Dagens citat

"Som en degig massa. En blandning av blodpudding och formfranska ungefär".

Maken har ätit paltbröd och är inte imponerad.

Höga tak och låga trösklar

Bland det fulaste en församling, en kyrka eller en enskild kristen kan bli kallad för i dagens läge, är exklusiv, eller elitistisk. Och det är, i sig, fullkomligt riktigt. Alla som fadern ger mig ska komma till mig och den som kommer till mig ska jag inte visa bort, säger Jesus. Och det vore ju pinsamt om det ska vara svårare att få vara med i de kristnas gemenskap än att komma in i Guds rike - vårt passerkort ditin är ju betalat med rätt mycket blod, så att säga. Så grundtanken är mer än god - den är självklar om man vill ta Jesu ord på allvar.

Sedan tillkommer ju den vanliga komponenten - den mänskliga faktorn eller arvsynden eller vad man nu väljer att kalla den. Som gör att det inte alltid är så enkelt att leva upp till de krav som ställs. På detta måste man se med viss pragmatism såväl som med allvar - det är därför passerkortet är blodigt, men vi måste också se på varandra med ödmjukhet inför vår mänsklighet.

Med detta sagt kan jag gå över till min egentliga poäng - nämligen hur det egentligen står till med de höga taken och låga trösklarna. Alla får vara med, - men är det inte så ändå att somliga mer välkomna än andra? Och är det inte också så att den tolerans vi slår oss för bröstet med också kan bli repressiv i sin övertydlighet? Och att vår tolerans blir det som vi använder för att exkludera - människor får vara med trots allt eller människor exkluderas för att de är exkluderande.

Jag talar delvis om ämbetsfrågan och vigselrätten - "alla får vara med, alla får tro vad de vill men inte kvinnoprästmoståndarna och homofober för de är ONDA", liksom. Eller omvänt - "alla får vara med men inte de som är har misstolkat Bibeln för att förverkliga sig själva". I dessa frågor sätts öppenhetsidealet på stora prov - kan vi leva med varandras olikheter så till den grad att vi inte bara står ut, utan hittar en gemensam grund att stå på när vi diskuterar, en grund som kan hjälpa oss till respekt?

Men om vi lämnar dessa infekterade och känsloladdade frågorna dithän, så ser vi samma mönster också i mer vardagliga sammanhang. Är man välkommen, på riktigt, som man är i vår gemenskap om man alltid är sur? Om man är jobbig? Om man tar för mycket plats? Om man är påträngande? Om man luktar illa? Om man står upp när alla andra sitter? Om man korsar sig hela tiden? Om man inte korsar sig alls? Om man tror att man är något? Om man vill förändra allt? Om man tycker att allt var bättre förr? Om man tror på helvetet? Om man inte tror på jungfrufödseln? Om man kräver omvändelse? Om man kräver kärlek? Om man inte kräver något alls?

Låga trösklar och höga tak är inte så enkelt. Kanske ska vi börja med att sluta säga att vi har dem?

Strandsatt

Idag är jag ledig. Jag vill gå i högmässa på förmiddagen. Var spelar inte så stor roll. Detta skulle alltså kunna vara en dag av rika möjligheter. Om det inte vore för två saker:

1) Högmässor är inte så vanligt längre
2) SL tror att ingen vill åka någonstans på söndagar.

Mina valmöjligheter är dessa:

1) Åka tåg+buss till Hovsjö och ändå komma minst en kvart försent.

2) Åka tåg och sedan gå tre kilometer till Ytterjärna, försening okänd.

3) Åka tåg och sedan springa mig svettig till Sankta Ragnhild, ankomst i höjd med syndabekännelsen.

Oavsett vilket av dessa alternativ jag väljer, är jag hemma tidigast 14.15.

Det kunde vara värre. Det finns trakter där högmässa inte firas alls. Det finns människor som är så sjuka att det bokstavligen inte kan komma till kyrkan. Det finns länder där högmässa är förbjudet eller riskfylld. Detta är de facto ett religiöst I-landsproblem.

Men om jag fick önska, skulle jag önska mig ett tåg som lämnade Gnesta kl. 10.00 på lördagar och söndagar och ett som gick tillbaka från Södertälje sisådär klockan 13.
Det vore helt underbart.

Uppdatering: Jag valde alternativ 3 (vilket stod i princip klart redan när jag skrev det) och anlände, vansinnigt andfådd och med blodsmak i munnen, under första psalmens andra vers. Det är rekord, mina vänner!

Ett beslut

Jag kommer inte, någonsin, att blogga om äktenskapslagstiftning, vigselrätt och vigselplikt. Det skick som den debatten är i är så tragiskt i sin oförsonlighet och hätskhet att jag inte vill riskera att jag (eller någon annan) gör ont värre.

Vänskapens kännetecken...

...är många och underbara. Här är några vi nyss erfarit:

I rätt sällskap kan pulverkaffe och lösgodis vara allt man kan önska sig.

Att äta frukost i pyjamas hemma hos andra vuxna är ett gott tecken på förtrolighet.

Barnförbjudet på Prärien

Jag är en Lilla Huset på Prärien-fundamentalist. Det vill säga, jag älskar böckerna högt och anser dem vara den enda sanna källan till Ingalls-Wilder-berättelser. Därför anser jag att är TV-serien är sentimental, kättersk smörja som man helst bör undvika.

Men att barnförbjuda den kanske är lite att ta i? Även om det beror på att det skulle ta en evighet för censuren att granska den, och att granskarna förmodligen skulle få sockerchocker flera gånger om dagen? Just avsnittet när skolan brinner kunde man ju klistra på en varningstriangel på, men annars...?

Om någon av mina läsare känner sig traumatiserad av Lilla Huset, går det att bearbeta sitt trauma här.

Inte SÅ läskigt...

Det finns så mycket att skriva om

Jag skulle kunna skriva om Obama. Eller om vigselrätten och äktenskapslagstiftningen. Eller om gudstjänstförnyelse. Eller om vad som helst som är aktuellt och viktigt.

Men jag har inte hjärna till det ikväll. Däremot berättar jag gärna att jag är så tacksam över att det finns grillade kycklingspett i jordnötssås. Och att man kan köpa sådana på Järna Thai.

Det går en ängel kring Guds hus

Det var inbrott i kyrkan i natt. Sånt är alltid obehagligt och sorgligt, det känns som om man måste vara antingen väldigt desperat, väldigt förtappad eller både och för att vilja stjäla ur kyrkor. Men ingenting av värde försvann och allt som gick sönder var ett tiondels fönster och högra örat på ett av fåren i bibellandskapet. Jag misstänker att det varit änglar inblandade.

En lista

Här är en liten lista så här om tisdagskvällen. Närmast kommer den från den uttråkade konvalescenten Ebbas Mamma och jag skickar den vidare till alla som känner sig manade. Uppdraget är enkelt - berätta 7 tokigheter/vardagligheter om dig själv:

1) Jag har ett födelsemärke mellan lilltån och ringtån på höger fot

2) När jag döper barn i Sankta Ragnhild måste jag stå på en pall för att nå upp.

3) Jag har inte smakat på blodpudding en enda gång sedan 1984, då jag spydde över min dagisfröken som haft det dåliga omdömet att tvångsmata mig med en hand under hakan och en om min näsa.

4) Jag har sett hela säsong 2 av Grey's Anatomy tre gånger.

5) Bland mina prästvigningspresenter fanns en gul grästrimmer och en blå dammsugare.

6) Jag kan större delen av Madicken och Junibackens Pims utantill. Och i princip hela Kristina från Duvemåla.

7) Jag älskar min katt men vill egentligen helst ha en hund

Min bästa vän och hennes onda tvilling...

...samt deras morfinbaserade äventyr på Vrinnevisjukhuset, kan man läsa om här. Det är faktiskt ganska rolig läsning, speciellt med tanke på att det defintivt var allt annat än roligt medan det pågick.

Och så kan man rösta också. På Annas Kaos. Länk finns nedan, klicka på Stockholm och sedan på en bild av Gry Forssell så ordnar det sig.

Vill man diskutera kyrkogång och livet efter detta, kan man hälsa på i Kaplansgården och känner man för recept med härliga bilder, kan man titta in till Jemima.

En Karin skriver om fågelmatning och könsneutral äktenskapslagstiftning, en annan Karin funderar över varför det heter gräsänka egentligen och ytterligare en Karin skriver om ett projekt hon misslyckats med.

Och hade man tänkt sig att läsa något som jag skrivit, så får man vackert vänta tills imorgon.

Kaos-Anna for president

...eller i alla fall Årets Kvinnliga Bloggare! Finns det någon annan blogg där du kan läsa om GI, rosévin, bajs, naglar, Måneåsol, familjepolitik och förrymda tamponger samtidigt som du skrattar så du tror du ska gå sönder?

Nej just det. Rösta nu, mina vänner! För mer kaos i vardagen, för mer Måneåsol i Nacka Forum och för flera heta debatter om vårdnadsbidraget!

D-ordet

Så här på Alla Själars Dag, mellan högmässan och minnesgudstjänsten, funderar jag över döden i allmänhet och själva ordet död i synnerhet. För det är ett ord som svensken nyttjar ganska sparsamt. Åtminstone i de sammanhang då döden kommit nära - vi kan prata om döda när det gäller krig eller olyckor, och vi kan säga att sjukdomar är dödliga men när det kommer till människor vi känner, så väljer vi ofta att skriva om. Vi säger att de döda är bortgågna, avlidna eller omkomna, att de gått vidare, somnat in eller flyttat hem. Ord som egentligen beskriver något inomvärldsligt, som inte signalerar samma obeveklighet och slutgiltighet som ordet död.

Jag funderar över varför det är så. Om det bara handlar om att vi är rädda för döden genom att inte säga ordet rakt ut håller det lite ifrån oss, eller om det också är ett sätt att visa respekt. Döden är något kliniskt och kroppsligt, som kan gälla krukväxter och husdjur och sjukvårdsterminologi, men när det kommer till våra älskade närstående, vill vi säga något annat, som är vackrare och mindre påtagligt och brutalt.

Det finns för- och nackdelar med allting, men jag tycker ändå att vi använder ordet död lite för lite. För det är ett bra ord, som inte kan missförstås (många barn har nog funderat på vart farfar har gått när han har gått bort eller vidare) och som tydligt signalerar att jordelivet är slut. En klar och tydlig motsats till liv.

Och jag tror också, att när vi vågar nämna döden vid dess rätta namn, vågar vi också närma oss vår egen rädsla och våra frågor inför den. Och när vi tar dem på allvar, kan vi också öppna oss för frågorna om evigheten och hoppet och kanske också för frågornas svar: Evangelium om Jesus Kristus.

Halloween

Jag har aldrig förstått den svenska upprördheten över Halloween. Tvärtom, jag tycker det är rätt kul. Det är väl det bästa man kan göra med de onda makterna, att tramsa om dem? Och pumpalyktor är fina och spöken är söta och godis är gott, liksom. Maken är av samma övertygelse, så vi köpte en påse godis och inväntade några söta spöken - det brukar dyka upp ett eller annat faktiskt.

Men vad fick vi för denna vidsynthet? Inget sött spöke i alla fall. Däremot kom det ett gäng killar som inte var utklädda och glufsade i sig det mesta av godiset. Sedan välte de med största sannolikhet ändå vår soptunna. Jag är sur. Nästa år blir det knäckebröd.

Bröder och systrar

Dagen efter konfirmandläger, rätt ordentligt förkyld och så tidernas ruskväder ovanpå det. Då är det tur att det finns DVD-boxar. Säsong 2 av Brothers and Sisters (som jag upptäckte när Marta tipsade, tusen tack för det!) har fått göra mig sällskap i soffan medan jag snorat i min tekopp. Och det är gott sällskap. För även om det är lite skruvat och de dricker alkohol som svampar hela tiden, så är det verkligen bra. Roligt, intelligent och precis lagom sentimentalt. Persongalleriet är verkligen enastående i all sin osannolikhet och för en gångs skull är det den tråkigaste huvudpersonen som dör i pilotavsnittet istället för den roligaste.

Och, som grädde på mitt såpamos - Säsong 3 startar på Kanal 5 på tisdag!

Tänk på vilodagen så att du helgar den!

Borta i Kaplansgården diskuteras varför det är så lite folk i gudstjänsterna nuförtiden. Det finns säkert väldigt många variabler att ta hänsyn till när man funderar över det, men en jag ständigt återkommer till, är församlingarnas och kyrkotjänarnas egen inställning. Hur ser vi på, och framförallt; hur talar vi om gudstjänsten? Vilket förhållande har den till vår övriga verksamhet, när det kommer till tid, pengar, engagemang och bön? Signalerar vi att söndagens gudstjänst en fest som ska firas? Eller att den är ett otidsenligt, lite pinsamt problem som ska lösas eftersom vi tyvärr måste dras med det?

Egentligen inte min grej men...

Alltså, jag är ju ingen lovsångstjej egentligen. Inte om vi använder ordet som genre-beteckning. Ska jag lovsjunga min Herre och frälsare sker det med fördel med hjälp av 1986 års psalmbok - gärna tyska eller engelska psalmer från minst 1800-talet. Eller fina högkyrkoklassiker som O helga sakrament och en eller annan Maria-antifon.

Men det här är faktiskt bra. På något vis. Även om det givetvis inte kan mäta sig med Måneåsol eller Vår Gud är oss en väldig borg

Se din förgänglighet i vitögat

Jag börjar bli gråhårig. Trots att jag inte fyllt 30 än så pågår denna process ganska ordentligt. Därför har jag i flera år färgat och tonat och slingat och gjort allt möjligt med mitt hår, som nu börjat protestera - det är visserligen inte grått men det är ändå rätt likt Svinto... Ingen mer färgning på ett tag alltså. Det känns väl så där att släppa fram ett så synligt tecken på åldrande och förfall, men jag antar att det kan vara bra inte bara för håret, utan för de bra mycket viktigare sakerna helgelsen och ödmjukheten.

Post-läger-syndromet

Konversation i bilen på väg hem från Södertälje:

Maken, lätt road: Du är trött.

Jag, frånvarande: Ja, hur så?

Maken, än mer road: För när man hör en hel låt med Martin Stenmarck utan att någon byter kanal, då är Miriam verkligen trött.

Jag har varit på läger. Nu ska jag göra ingenting.

Förlåtelse

Jag angriper nu den första av önskningarna mina läsare gav när jag hade bloggtorka tidigare i veckan. I och för sig blev det några roligheter däremellan, så det kanske egentligen är den andra önskningen. Nåväl.

Förlåtelse utan gräns, var temat i söndags. Emelie efterlyser reflektioner kring förlåtelse-passagen i Fader Vår¨ och Helene efterlyser detsamma kring försoning. Jag ser ett tema och börjar därför på det bästa av ställen - på Golgata.

Där dör Jesus får vår skull. För att ondskan, det inom och utom oss som vill att allt ska gå åt helvete, inte ska kunna ta oss. Han dör för det vi gjort, för det som gjorts mot oss, för det vi sagt, för det vi inte sagt, för vår bristande tillit, för vår bristande tro, för all skit som över huvud taget har existerat och all skit som kommer att komma. Han gör det, därför att om han inte hade gjort det, så hade vi varit snöbollar i helvetet, helt utlämnade åt världen som den ser ut idag, med krig, våld, förtryck, oginhet, övergrepp och hat. Han gör det, därför att han älskar oss. Han vill inte att vi ska bli kvar i den här defekta världen, han vill att vi ska vara hos honom. Så han gör en deal med ondskan. Du får mig, jag får dem. Och ondskan tänker att får jag deras Gud, så är ju saken klar. All makt åt Tengil, så att säga. Men, som vi alla vet, så fungerar det inte så. Jesus uppstår och därmed är det fri lejd för mellan döden och evigheten för den som vill lägga sitt liv i Jesu händer, här och nu och i evigheten.

Detta är försoningen - Jesus använder sig själv som lösensumma för att köpa loss oss från död och synd. Det betyder inte att han försonar sig med hur det är, utan att han tar smällen för att vi inte ska behöva ta den. Och här finns också förlåtelsens källa - vi får förlåtelse därför att Jesus betalat priset för den.

Härifrån, från korset, måste det kristna livet ta sin utgångspunkt. Annars blir det så lätt bara regler, krav och flum. Men börjar man vid korset, blir det blodig verklighet. Här ser vi vad verklig försoning kostar, och får en förebild i allt det där som behövs för att kunna försona sig med andra människor - nämligen ödmjukhet, kärlek och offervilja. Vi får också en nyttig jämförelse - så här mycket behövde Jesus göra för att ge mig försoning. Då kanske jag kan sträcka mig lite längre för att försonas med min medmänniska? När jag vet varifrån den förlåtelse som jag får ta emot av Gud kommer, så blir det också lättare att vilja förlåta andra.

Korset är också en bra utgångspunkt när det här - oundvikligen - blir svårt. För ibland gör vi människor varandra så oerhört illa att förlåtelsen tycks helt omöjlig. Men det är inte samma sak att inte vilja förlåta, som att inte kunna. Ibland gör det bara för ont och vi är nu en gång bara människor. Och då finns nåden, att lämna över det man inte kan förlåta till Jesus och veta att han förlåter det vi inte klarar. Och det som skedde på korset, gäller också vår oförmåga att förlåta. Så förlåtelsen vi får av Gud är inte villkorad i den bemärkelsen att man inte får den som man inte är totalt försonad med allt som skett. Men däremot bygger den på att man uppriktigt och innerligt vill ta emot den, inser att man är beroende av den och vill förlåta andra för Jesu skull.

Here´s 95 more reasons brother Tetzel in your face!