt och vis. Men inte som man kanske skulle kunna tro. För de har  handlat om att människor i Svenska Kyrkan tyckt att de har rätt att i hånfulla och elaka ordalag uppmana mig att lämna mitt ämbete, och kyrkan, för att jag inte tycker och tror som de gör. "Sådana som du hör inte hemma här".

Så, det var därför blev jag så upprörd över något som faktiskt är en ganska perifer sak. Nu har det gått över. Och batterierna i personlarmen i kyrkan blev utbytta av bara farten.

Garantin gick ut för länge sedan

En kollega i en Stockholmsförsamling har blivit brutalt misshandlad på parkeringen utanför sin församlingskyrka. Självklart är detta djupt obehagligt och skrämmande, och en väckarklocka för oss alla att se över våra personliga såväl som gemensamma säkerhetsrutiner.  Men, när jag läser Seglora Smedjas blogginlägg om händelsen, reagerar jag ändå med stor tveksamhet på deras ordval. Där står det nämligen så här:

Det går inte att vara kyrkoarbetare och medmänniska i en miljö där den personliga tryggheten inte kan garanteras.


Jag tänker på min egen miljö, den jag lever såväl som arbetar i. Min, och mina arbetskamraters personliga trygghet är aldrig garanterad. Jag går på hembesök till folk jag inte känner. Kyrkvaktmästarna möter människor som är påverkade av alkohol och narkotika. Diakonerna och personalen i Gåvorna (secondhandbutik) likaså. Musikerna sitter ensamma och övar i kyrkor på kvällen. Vi har rutiner för att minska riskerna, och kunna hantera de situationer som ändå kan uppstå, men garanti? Inte en chans. Den gick ut vid syndafallet och går inte att förlänga.

Det innebär inte att vi inte ska tänka riskmedvetet, eller ska utsätta oss för hotfulla, eller våldsamma situationer, om vi kan undvika det. Jag tycker att överfallslarm och teamarbete och rutinmässig försiktighet i samband med möten och hembesök är något bra, som vi verkligen behöver få in i vår vardag i kyrkan, precis som de gör t.ex. i vården, eller socialtjänsten. Absolut.

Men, ska vi som vill vara medmänniskor och kyrkotjänare verka i den här världen, måste vi  vara i världen på samma villkor som alla andra, och acceptera att världen faktiskt är en hotfull, våldsam plats. Inte bara för andra, utan också för oss. En plats där medmänsklighet kan innebära risker, om den ska kunna gälla även dem som inte passar in i samhällets ramar. Vi kan försöka minimera dem, eller åtminstone ha beredskap för att möta dem. Men börjar vi villkora medmänsklighet och kyrkotjänst mot garantier, då är vi på väg att sätta oss själva utanför världen, såsom varande berättigade till ett exklusivare skydd än de andra.

Ännu mer reklam

Idag släpptes så äntligen det första numret av Tidskriften Evangelium!

Ledaren och litteraturledaren är öppna även för icke-prenumeranter - läs dem, så får ni veta varför ni snarast ska bli prenumeranter!

Och nu blir det reklamfilm!

Nätverket

Kvinnorna kring Jesus

inbjuder till

Samtalsdag

Tema: Makt

Lördagen 13 oktober kl. 11-17

S:t Matteus kyrksal

Vanadisvägen 35 Stockholm

Medverkande:

Anna Greek

Sofia Lilly Jönsson

Kaffe serveras till självkostnadspris (10:-)  

Lunch äter vi ”på stan” i kvarteren runt omkring.

Anmälan senast 10 oktober till Madeleine Eurenius

madeleine.eurenius@matteus.org

Det är Guds änglars dag idag...

Guds änglar är hans sändebud 

av eld och vind och ande,
en himmelsk här av liv och ljus

 som glimmar genom natten.
Vi känner dem som bönesvar.
Det är Guds änglars dag idag 

med eldsken över landet. 

Är sången svag, tycks bönen stum, 

och glesnar Guds församling –
hör, templet är av änglar fullt

som lovar Gud trefaldig.
Så sjung med dem till Guds behag. 
Det är Guds änglars dag idag.  

Guds lov ske nu och alltid.  

Sv. Ps. 483 vers 1 och 5 

Olof Hartman

Predikoångestens vågor...

...har gått höga den här veckan. Det var som om det satt ett tjockt, svart moln i vägen för det jag ville säga och bara släppte igenom plattityder och smörja. Men, skam den som ger sig. Här är version tre:

Redan nu, men inte än.

Så skulle man kunna sammanfatta den mer komplicerade delen av att leva som kristen. Redan nu – men inte än.

För vi lever efter Kristus på så sätt att vi lever efter Golgata, och efter uppståndelsen. Vi lever i en värld där döden och ondskan och synden är besegrade. Vi lever med det eviga livet som en verklighet, både i Kristus själv, osynlig men närvarande mitt ibland oss, och något mer påtagligt, om än mystiskt, i sakramenten. Vi innesluts i det eviga livet vid våra dop, och vi tar emot det, om och om igen i nattvardens bröd och vin. Vi får erfara det genom trons gåva och ana det i gemenskapen med varandra. Kort sagt – det eviga livet, frälsningen, himmelriket, Guds tid, är här. Redan nu.

Men, som sagt. Inte än. För parallellt med detta, pågår ju något helt annat. Nämligen det att den besegrade ondskan gör oss illa, att den infernaliska synden får oss att behandla oss själva och varandra som skräp, och inte minst, att den nedstörtade döden om och om igen slår sönder livet och däremellan kastar sina svarta skuggor också över tillvaron. Och i den skuggan, blir det svårt att lita på löftet som säger – inte än, men snart. Och ännu svårare att se något redan nu.

Berättelserna om hur Jesus helar och uppväcker människor, är i det läget inte alltid helt lätta att ta till sig. De kan till och med kännas smärtsamma; Varför uppväcker  och helar Jesus några, och inte med andra?  Lasarus – men inte min bror? Jairus dotter, men inte mitt barn? Officerens tjänare – men inte min vän? Och varför göra det över huvud taget, om det ändå finns en evighet på andra sidan döden, där man slipper allt elände i den här världen, och dessutom måste dö en gång till?

 Och – om Jesus dessutom är närvarande här och nu, i all smärta och ondska som finns i världen – varför säger han inte bara stopp? Det ÄR ju trots allt han, som vunnit. Döden måste lyda honom, så varför inte utnyttja möjligheten? Och varför kunde han inte gjort allt på en gång? Så vi slapp dödläget, med redan nu – men inte än.

Det är frågor människor ställt sig genom alla tider, tror jag. Lärjungarna, som trodde att det bara var en fråga om månader, eller möjligen några år, innan Jesus skulle komma tillbaka, funderade på det, och försökte hitta sätt att förstå och orka med sitt redan nu – och inte än. Dagens episteltext är ett tydligt exempel, där Paulus skriver om hur han bär Jesu död i sin kropp, för att Jesu liv synligt. Och allra tydligast är Marias – och en stund tidigare också Martas – ord Jesus på vägen utanför Betania: Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött. En trosbekännelse – jag vet att du kan – och en förtvivlad fråga – varför gjorde du det inte?? Varför är du här, med allt du är, redan nu – och vi måste vänta till sen?

Marta och Maria behövde inte vänta. Men de allra flesta sedan dess, har fått göra det. Vänta på, utan att veta säkert, att livet ska segra också för mig. Letat efter bevis, och säkra svar, men inte fått några. Och ändå, har miljoner, miljarder människor, valt att leva i det redan-nu-men-inte-än som kallas för kristendomen. Trots att det många gånger kostat på, både till kropp och själ. Och på samma sätt, så sitter vi här, just nu. Vi kan inte veta säkert, att den död som väntar oss alla, inte kommer få sista ordet. Vi kan inte bevisa det. Många gånger – ja, nästan hela tiden - försöker den värld vi lever i bevisa motsatsen. Men ändå är vi här. Redan nu – men inte än.

Vi är här, för att vi ändå, här i den vakuum-aktiga mittemellanvärld som tiden mellan uppståndelse och återkomst ibland kan kännas som, har hittat ett hopp. Inte några bevis, inte något vaccin mot livets elände eller dödens hot, utan ett hopp, och ett löfte. För, trots allt som verkar så otydligt och så motsägelsefullt med Jesus, så ger han oss ändå ett löfte att sätta vårt hopp till. Han ger det till Marta, lite tidigare i den berättelse om utgör vårt evangelium idag, när han säger: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Han ger det till rövaren på korset, när han säger: Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset och han ger det till lärjungarna, när han säger. Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.

Och, faktiskt, så är de ibland så svårtillgängliga helande- och uppväckelseberättelserna också löften, i fysisk form. Jesus visar, med sina handlingar, att han menar vad han säger, att han faktiskt har makt också över döden. Med sina underverk ger han oss – även om de inte var tänkta enbart som uppvisningar och maktdemonstrationer, utan kanske främst som kärlekshandlingar – skäl att tro, att hans makt räcker till att besegra också vår död. Och det faktum att Jesus själv dog och uppstod ger oss skäl att våga tro, att inte ens hans egen död kunde besegra den makten. 

I det liv som levs redan-nu-men-inte-än, är det alltså hoppet som bär oss. Det eviga livets hopp, som inte grundar sig på bevis, utan på löften. Hoppet, som alla människor nog har medskickat i oss från början – men som vi själva får välja om vi vill bejaka och finna tröst i. För, när man tänker på saken – vad är alternativet, till den Jesus som kan vara så svår att förstå, och som säger redan nu inte än utan att förklara varför, när vi ber honom gripa in? Vad är alternativet till att hoppas på löftet om ett evigt liv utan död? Att försöka besegra döden och smärtan på egen hand? Att låtsas som att de inte finns? Att resignera inför lidandet och döden som ett faktum vi inte kan förändra? Inget av det känns särskilt fruktbart – eller ens möjligt. 

Så, kanske får vi helt enkelt, tillsammans med Marta och Petrus och miljontals andra tvivlande, längtande, hoppfulla och förvirrade lärjungar, säga, utan bevis och utan att kunna redogöra riktigt för varför:

Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi förstår att du är Guds helige.

Om ni undrar var jag är...

...så befinner jag mig i barntimmebubblan. Återkommer.