Till julstökets försvar

En klok kvinna ställde några utmanande frågor på Twitter häromdagen, ungefär så här löd de:

För vems skull pyntar och fixar du? Mår du bra av det?

Trött och förkyld och stressad efter en intensiv december och ganska mycket planer för julens intågande i vårt hem, satte jag mig ned och tänkte efter. Och kom fram till att jag pyntar och fixar för min skull. För att jag faktiskt mår bra av det. Visst, jag var så trött att pyntande tog dubbelt så lång tid som det brukar, men allt eftersom lummer och tomtar och hyacinter och slutligen krubborna kom på plats, byttes stressen mot någon sorts lugn som inte bara handlade om trötthet.

Jag är fullt medveten om att det finns många, framför allt kvinnor, som gör det för att uppfylla andras förmodade förväntningar, och som inte alls mår bra av det. Jag är fullt medveten om att allt fixande och handlande och grejande före jul också är en av anledningarna till att julens egentliga innebörd glöms bort. Det är sorgligt och jobbigt och ett symptom på flera systemfel i vårt samhälle, det handlar om könsroller, om dålig kommunikation, om prestationsångest och ja, allt möjligt som är på riktigt uselt. Dessutom finns det massor av människor som önskar att de kunde julstöka, men som inte har vare sig pengarna, eller kraften, eller sammanhanget att göra det.

Samtidigt så tror jag inte jag är ensam om att faktiskt tycka om, och må bra av att julstöka. Att få markera att nu är det inte vardag längre, nu händer det något extra och det är OK att stanna upp lite grand. Det behöver inte handla om mängder med göromål eller rätter eller saker, inte alls. Att få vila i välbekanta dofter, smaker och små vardagsritualer av tomtar med bestämda platser och en viss musik som får ackompanjera granklädandet. Att få byta ut vardagens svårmätbara intellektuella och ordliga prestationer mot något så konkret mot att sätta upp en gardin eller röra i en kolasmet timme efter timme. Att för en gångs skull strunta i hälsohetsen och faktiskt äta upp hälften av kolorna själv. Att med yttre småsaker markera det stora som sker inuti.

Det är värdelöst att så många upplever julstök som ett krav och ännu ett stresspåslag, och ännu mer värdelöst att så många människor på grund av fattigdom, sjukdom eller våld inte har möjlighet att fira den jul de önskar åt sig och sina barn. Jag önskar och ber att det var annorlunda och hoppas att mina (lätt överdrivna, jag vet) julritualer inte lägger sten på börda för någon annan. 

Så, jag försöker njuta av mitt julstök i tacksamhet över att jag får och kan, men inte måste. Steker mina köttbullar, arrangerar mina tomtar, hänger lummer över dörröppningar och försöker hålla städat även i hallen. För att, när jag gör allt det där, så påminns jag, faktiskt, om att julen är ingen vanlig dag. Det är Kristus födelsedag. Och på sätt och vis min också.

God Jul!

Imorgon smäller det! Nummer 2 av Tidskriften Evangelium släpps, tillgängligt för alla!

http://www.tidskriftenevangelium.se/

Utskälld

Tredje söndagen i advent. Julstressen ökar, det offentliga rummet är nedlusad med tomtar och mitt i alltihopa står Johannes Döparen. En högljudd och kompromisslös röst ropar i öknen:
"Bär sådan frukt som hör omvändelsen till!"

Det är så lätt, som kyrkotjänare, att tänka att det ropet är riktat till någon annan. Att det är riktat till dem som vi tycker tillber julhandeln, och julmaten, och stressen och perfektionismen, istället för Jesusbarnet. Att Johannes rop inte gäller oss, som liksom redan hör till de omvända. Vi som förstått att man inte måste stressa och handla - även om vi gör det ändå, lite urskuldande.

Givetvis är ropet riktat till alla. För omvändelse är ingenting man blir klar med, bara för att man börjat räkna sig till dem som vet, som hör till, eller som tagit emot. Tvärtom - omvändelse är något som förpliktigar - till att fortsätta, om och om och om igen. Kyrkan kan inte förmedla Johannes rop till dem hon menar behöver höra det - och sedan lugnt luta sig tillbaka och fortsätta sitt interna käbbel som om hon redan var klar med den biten. Nej. Frukten som hör omvändelsen till måste mogna, för att den ska kunna plockas och inspirera andra till omvändelse. Johannes skriker inte åt någon annan. Han skriker åt mig.

Kampanj!

Tidskriften Evangelium adventskampanjar för fullt!

Välkommen att läsa!

Det roligaste som hänt på länge

Tidskriften Evangelium. Ett projekt som jag inte ens visste fanns så här års i fjol - men som nu är en alldeles naturlig del av min tillvaro. Som jag önskar att jag hade mer tid till och högre kompetens för - men som också är det som är absolut roligast just nu, och som jag känner mig hedrad över att få vara en del av.

Och spännande saker är i görningen. Läs här så får ni se!

Såpigt?

Ja, det börjar bli lite såpigt och utdraget. Och inte minst anakronistiskt. Men ändå. Kvällens avsnitt var, i dubbel bemärkelse, förfärligt bra.