Trasiga bindningar och trasig kyrka

Har åkt skidor igen. Efter en rätt bökig bestigning av en stenmur och en taggtråd som fick ske till fots, vägrade bindningarna att låsa sig. Jag fick helt sonika ta mina skidor och gå hem. Sånt blir man mindre glad av.

Mindre glad blev jag också när DN från igår kom, där en artikel på debattsidan föreslog en delning avSvenska Kyrkan - en folkkyrka och en konservativ kyrka. Följden för min personliga del skulle förmodligen bli att jag blev samfundslös och det vore ju högst opraktiskt. Men det som gör mig mest beklämd är synen på kyrkan som en åsiktsgemenskap, där de som står i alltför stor opposition helt enkelt ska kastas ut. Regimkritiker ska om inte landsförvisas så i alla fall exkommuniceras. En bra måttenhet för demokratier är ju just hur de behandlar sin opposition och sina minoriteter. Man måste vara beredd att i allt ge den respekt man själv kräver om det är försoning man eftersträvar. Men det var ju nu en gång inte artikelns ärende heller.

Kärlekens offer

Fastlagssöndag, strålande sol, snö, två minusgrader, perfekt skidföre. Bara en lapphund som aldrig sett skidor förr (så går det när de exporteras till Småland) hade invändningar mot en lång skidtur. Men han vande sig och slutade skälla på stavarna efter en stund.

Var på gudstjänst i Nässjö kyrka före skidduren. En eftertänksam, liksom lite poetisk predikan om kärlekens offer, som försatte i alla fall mig i kärleksfull fastestämning. Jag blir så glad när någon vågar tala om offer som någonting gott och bra, även när det sägs i eftertänksamma ordalag så är det inspirerande att få det utsagt, det som man upplever. Både Jesu offer och det vi själva offrar när vi vill leva i hans efterföljd. För även om nåden är gratis, är dess konsekvenser i hjärtat inte sällan desto mer krävande.

Fastan är min favoritperiod på kyrkoåret, just därför att den som kombinerar försoningsteologi med solidaritet. Med korset i centrum blir solidariteten mer meningsfull och angelägen. Lutherhjälpens fasteinsamling (www.lutherhjalpen.se) är årets viktigaste kollekt och därför är det extra bra att den varar i sex veckor. Och så alla de vackra psalmerna, inte minst.

Födelsedagar jag minns

Idag har jag firat min födelsedag (sex dagar försent men ändå) i Kårarp tillsammans med mamma, pappa, Eric, min moster Margareta, hennes man Karleric och min kusin Mattias med sambo/flickvän/motsvarande Mikaela. Allt var som det brukar, från prinsesstårtan till att konversaionen mest kretsade kring våra respektive yrkesverksamheter, det vill säga lika delar (nästan) politik, jordbruksmaskiner och begravningsskick. När vi efter tårtan gick en snöig promenad med Sarro (mammas och pappas lapphund) fundera jag på mina tidigare födelsedagar och kom fram till att jag minns de flesta rätt bra. Här kommer de i kronologisk ordning. (Jag vet att det är ointressant men att läsa här är frivilligt, så....) Datumet är alltid 19 februari.

1982: Jag fyller tre år, har en blekblå velourklänning, når inte upp till dörrhandtaget på toa och min stora kusin Tami blåser ut MINA tårtljus. Förmodligen mitt första tydliga minne över huvud taget.

1983: Jag fyller fyra år, ska snart få en lillebror och hos dagmamman bjuder jag på Chokladfromage.

1985: Jag fyller sex år, får en tårta som ser ut som en banan och min lillebror som är ett och ett halvt blir majsjuk och spyr blåbärssoppa på väggarna. Veckan därpå målar pappa om i hallen.

1986: Jag fyller sju år och när jag vaknar har mamma och pappa burit in ett vitt skrivbord eftersom jag snart (om ett halvår) ska börja skolan.

1987: Jag fyller åtta år och har korkskruvslockar och mittbena. Morfar och jag har gemensam tårta och eftersom jag haft streptokocker hela vintern ser jag ut som ett TBC-fall.

1988: Jag fyller nio år och får akut urinvägsinfektion. Kommer försent till mitt eget kalas eftersom vi varit på vårdcentralen hela eftermiddagen.

1992: Jag fyller tretton år och befinner mig på slalomläger.

1993: Jag fyller fjorton år och mina vänner högtidhåller detta genom att knäcka ett ägg i huvudet på mig.

1994: Jag fyller femton år och mamma och pappa kommer inte ihåg det förrän vi åkt bil ända till Askersund på väg till Kårarp (Morfar fyller 80 dagen därpå)

1995: Jag fyller sexton, är på läger igen och har jättestora finnar på höger kind.

1996: Fyller sjutton, är på skidläger (nähä) och låser mig ute från mitt vandrarhemsrum i nattlinne.

1997: Fyller arton och får ett gigantiskt påskägg av farmor. Lite tidigt men gott.

1998: Fyller nitton, det är nästan 10 grader varmt och solen skiner.

1999; Jag fyller 20, går på folkhögskola och får tre hekto lakrits av klasskompisarna Linn och Lisa. På kvällen har jagvederbörligt magknip.

2000: Fyller 21, går på lunärsällskapet på Norrbyhus, har massor med gäster i mitt lilla studentrum och får dansa med en snygg föreläsare.

2001: Fyller 22, bjuder på semlor i Arkens lastrum.

2002: Fyller 23, bjuder på glass i mitt Ansgarsrum och är på Ulva Kvarn med svärföräldrarna in spe.

2003: Fyller 24, har feber och snuva men bjuder ändå på semlor i lägenheten på S:t Johannesgatan.

2004: Fyller 25, ger mig själv i present att skolka från PIUS, äter tacos och badar skumbad hemma i Mölnbo.

2005: Jag fyller 26, Markus är på konfaläger, Lisa och jag shoppar i Stockholm och hon bjuder mig på sushibuffé

Jag måste säga att ett visst sinne för detaljer har jag allt. Imorgon kanske jag berättar vad jag haft på mig på samtliga tolv skolavslutningar i mitt liv, men jag är inte säker. Håller er på sträckbänken ett tag...