Ny bil!!!

Äntligen! Jag har hämtat vår nya fina blåa bil! Den är stor och snäll och trygg och tystlåten och jag ska snart premiärköra (tre minuter mellan försäljare och Ragnhildsgården gills inte) till Tveta Kyrka och öva med ett vigselfölje. Mer detaljerat är det en dynamicblå Skoda Octavia Classic från 2003, som har gått drygt 3000 mil och som tidigare ägts av en äldre man från Gnesta som tyckte den blev för stor och köpte en Fabia istället.

Sedan ska jag vidare mot Stockholm för att besöka svåger Peders vernissage, något jag uppmanar alla mina läsare att också göra! Adress och tid för utställningen finns på hans hemsida, som ni finner bland mina länkar.

Helgen är fullmatad - först vigslar x 3 på lördag och sedan högmässa och konfirmandupptakt på söndag. Känns lite segt just nu, men när man väl kommer igång blir det alltid kul. Det är ju Änglarnas Helg! Jag måste komma ihåg att tvätta min svarta kjol bara.

Änglar är bra, änglar är bra att ha...

Rubriken syftar på en Börge Ring - låt jag tyckte mycket om när jag tonåring och som jag fortfarande gillar. Speciellt sista strofen: "....och dom FLYGER ortroligt braaaa!"

Hur som helst, jag sitter och förbereder söndagens predikan genom att läsa texterna i evangelieboken, andras predikningar samt sökresultat från Internet. På det sista stället finns en massa bra saker att hämta, t.ex. en helt lysande sammanställning av alla bibelställen som inbegriper änglar. Gå gärna dit: http://www.nic.fi/jlindell/angelos.html och fascineras över vilka enormt häftiga varelser änglarna faktiskt är.

Skrämmande är också hur mycket ängla-slisk det finns, där änglarna reduceras till pastelligt gulliggull, kvinnoförnedrande porrigheter eller till New-Age-flum.

Därför tar jag denna min egna plats universum för att slå fast följande:

Änglar enligt kristendomen och Bibeln är...

...sändebud

...Guds lovsångskör

...stora och starka

...skapade

...INTE döda människor

...INTE lönnfeta barn med lockigt hår

...INTE Jesus

...

Psalmtoppen

Jag kände för ännu mera listor, så här kommer min 5-i-topp för psalmer ur Psalmboken 1986 med tillägg. Ni kan väl bidra med era egna psalmtoppar, kära läsare, så kan jag sammanställa dem vid tillfälle?

1. 282 Bar du min börda, led du min nöd

2. 728 Nu O, Gud har stunden kommit

3. 746 En dag ska Herrens skapardrömmar möta

4. 379 Du som var den minstes vän

5. 482 Salig du, och högt benådad (med Hans Garmos melodi)

Biblioteken i mitt hjärta

Jag samlar på bibliotek. Hela idén är så underbar - ett hus fullt med böcker som du får ta hem gratis! Sedan är det nästan alltid snäll personal med snygga Gudrun-kläder och trygga leenden där och hjälper en, det sitter ofta trevliga människor i tidningsrummen och det finns massor med sköna stolar och stora bord att sitta vid. Bibliotekarie är verkligen min stora B-plan om jag skulle bli avkragad, utbränd eller bara arbetslös.

Här är favvo-listan utan inbördes ordning. Alla är bra på sitt sätt:

Vivallaskolans bibliotek (Högstadietidens tillflyktsord. Var där varje dag. Mottog mitt första frieri i soffan längst in. Jag sa nej.)
Örebro Stadsbibliotek (barndomens eldorado, fast egentligen är det inte så bra)
Eksjö Stadsbibliotek (en ombyggd kasern jag ofta besöker när jag är hos mor och far en längre period)
Culturum Nyköping (en hemsk sommar när jag inte alls ville vara i Nyköping var detta min oas)
Oxelösunds Bibliotek (en pärla jag fann praktiksommar, mycket bätte än storebror i Nyköping)
Uppsala Stadsbibliotek (här bunkrade jag tröst- och belöningsläsning under tentaperioder)
Carolina Rediviva (arbetsplats och andra hem som på slutet av vår relation även hade skönlitteratur. Farligt)
Södertälje Stadsbibliotek (ett av mina nuvarande hak efter jobbet eller på lunchen. Ombyggt, rikligt och väldigt ljust)
Gnesta Bibliotek (varje måndagseftermiddag är jag där, deras deckaravdelning är jättebra)

I Gnesta lånade jag min senaste stora läsupplevelse I en klass för sig av Curtis Sittenfield. Om en självmedveten, ganska tråkig tonårstjej från Indiana som övertalar sin mamma och pappa att få gå på en anrik internat-high-school i New England, och sedan inte alls trivs där. Hjältinnan är tråkig och feg, intrigen är ganska banal - det händer egentligen ingenting - men allt är så klockrent skildrat att man bara ryser av välbehag och obehag omväxlande. Rekommenderas verkligen, och det är värd varenda utmärkelse den har fått!

Den andra favoriten just nu är Stephen Booth, brittisk deckarförfattare som skrivit Svarta Hunden, Jungfrudansen, Iskallt spår och Blindspel. De utspelar sig i Derbyshire i norra England och huvudpersonerna är två på varsitt sätt av livet skadade kriminalare som inte kan bestämma sig för om de vill vara bästisar eller aldrig se varandra igen. Diane Fry är kriminalinspektör från stora staden, har haft en genomvidrig barndom och toppat detta med en gruppvåldtäkt i tjänsten. Hennes kommisarie Ben Cooper är från bygden, har haft en lycklig barndom men sörjer sin Pappa Polisen som avled i tjänsten. Morden de utreder är brutala men inte snaskiga, intrigen är komplicerad men inte långsökt, bipersonerna är intressanta och miljöerna väl genomarbetade. Håller just på med Blindspel, men av de övriga tre tyckte jag bäst om Iskallt Spår. Men gillar ju snö...

Krage

Bilder som säger:

1) Dagens röcklin är inte anpassade efter Margit Sahlin-klänningens krage

2) Sophie och Martin är gifta!!! Hurra!

Rättfärdig och Skyldig?

Till min förra post (se nedan) fick jag en mycket klok kommentar av min vän och kollega Kent. Läs den gärna innan ni fortsätter.
Kent satte min uppmärksamhet på två saker som jag funderat massor på sedan dess:

För det första. När jag skrev posten, hade jag främst läst om händelsen i tidningen, på nätet och på papper. Och utifrån detta, utgick jag både i tanke och skrift från att flickan med jaktkniven gjort sig skyldig till mord eller dråp, eller i alla fall till vållande till annans död. Inte för att jag visste - utan därför att det var budskapet, explicit eller implicit i artiklarna jag läst. Vilket tyder både på en viss vinklingy av tidningarnas texer, men också på en bristande fantasi och skepsis hos mig. Jag var inte där. Ändå utgick jag från att hon var skyldig, därför att någon annan, som inte heller var där, hade skrivit det. Och detta utan att jag ens tänkte på det.

För det andra. En handling som tar några sekunder kan påverka resten av ditt liv. Det gäller massor av saker - trycker du på enter kan du förlora allt du äger i nätpoker. Ögonblicket som gör dig till förälder tar inte lång stund. Och inte heller en händelse som den på Prosagatan tar speciellt många sekunder. Händelser kan påverka och förändra våra liv men de kan inte byta ut vårt jag, vår identitet. Oavsett vad vi gör, vad vi tror om oss själva och vad andra tror om oss, är vi Guds skapelser, Jesus har dött för oss och vi är unika individer. Ville bara klargöra det!

Gå i barndom

Prosagatan. Bilder är lånad från www.nerikesallehanda.se

En tragisk händelse har fått mig att gå i barndom. Knivmordet i Örebro, där en 17-årig flicka knivskar en ett år yngre pojke till döds, ägde rum på en gata där jag upplevde några av min tonårstids mer magiska ögonblick. Vilket förvisso inte förändrar fakta - pojken är död, flickan som ville hämnas sin misshandeln av sin lillebror har blivit en mörderska, tragiken är ett faktum. Ändå är det märkligt hur ens egna minnen och känslomässiga bindningar kan göra en händelse som man egentligen inte vet något om så mycket mer påtaglig och skrämmande.

Vivallaskolan, strax nedanför Vivalla Centrum, ett bostadsområdet mest bestående av radhuslägenheter i nordvästra Örebro. Min högstadietid i ett nötskal. En skola och ett område som ansågs tämligen nergånget och "tufft" men som för mig var en befrielse. Från en låg- och mellanstadietid i Lundbyskolan, där klassens hierarki var stenhård, där alla skulle vara lika, där minsta avvikelse straffades subtil men stenhårt och där ett obestämbart präktighetsideal fick mig (som faktiskt så här i efterhand framstår som patologiskt präktig) att känna mig så totalt fel. På Vivallaskolan hade man gett upp alla idéer om likformighet. Likaså alla idéer om vad som var passande. Där pratade man alla möjliga språk, luktade ur munnen av all möjlig mat, levde i diverse olika familjekonstellationer och alla var ungefär lika taskiga mot alla. Vilket i sin tur hade resulterat i att skolan hade ett genomtänkt och effektivt system mot all form av mobbing (mobbingteamet ingrep en gång i sjuan innan jag ens hade fattat att jag trakasserades, mycket förvirrande...). Samtidigt fanns där givetvis problem. Droger, fylleri, trasiga familjer, ekonomisk misär och klasskompisar som fick utvisningsbesked. Självklart var det ingen idyll och självklart romantiserade jag det från min helvita medelklassvinkel. Men inte desto mindre var Vivalla en befrielse. För det var på riktigt, det var en ärlig och uppriktig miljö trots allt. Jag räknades visserligen som konstig, men det fanns så många varianter på konstig att jag försvann i mängden till att börja med och sedan togs i försvar av dem som stod överst i populäritetsrangordningen, för att jag var konstig just på mitt sätt.

Allt detta kommer tillbaka när jag läser om knivmordet och ser bilderna på parkeringsplatsen på Prosagatan. Prosagatan där min första riktiga pojkvän bodde med sin mamma, sina syskon och sin styvpappa (bara detta fann jag vid denna tid - jag gick i nian - oerhört exotiskt). Jag minns hur stort problem det var att han kom från Vivalla och hörde till dem som gick till Gården, spelade biljard och hängde på fotbollsmatcher, medan jag kom från Lundby, gick i kyrkan och hade rykte om mig att vara hopplöst pluggig och allmänt konstig. Det var ett så stort problem att vi beslöt att hålla det hemligt - på mitt initiativ, inte hans. Och jag minns smärtan och skammen i de hånfulla kommentarerna han fick och i den ohöljda förvåningen som jag fick, när det hela givetvis blev känt på några dagar. Kommentarer som faktiskt nästan uteslutande kom från andra Lundbybarn, rester av den gamla klassen hackordning vilken jag ovetande hade brutit mot big time. Jag tycker fortfarande det var rätt åt dem. Skadeglädje är en synd som sitter i länge...

Men hur som helst, han var snäll, jag fick kyssas för första gången (rätt äckligt i början, tänder som krockade och saliv som var liksom kall, blä) och vi talade om Gud, våra döda morföräldrar, om skolan, om kärlek, om framtiden, om favorit-TV-program.

Och precis där, precis där jag var så förvirrad och lycklig och allmänt 15-årig, där har någon som var lite äldre dött av en jaktkniv och någon annan påbörjat ett liv med en identitet som mördare. Och de känslor jag får in för det hela rör bara min i jämförelse så triviala uppväxt. Människan är en konstig kropp.

Men gå gärna in på min gamla skolas hemsida, och läs om hur de jobbar. Verkar bra tycker jag.
www.orebro.se/skolor/vivallaskolan