Undertecknad i katakombernas trädgård
En av alla sydtyska orkestrar som av okänd anledning firade pingst kring Vatikanen
Maken vid Forum Romanum.
Nu är vi hemma i Mölnbo igen, något solbrända, ganska trötta men på ett bra sätt och mätta i magen på ett bra sätt. Här kommer för den intresserade en reseskildring. Nu - som synes -med bilder!
Efter uppstigning vid ett klockslag som inte riktigt går att nämna, en konstig frukost bestående av laxbagel och knallgrön Festis samt en långtråkig flygresa, anländer vi till Rom och stazione Termini vid 12-tiden. Då är rummet inte klart, så genomsvettiga och jättetrötta vacklar vi runt kvarteret några varv innan vi hamnar på Trattorian i huset bredvid och äter resans första pizza. Gott.
När vi sedan duschat, bytt om och packat väskan, ger vi oss ut på strövtåg och hamnar först på Forum Romanum (väldigt mycket gamla stenar, väldigt mycket amerikaner, väldigt varmt) och så tittar vi på Colosseum utifrån. Det är stort och häftigt men vi betalar inte 10 Euro för att titta på insidan. Istället tittar vi på Pantheon och en håla i marken där Paulus och Petrus ska ya suttit fängslade, dricker citronläsk på Campo de Fiori, kollar in liturgisk utrustning och tittar på folk.
På eftermiddagen vandrar vi bort till Trastevere, tittar på Santa Maria-kyrkan, lyssnar på en kör som sjunger där och äter sedan god middag på mysig restaurang strax intill Plaza de Sant Egidio. Varpå vi går ända hem till Termini och jag får skoskav.
Lördag:
Tidigt uppe. Maken tycker hotellfrukosten är äcklig så jag får många syltsmörgåsar och mycket juice. Vi köper heldagsbiljetter till de gula "Roma-Cristiana"- bussarnas Petrus-linje och åker till Vatikanen. Där köar vi länge, men inte så länge som jag fruktar när jag inser hur lång kön är. Peterskyrkan är imponerande och svår att liksom värja sig emot - visst, det är svulstigt och turistigt och alldeles för mycket, men samtidigt väldigt mycket kyrka. Vi går ned i kryptan och drabbas av samma motvilliga hänförelse inför Johannes Paulus II:s grav där vi blir kvar en stund. Efter detta köar vi lite till för att komma upp i kupolen. Vi betalar för att åka hiss, men måste ändå gå bra länge i smala trappor som lutar inåt, utåt och uppåt. Det betalar sig dock när vi kommer in i kupolen och ser kyrkans insida uppifrån. Först då fattar jag hur enorm den är - människorna ser ut som legogubbar lång, långt ner. Vi fortsätter upp på kupolens utsida, men det är mest trångt och jobbigt. Utsikten är vidunderlig, men svindlande. Jag får alltid tvångstankar om att kasta ned min kamera eller plånbok eller något när jag står så där högt upp. På vägen ned stannar vi och köper glass och tittar på utsikten från fika-platån. Det är bättre.
Vi tar bussen en bit till och äter pasta på en hotellrestaurang. Bredvid oss sitter en irländsk pensionerad operasångerska med sin hund Baby och dricker vin. Hon har jättestora solglasögon, kladdigt smink och massor med ringar och tycker maken ser ut som en irländare och/eller Hugh Grant. Det är lite roligt, för just det där med Hugh Grant har folk sagt förr. Pastan är god, även om servicen är minst sagt långsam.
Det börjar regna medan vi tittar på Fontana di Trevi, som onekligen är väldigt fin. Vi fortsätter till Spanska Trappan, som inte syns för alla människor som sitter i den. Kvarteren därikring är överlag alldeles för fulla med folk, så vi går tillbaka till hotellet och duschar och byter om.
Vi tar bussen så nära floden vi kan och går tillbaka till Trastevere, där det också är trångt och bullrigt. Restaurangen från fredagens kväll är full, så vi gåt tvärs över gatan. Det är ett dumt val, för kyparen är stressad och otrevlig, maten inte lika god och dessutom läcker det vatten från väggen där jag sitter så min rygg, min kjol och min väska blir alldeles blöta. Lite trist avslutning på dagen, men vi får en fin kvällspromenad hem igen.
Söndag:
Idag äter M mer till frukost. Vi går till Santa Maria Maggiore för att kolla gudstjänsttider och brakar rätt in i en tredubbel pontifikalhögmässa med kör, orkester och spanska potentater. Det är högtidligt, vackert och häftigt. Italienska är inte svårare än att vi hänger med i textläsningarna och förstår vad som händer hela tiden. Efteråt gör vi resans enda inköp - en liten ask som ser ut som en julgran med en pytteliten julkrubba inuti.
Lunch på trevlig kvartersrestaurang, dock inte så god pasta denna gång. Pauluslinjen till Vatikanen, där Vatikanmuséet är stängt. Vi tröstar oss med glass och åker till Domatillas-katakomberna istället. Det visar sig vara en stillsam plats, omgiven av en vacker trädgård med jättekaktusar, Mariastatyer och trevliga präster som säljer vykort. Vi blir guidade av en trevlig kvinna som heter Monica och talar både engelska och svenska. Det enda som är obehagligt i de vindlande gångarna är när en amerikans farbror släpper väder just som Monica talar om liklukt...
Pauluslinjen tar oss vidare till Sant Giovanni in Laterano, som är enormt stor och vacker, och till San Clemente som inte är lika stor men mer spännande med sin speciella interiör och alla lager under sig. Där är vi en stund, innan vi först väntar förgäves på bussen och sedan ger upp och promenerar tillbaka mot hotellet. Vi äter middag på ett trevligt ställe på andra sidan Termini (omgivna av en svensk grupp av vad vi tror är lärarstudenter) innan vi går tillbaka till hotellet, packar ihop och går och lägger oss.
Måndag:
Åker vi hem. Läsare som orkat med ända hit belönas - med min vördnad.
