Bara Gud kan döma mig

"Only God may judge me", läste jag på halsen på en kille i morse. Han steg på bussen jag just steg av, så jag hann inte se så mycket mer av honom än just den där textraden strax nedanför hans vänstra öra.

Bara Gud kan döma mig. Skulle jag göra en egen tatuering, skulle den där meningen kanske ligga bra till. För den är en stark trosbekännelse till en Gud som kan och ska döma mig en dag, döma mig med den rättfärdighet som bara finns hos den som är fullkomligt allvetande och fullkomligt kärleksfull samtidigt. Den är också en påminnelse till omgivningen - men inte minst till mig själv - att vårt uppdrag som människor inte är att döma varandra, eller oss själva, eftersom vi saknar den kunskap och kärlek som behövs för att göra det rättfärdigt. Domen är Herrens, helt enkelt, och just den funktionen har Han inte delat med sig av. Dessutom är Hans dom den enda som kan få bestående effekter i ett evighetsperspektiv - för även för den på jorden livstidsdömde, finns ju faktiskt nådens evighet.

Samtidigt är Jesu ord om att inte döma svåra att hantera. Det är så enkelt att vi tar till dem, när vi inte vill få det ena eller andra beteendet eller företeelserna ifrågasatta. Att hänvisa till uppmaningen om att inte döma, för att kunna titta åt andra hållet när någon blir orättfärdigt behandlad, eller när sanningen medvetet slarvas undan, eller när vi helt enkelt inte orkar stå upp för det vi egentligen vet är rätt och sant.
Orden som från början skulle mana oss till ödmjukhet inför det faktum att vi själva har lika stor del i världens bortvändhet från Gud som någon annan, blir ett frikort från att stå på Guds sida när det kosmiska dramat utspelas i vår omedelbara närhet, en ursäkt för att titta åt ett annat håll och inte behöva ta ställning om rätt och fel, för eller emot.

Domen är Herrens - men kallelsen, ja faktiskt befallningen, att söka efter, stå upp för och försöka göra Guds vilja är vår. Även när det känns förmätet, obehagligt eller bara tråkigt.