Här är min annandags-predikan. Inget banbrytande, men det måste det ju inte vara jämt.
Annandag påsk är en dag som för många är intimt förknippad med vandringen till Emmaus; när två lärjungar efter påskens omstörtande händelser är på väg till en by utanför Jerusalem och möter Jesus på vägen. Först känner de inte igen honom, men de lyssnar ändå uppmärksamt på honom när han talar med dem medan de går och tar till sig hans förklaringar av skriften. Och sedan, när de sätter sig till bords för att äta tillsammans – DÅ ser de vem han är.
Dagens evangelietext berättar om det som händer sedan. Lärjungarna från Emmaus har gått tillbaka till Jerusalem för att berätta för de andra vad de varit med om, och just när de är i färd med att berätta om sitt möte, då händer det igen. Jesus kommer till dem, men de känner inte igen honom. Han visar sina såriga händer och fötter och de äter tillsammans – och då känner de igen honom. Och så förklarar han Skriften för dem, får dem att förstå hur alltsammans hänger ihop.
Evangelisten Johannes berättar om ytterligare ett möte mellan Jesus och hans lärjungar efter uppståndelsen – de möts på en strand, de äter tillsammans och Jesus talar med sina vänner på ett sådant sätt att deras relation och förståelse av honom djupnar.
Två saker går alltså igen i flera av berättelserna om hur Jesus efter uppståndelsen möter sina lärjungar och vänner – måltiden och skriftutläggningen i form av ett samtal. Det som också var grundläggande i lärjungarnas gemenskap med Jesus före hans död och uppståndelse fortsätter att vara det även efteråt. Också för oss, som är Kristi lärjungar idag – nämligen gemenskapen i Ordet och gemenskapen i måltiden. Det som började i det Heliga Landet för tvåtusen år sedan, fortsätter i kyrkor över hela världen än idag. Vi samlas till gudstjänst, till gemenskap med Gud och med varandra. Vi talar med Jesus i bönen, vi hör honom förklara sig för oss i evangeliet, vi möter honom när vi tar emot hans kropp och blod i nattvardens bröd och vin. Och vi tar med oss det vi fått ut i världen, omsätter det i ord och i praktisk handling. I dagens epistel uppmanas vi till just det – att mitt i vår vardag minnas att vi lever ett osynligt liv mitt i det synliga, ett liv tillsammans med Kristus hos Gud. Vi är här – men vi är också där, när vi talar med Gud, hör hans ord i Bibeln och tar emot honom i brödet och vinet.
Att tala med varandra och att äta tillsammans, är återkommande inslag i de flesta mänskliga relationer. Och den kristna tron är tro på en Gud som blev människa, tro på en Gud som vi kan ha en relation till. En relation där vi talar med varandra, lyssnar på varandra och möts kring ett bord. Men till skillnad från andra relationer, är relationen med Jesus inte beroende av tid, rum och fysisk närvaro. Han, som inte ens lät sig hindras av att vara död och begraven, känner inga gränser när det gäller att uppsöka sina vänner. Inte heller låter Jesus sig hindras av det som har varit – lärjungarna på vägen till Emmaus hade inte klarat av att stanna vid korset hos Jesus. Petrus, som fick möta Jesus på stranden och ta emot hans uppdrag att föra hans får på bete, hade förnekat honom tre gånger. Ändå kom han, för att upprätta och hela relationen. Och precis så är det idag också. Också när vi förnekat och lämnat Jesus och det som är hans, sträcker han sina händer, där såren efter spikarna fortfarande syns, mot oss och bjuder in oss att bli läkta, förlåtna, upprättade och en gång också uppståndna, såsom han är sannerligen är uppstånden.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar