Körsbärsblom

I fem generationer - tror jag - har min familj på mammas sida bott i Kårarp, som är en by bestående av tre gårdar. Den ligger på höjderna mellan Eksjö och Nässjö, ovanför riksväg 33. Här är alltid vackert men just nu är det fullkomligt sagolikt. Det finns nämligen mer körsbärsträd här än jag sett någon annanstans, gamla, stora träd som dels står för sig själva mitt i skogen, dels omger husen och ladugårdarna och kantar vägarna. Och nu blommar de, nästan på bar kvist eftrsom det blev så varmt så fort. På ett av gärdena bakom ladugården finns en punkt där man kan se inte mindre än 50 stycken blommande träd- pappa har räknat.

Tågresa

Har idag ägnat mig åt att åka Intercitytåget mellan Stockholm och Malmö. Billigt tåg med många vagnar som främst befolkas av dem som inte har råd med x2000 alternativt blir åksjuka av x2000. Redan när jag steg på i Södertälje var det fullt, så jag placerade mig på golvet med min väska och min bok och där fick jag sedan sitta ända till Norrköping, då ett säte blev ledigt för att sedan åter bli upptaget av någon med platsbiljett i Linköping. Återvände till golvet och konstaterade efter en stund att alla andra som satt där på golvet i en lång rad med ryggarna mot väggen var rätt intressanta att lyssna på. En kille pluggade maskinteknik i Linköping, en lärarstudent från Stockholm gjorde praktik och hadedärför tagit ur sina piercingar och rökte inte offentligt om någon elev skulle se henne, en punkarbrud hade elva piercingar i mun och näsa och så var det en tjej som skulle hälsa på en kille i Halmstad som hon talat med på Internet i två veckor. De kände inte varandra sedan innan vad jag förstod - de klev inte på på samma ställe - men sittplatsen på golvet i familjevagnen och utsikten att få sitta där ända till Malmö tycktes påskynda vänskapen. För innan vi passerat Mjölby hade de diskuterat, i tur och ordning:

1. Rökarens utanförskap och stigmatisering
2. Hur mycket man kan äta innan man ska träffa en kille utan att behöva gå på toa när han är med.
3. Hur jobbigt det är att ha sex när man har mens.
4. Hur konstigt det var med ett tåg utan vägguttag (de ville ladda sina mobiler)

Detta mitt i en tågvagn, högt och ljudligt, med människor de inte kände. Jag deltog i samtalet en liten stund på slutet, men då handlade det om något så oskyligt som huruvida det finns en högskola i Nässjö. I övrigt satt jag mest och kände mig gammal, låtsades läsa min bok och försökte dölja min moralpanik. Och så undrade jag om samtalet tagit samma inriktning om jag haft prästskjorta på mig...

Mitt sjukskrivna liv, del 3

Idag har jag besökt min gudson som bor i Stockholm. Han är nio månader gammal och ett synnerligen intagande barn. Idag har vi ätit lunch tillsammans (hans mamma, som är min goda vän H, var givetvis också med) och jag har överräckt en gul kamel med röda prickar och randiga ben och limegrön svans. Han bet den i nosen och det tror jag är ett gott tecken. Fromma gudmorsgåvor är jag inte så bra på. Men jag förstår mig på stoppade kameler. Kanske att jag någon gång i framtiden kan använda kamelen för att illustrera att den inte ryms i ett nålsöga.

När man är sjukskriven av sådana skäl som jag är just nu - jag har bestämt att överansträngning är det ord som bäst beskriver läget - får man många goda råd. Igår talade jag i telefon säkert fyra timmar sammanlagt, men vänner och kollegor som tycker om och bryr sig om mig. Det är väldigt värmande, om än lite förvirrande ibland eftersom människor är olika och säger olika saker. Men bland alla råd och kloka tankar, utmärkte sig detta recept:

- Soffa. Filt. Chokladkaka. NU!

Soffan och filten har jag klarat, men chokladkakan får vänta tills på fredag. Någon sorts livsrytm måste man väl behålla ändå...och även om jag bara är överansträngd och varken döende eller har vunnit en Oscar, vill jag ändå säga TACK till alla som är snälla och ringer och mailar och ber.

Mitt sjukskrivna liv, del 2

För dagen söndag. Högmässa i Ytterjärna, kyckling till lunch, fika med choklad samt promenad där vi beskådat både lamm, dalmantinervalpar och en och annan katt.

Filmtipset för idag är "All the king´s men" som vi såg igår kväll. Ännu en lyckad kombination av Winslet - Law, toppat med Sean Penn i titelrollen.

Mitt sjukskrivna liv, del 1

Jag har nu varit hemma från jobbet sammanlagt tre dagar - jag var ledig dagen innan jag hamnade på vårdcentralen - och har gjort följande:

* Pratat väldigt mycket i telefon. Med chefen, med L och L och i ärlighetens namn väldigt mycket med mamma.

* Läst. Igår åkte vi till biblioteket och för en gångs skull kände jag inga hämningar. Så här långt har jag läst två romaner och ett Nemi-album. Kan varmt rekommendera "Vilda Gröna Ögon" av Joyce Carol Oates.

* Tittat på TV. House, Felicity, Doktorn kan komma, rubbet. Och igår hyrde vi The Holiday. Ingen storslagen story, men Jude Law är så snygg och Kate Winslet är så bra.

* Tvättat. Jag tycker det är kul.

* Promenerat. Det är bra. Då gungar världen inte så mycket.

* Sjungit psalmer medan jag kokade spaghetti.

* Sovit

Det är helt OK. Men rätt tråkigt.

Jag är INTE utbränd

...men jag är faktiskt sjukskriven för stressreaktioner.

Efter att i tio dagar levt i en portabel karusell som inte gick att stanna (=yrsel), hade en hand som domnade bort och och dessutom fick hjärtklappning hela tiden, fruktade jag dödlig sjukdom och gick till Vårdcentralen - ivrigt påhejad av vännen L och moster M. De gjorde EKG och allt möjligt och jag var livrädd hela tiden eftersom jag tittar så mycket på "House".

Nu vet jag att mitt blodtryck är helt normalt, att jag har ett "hästhjärta" (doktorns ordval) men att jag uppvisade för många stressymptom för att få gå och jobba. Och att jag inte ska jobba alls förrän efter Valborg. Det känns mycket märkligt och inte vidare roligt, men som sjuksyster C sa: "Bättre tio dagar nu är tio månader sedan"

Så nu försöker jag hitta på kreativa sysselsättningar för en sjukskriven men rastlös präst som helst ska gå att utföra i metropolen Mölnbo. Får besöka a) biblioteket och b) Panduros hemsida ofta för att överleva det här...

Vad jag sa på annandagen

Här är min annandags-predikan. Inget banbrytande, men det måste det ju inte vara jämt.


Annandag påsk är en dag som för många är intimt förknippad med vandringen till Emmaus; när två lärjungar efter påskens omstörtande händelser är på väg till en by utanför Jerusalem och möter Jesus på vägen. Först känner de inte igen honom, men de lyssnar ändå uppmärksamt på honom när han talar med dem medan de går och tar till sig hans förklaringar av skriften. Och sedan, när de sätter sig till bords för att äta tillsammans – DÅ ser de vem han är.

Dagens evangelietext berättar om det som händer sedan. Lärjungarna från Emmaus har gått tillbaka till Jerusalem för att berätta för de andra vad de varit med om, och just när de är i färd med att berätta om sitt möte, då händer det igen. Jesus kommer till dem, men de känner inte igen honom. Han visar sina såriga händer och fötter och de äter tillsammans – och då känner de igen honom. Och så förklarar han Skriften för dem, får dem att förstå hur alltsammans hänger ihop.

Evangelisten Johannes berättar om ytterligare ett möte mellan Jesus och hans lärjungar efter uppståndelsen – de möts på en strand, de äter tillsammans och Jesus talar med sina vänner på ett sådant sätt att deras relation och förståelse av honom djupnar.

Två saker går alltså igen i flera av berättelserna om hur Jesus efter uppståndelsen möter sina lärjungar och vänner – måltiden och skriftutläggningen i form av ett samtal. Det som också var grundläggande i lärjungarnas gemenskap med Jesus före hans död och uppståndelse fortsätter att vara det även efteråt. Också för oss, som är Kristi lärjungar idag – nämligen gemenskapen i Ordet och gemenskapen i måltiden. Det som började i det Heliga Landet för tvåtusen år sedan, fortsätter i kyrkor över hela världen än idag. Vi samlas till gudstjänst, till gemenskap med Gud och med varandra. Vi talar med Jesus i bönen, vi hör honom förklara sig för oss i evangeliet, vi möter honom när vi tar emot hans kropp och blod i nattvardens bröd och vin. Och vi tar med oss det vi fått ut i världen, omsätter det i ord och i praktisk handling. I dagens epistel uppmanas vi till just det – att mitt i vår vardag minnas att vi lever ett osynligt liv mitt i det synliga, ett liv tillsammans med Kristus hos Gud. Vi är här – men vi är också där, när vi talar med Gud, hör hans ord i Bibeln och tar emot honom i brödet och vinet.

Att tala med varandra och att äta tillsammans, är återkommande inslag i de flesta mänskliga relationer. Och den kristna tron är tro på en Gud som blev människa, tro på en Gud som vi kan ha en relation till. En relation där vi talar med varandra, lyssnar på varandra och möts kring ett bord. Men till skillnad från andra relationer, är relationen med Jesus inte beroende av tid, rum och fysisk närvaro. Han, som inte ens lät sig hindras av att vara död och begraven, känner inga gränser när det gäller att uppsöka sina vänner. Inte heller låter Jesus sig hindras av det som har varit – lärjungarna på vägen till Emmaus hade inte klarat av att stanna vid korset hos Jesus. Petrus, som fick möta Jesus på stranden och ta emot hans uppdrag att föra hans får på bete, hade förnekat honom tre gånger. Ändå kom han, för att upprätta och hela relationen. Och precis så är det idag också. Också när vi förnekat och lämnat Jesus och det som är hans, sträcker han sina händer, där såren efter spikarna fortfarande syns, mot oss och bjuder in oss att bli läkta, förlåtna, upprättade och en gång också uppståndna, såsom han är sannerligen är uppstånden.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

Dagens konstigaste...

Hittade denna sida idag: www.fossmo.se.

Helge Fossmo, även känd som pastorn i Knutbty, svarar på allmänhetens frågor om allt från bikt till vad han egentligen kände för sin andra fru till sniglar till vardagslivet på Kumlaanstalten. Jag tror att sidan är autentisk - för det verkar vara en väldigt stor apparat att sätta igång och driva om man bara vill luras. Dessutom är den för det mesta inte speciellt sensationell. MYCKET märklig läsning - framför allt för att han verkar så vanlig

Skärtorsdagspuh

Nu är annandags-predikan skriven. Till sist. Och jag kan andas ut lite grand och under lugnt småplockande invänta dagens andra Skärtorsdagsmässa. Kanske att jag låter mina bloggvänner läsa predikan, men inte förrän på Annandagen. Nu är det Skärtorsdag, en sak i taget.

Skärtorsdagen för fem år sedan flyttade jag och maken in i vår första lägenhet på Sankt Johannesgatan i Uppsala. Där hade vi ett solgult vardagsrum, ett fläckigt kök och ett grönrandigt sovrum, världens bästa balkong och ett djupt härligt badkar. Just badkaret saknar jag, att kunna blötlägga hela sig ända till nästippen utan att kröka på benen är riktig lyxigt. På den tiden, när vi var studenter som rådde över vår egen tid, hände det dessutom att maken läste högt för mig medan jag badade. I huset är vi bor nu finns det visserligen ett badkar, men det är inte alls lika djupt och dessutom står det i tvättstugan, så utsikten från badet blir det föga avstressande berget med smutstvätt...

Samma skärtorsdag som vi flyttade in på Sankt Johannesgatan firade vi, som alltid på den tiden, skärtorsdagsmässa på Sankt Ansgar, där prästerna tvättade fötterna på gudstjänstfirarna (inte på alla, men på några som symbol för andra) och där det var fullt av folk men alldeles tyst i flera timmar efter att mässan var slut. Ikväll ska jag fira skärtorsdagsmässa på finska och svenska tillsammans med kollegorna C och H. Efteråt ska vi äta soppa under tystnad.