Getsemane

Skärtorsdagen. Det är mycket som sker då.

 Först tvättar Jesus lärjungarnas fötter och visar handgripligen att han kommit för att tjäna, och att det är genom att tjäna varandra som vi på allvar kan följa honom. Sedan kommer festen. Med nattvardens instiftande, utpekandet av förrädaren, förutsägelsen av förnekelsen. Och därefter kommer Getsemane.

Ända sedan jag var student och firade påsk på S:t Ansgar, har just Getsemane blivit det jag starkast förknippar med skärtorsdagen. Efter altarets avklädande och läsandet av Psaltaren 22 släcktes hela kyrkan ner, sånär som på ett litet, ensamt ljus på altaret. I mörkret sjöng vi sedan Taizésången "Stanna här och vaka med mig", innan vi, en efter en, lämnade kyrkan utan att prata med varandra.

Denna, ganska enkla avslutning på mässan, gjorde Getsemaneberättelsen tydlig. Hur mörkret, ensamheten och ångest inför morgondagen liksom slöt sig kring Jesus. Hur lärjungarna lämnade honom - genom att somna, genom att svika, genom att springa sin väg. Hur Jesu lidande inte vara var våld, förnedring, blod och död, utan också just kompakt ensamhetsmörker.

För det är kanske så som vi själva oftast möter lidandet - i mörker och ensamhet. I de där stunderna av skärande insikter om att det som väntar mig, precis om hörnet, kommer göra förbannat, förtvivlat ont. De kan se olika ut  - ögonblicket när vi inser att den vi älskar kommer lämna oss. Ögonblicket när sjukdomsbeskedet sjunker in. Stunden när vi inser våra tillkortakommandens konsekvenser.

I de stunderna är det svårt att se något ljus eller någon tom grav. Omöjligt, till och med. Och någonstans är det trösterikt, att inte heller Jesus gjorde det, just då, utan lät tårarna rinna, och det onda göra ont, innan han gick sina bödlar till mötes.

Just för att han gjorde det, har vi ett hopp och ett löfte om att vi aldrig kommer vara ensamma i våra Getsemane, och att hur mörkt det än blir där, så kommer ingen lämnas kvar. Jesus har varit där med oss och för oss, och han somnar inte ifrån oss.

Tystnaden som uppstår

" Det uppstår en slags tystnad omkring en".

Orden kommer från en person i min omgivning. Vi pratade om barnlöshet, om att det inte alls behöver vara andra människors barn, eller graviditeter, som är svårast att hantera i sociala sammanhang. För det är ju, även om det kan vara påminnelse om den egna situationen, något som i grunden ÄR roligt. Glädje för någon annans skull, och sorg för sin egen, kan faktiskt existera parallellt. Barnlöshet käkar inte upp din empati.

Det är det andra som är svårare att förhålla sig till. Att märka hur alla andra runt fikabordet liksom lägger band på sig för att inte bara prata om sina barn. Att upptäcka att frågorna, eller förutsättande, att barn bara är en tidsfråga, tystnar. Att uppenbart gravida människor låtsas som ingenting. Att, innan man hastigt byter samtalsämne, bli försäkrad att "det löser sig" av folk som inte har en blek aning om vad som är problemet. Att vara det enda paret på festen som inte har en unge sovande i vagnen i hallen och en klättrande runt benen. Att få känslan av att människorna omkring tror att man behöver specialbehandling för att inte gå i tusen bitar. Att vara så där obestämbart utanför. Att känna, eller märka detta och inte riktigt veta om det bara är något man känner för att man är barnlös och överspänd, eller något som faktiskt finns där. Av hänsyn, förstås, och tafatthet.

Välsignat nog är detta ingenting jag upplever bland dem som är mina vänner. Tvärtom, de är precis som vanligt. De vet, vi kan prata om det men vi måste inte. De bryr sig - men de kvävs inte. De frågar - men de tjatar inte. Kanske är det en fråga om närhet, vi känner varandra så väl. Kanske är det så att jag har osedvanligt kloka och känslomässigt begåvade vänner. Jag tänker inte forska i det, jag är bara glad och känner mig välsignad.

Men till alla som sitter där, med sin bebis, eller sitt plus, och inte vet hur de ska hantera sin barnlösa kompis mittemot, så har jag följande råd. Var som vanligt.