I riskzonen...

...för att hamna i kategorin "flum-och-floskler", ligger denna lilla skylt. Men jag hängde den om halsen på Jesus, för att liksom sätta saker i sitt sammanhang. Det ordnar sig. Om inte förr, så på den yttersta dagen.

Hundlöst

Nu har han åkt hem igen, mitt svarta skällspöke. Lite skönt men mest sorgligt. Kanske blir det lite mer bloggat nu. Jag ska försöka i alla fall.

Lapphundsliv

En liten bit av Sörmlandsleden, bakom världens bästa lapphundssvans. Det är sånt man kan göra en söndag, efter förrättad familjemässa, om man är hundvakt.

"Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast..."

Jag har alltid älskat Innan gryningen, psalm 717 i Verbum-tillägget. Min bästis och på den tiden även korridorare Lisa köpte den på CD och jag spelade den på repeat i mitt studentrum tills jag kunde den helt utantill. Jag tycker fortfarande den är en av psalmbokens höjdpunkter och blir alltid lika glad när det går att motivera att sjunga den i en gudstjänst. Den är en sådan där psalm som jag inte ens bryr mig om att försöka analysera texten på, jag bara sjunger till Jesus och gillar det.

Det har bara varit en sak som stört mig. Den där koltrasten, i sista versen, som sjunger timman innan gryningen. Den har alltid känts så osyftad och liksom banal, efter barnet på jordgolvet, katedraler och stridsbanér, moget vin och tomma gravar. Och så slutar det med en...koltrast?!?. Antiklimax, liksom.

Men så häromdagen, när jag var på väg från kyrkogården tillbaka till församlingsexpeditionen, så satt det just en koltrast i ett träd vid klaffbron över kanalen. Den sjöng och sjöng och sjöng, helt oberörd av att löven på träden den satt i var helt grå av avgaser och damm, gräset nedanför söndertrampat och fullt med glassplitter och skräp och att motorljuden nästan dränkte sången. Den bara sjöng ändå. Och då försonades jag med koltrasten i psalmen. För koltrastar sjunger i mörker och vid fula klaffbroar och de gör det oavsett vad som sker runt omkring. Precis som Jesu liv och nåd bär oss, i mörker och vid fula klaffbroar och vad som än händer. Det är inte banalt. Det bara är. Som en koltrast ungefär. Fast för evigt.

Jag är en kyrkapa...

...och av modell 3, till råga på allt. Läs Stigs lysande inlägg på ämnet Tre apor, så förstår ni!

Inte bara resignation...

...utan även trevlig stimulans, gör att jag försummar min blogg. Här är Sarro, som både ger och kräver rikt av  den varan:

Resignation

Det går rätt trögt på den här stackars bloggen, som ni märker. Jag tänker vara alldeles ärlig med varför.

Jag är trött på sånt jag brukat skriva om. Den svenskkyrkliga debatten snurrar i hjulspår som vid det här laget är tämligen djupa. Positionerna är låsta och glastaket fastskruvat. Det känns förutsägbart och helt enkelt lite meningslöst att gräva ned hjulen ännu djupare, och jag kommer inte på några ämnen som är värda omaket med ett stickspår.

Ni har sett alla kort på min katt, min trädgård och ganska många på mina skor. Ni vet att jag tycker illa om fåglar, Kreativ-Insikt-nyckelringar och Såsom i Himmelen. Ni vet en hel del om min mormor, 90-talet i Örebro och en hel del om Vita Huset och Grey´s Anatomy också. Jag börjar känna mig aningen tjatig.

Jag tänker inte sluta skriva, eller ens ta någon officiell paus. Jag kommer säkert skriva rätt snart igen, om inte annat för att klargöra för mig själv vad jag egentligen tänker. Men jag ville bara meddela, att tycker ni att musten gått ur den här bloggen, så är det alldeles rätt uppfattat.

Bara Gud kan döma mig

"Only God may judge me", läste jag på halsen på en kille i morse. Han steg på bussen jag just steg av, så jag hann inte se så mycket mer av honom än just den där textraden strax nedanför hans vänstra öra.

Bara Gud kan döma mig. Skulle jag göra en egen tatuering, skulle den där meningen kanske ligga bra till. För den är en stark trosbekännelse till en Gud som kan och ska döma mig en dag, döma mig med den rättfärdighet som bara finns hos den som är fullkomligt allvetande och fullkomligt kärleksfull samtidigt. Den är också en påminnelse till omgivningen - men inte minst till mig själv - att vårt uppdrag som människor inte är att döma varandra, eller oss själva, eftersom vi saknar den kunskap och kärlek som behövs för att göra det rättfärdigt. Domen är Herrens, helt enkelt, och just den funktionen har Han inte delat med sig av. Dessutom är Hans dom den enda som kan få bestående effekter i ett evighetsperspektiv - för även för den på jorden livstidsdömde, finns ju faktiskt nådens evighet.

Samtidigt är Jesu ord om att inte döma svåra att hantera. Det är så enkelt att vi tar till dem, när vi inte vill få det ena eller andra beteendet eller företeelserna ifrågasatta. Att hänvisa till uppmaningen om att inte döma, för att kunna titta åt andra hållet när någon blir orättfärdigt behandlad, eller när sanningen medvetet slarvas undan, eller när vi helt enkelt inte orkar stå upp för det vi egentligen vet är rätt och sant.
Orden som från början skulle mana oss till ödmjukhet inför det faktum att vi själva har lika stor del i världens bortvändhet från Gud som någon annan, blir ett frikort från att stå på Guds sida när det kosmiska dramat utspelas i vår omedelbara närhet, en ursäkt för att titta åt ett annat håll och inte behöva ta ställning om rätt och fel, för eller emot.

Domen är Herrens - men kallelsen, ja faktiskt befallningen, att söka efter, stå upp för och försöka göra Guds vilja är vår. Även när det känns förmätet, obehagligt eller bara tråkigt.

Det är så vackert

Grönskan är så där skir, himlen sådär blå, gullvivorna och tulpanerna perfekt utslagna, körsbären och mirabellerna blommar, solen precis lagom varm. Såg jag inte alltsammans genom en stickande hinna av snor, så skulle jag också förstå det där med vååååren..