Jag har alltid älskat Innan gryningen, psalm 717 i Verbum-tillägget. Min bästis och på den tiden även korridorare Lisa köpte den på CD och jag spelade den på repeat i mitt studentrum tills jag kunde den helt utantill. Jag tycker fortfarande den är en av psalmbokens höjdpunkter och blir alltid lika glad när det går att motivera att sjunga den i en gudstjänst. Den är en sådan där psalm som jag inte ens bryr mig om att försöka analysera texten på, jag bara sjunger till Jesus och gillar det.
Det har bara varit en sak som stört mig. Den där koltrasten, i sista versen, som sjunger timman innan gryningen. Den har alltid känts så osyftad och liksom banal, efter barnet på jordgolvet, katedraler och stridsbanér, moget vin och tomma gravar. Och så slutar det med en...koltrast?!?. Antiklimax, liksom.
Men så häromdagen, när jag var på väg från kyrkogården tillbaka till församlingsexpeditionen, så satt det just en koltrast i ett träd vid klaffbron över kanalen. Den sjöng och sjöng och sjöng, helt oberörd av att löven på träden den satt i var helt grå av avgaser och damm, gräset nedanför söndertrampat och fullt med glassplitter och skräp och att motorljuden nästan dränkte sången. Den bara sjöng ändå. Och då försonades jag med koltrasten i psalmen. För koltrastar sjunger i mörker och vid fula klaffbroar och de gör det oavsett vad som sker runt omkring. Precis som Jesu liv och nåd bär oss, i mörker och vid fula klaffbroar och vad som än händer. Det är inte banalt. Det bara är. Som en koltrast ungefär. Fast för evigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar