Eftersom jag inte var i skick att kliva ur sängen och ännu mindre upp i en predikstol, har denna predikan aldrig hållits live. Fast det förstås, om tre år är den användbar igen...
Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv och jag ska låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda och mitt blod är verklig dryck.
Detta är ord som provocerar rejält när de sägs första gången, strax efter bespisningsundret i synagogan i Kafernaum i Galiléen. I några få meningar går Jesus rakt in i ett teologiskt minfält, både i sina tydliga anspråk på att vara sänd av Fadern och den enda vägen till livet, och i talet om att äta människokött och dricka blod, något som bryter mot varenda renhetsföreskrift som finns. Dessutom använder han påtagliga och kroppsliga ord, verbet som här är översatt med äta betyder ordagrant ”tugga i sig” så det är inget tvivel om vilken sorts ätande som avses. Detta är så oerhört att det faktiskt inte alls är bara fariséer och skriftlärda som blir upprörda, utan också Jesu egna lärjungar. Om man fortsätter läsa hela kapitel 6 i Johannesevangeliet beskrivs det hur flera av lärjungarna tar så illa vid sig, tycker att det han säger är outhärdligt, att det inte går att stå ut med att lyssna på honom. Och så drar de sig tillbaka och vill inte följa honom längre. Skaran av efterföljare decimeras rejält och stämningen blir spänd. Här blir det tydligt hur rätt Symeons ord till Maria i templet var – detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid. Splittringen går inte bara mellan Jesus och det religiösa etablissemangen, utan också rakt igenom den krets som ditintills varit hans egen. Och det som splittrar djupast är faktiskt inte olika syn på renhetslagarna eller obehagskänslor inför något som ohjälpligt låter som kannibalism. Nej, det som splittrar är Jesus själv, den han är i sig själv och det han vill vara för oss. Jesus som bokstavligen och verkligen kan ge liv, och som det bokstavligen och verkligen inte finns något evigt liv utan. Jesus som dör för att världen ska leva, Jesus som den enda föda i hela världen som kan ge evigt liv. Jesus som vägen, sanningen och livet. Jesus som den ende, levande Gudens son, som vår Herre och frälsare.
Det provocerade då och det provocerar idag. De yttre skillnaderna och konfliktpunkterna är utbytta, men kärnan är densamma. Jesus är den som ger oss liv. Han är, verkligen och kroppsligen, livet, den enda vägen till Fadern, som det inte finns några genvägar kring. Och det är ganska mycket för en människa att stå ut med. Trots att det egentligen är alldeles underbart, kan mycket i oss slå bakut inför hans ord. Dels finns de praktiska invändningarna – inte kan man väl äta en annan människa? Inte ens i nattvarden kan det väl verkligen vara han på riktigt? Det är ju ologiskt, ovetenskapligt och faktiskt lite barbariskt. Dels finns de känslomässiga invändningarna – vem tror han att han är? Förstår inte Jesus att en fri människa av idag inte kan vara så totalt beroende av någon annan, att det faktiskt är skadligt att ge upp sig själv och sitt eget så där? Och måste det vara så där exklusivt, bokstavligt och blodigt, måste han tala om helvetet, om att det finns en risk att inte äga livet för alltid? När det finns så mycket annat hos Jesus som är lättare att ta till sig, leva med och stå för, måste han gå på så där?
Ingen människa som lever efter syndafallet kan undgå att provoceras. Men det finns olika sätt att hantera provokationen. Ett är att göra som lärjungarna som lämnade Jesus – att helt enkelt ge upp inför det de upplevde som outhärdligt. Ska det vara så här fixerat vid honom och ska han göra sig så stora anspråk, och får jag inte bestämma själv, då får det vara. Och så lämnar man Jesus, med mer eller mindre sorg och smärta inombords.
Ett annat sätt är att stanna kvar – men försöka ändra premisserna. Istället för att stå ut med det outhärdliga koncentrerar man sig på något annat, på det med Jesus som är lätthanterligt, som är accepterat och enkelt att stå för och stå ut med här och nu. Som hans totala förakt för klass- och könsskillnader, hans kärleksfulla sätt gentemot människor, den gyllene regeln…allt med Jesus är faktiskt inte outhärdligt, så då kan man hålla fast vid det som känns bra och säga att det andra aldrig hänt, eller i alla fall inte är relevant i dagsläget.
Och ett tredje sätt är att göra som Petrus, som på frågan om han inte också vill gå sin väg svarade: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och vi förstår att du är Guds helige. Att inte förneka att det Jesus säger och gör ibland känns outhärdligt, obegripligt och provocerande, men att ändå stanna kvar. Att äta och dricka av det eviga livets mat och dryck även när det smakar lite beskt och man egentligen är sugen på något helt annat.
Petrus liv är ett exempel på att det faktiskt går. Det var inget exemplariskt lärjungaliv, det rymmer både vredesutbrott, missuppfattningar, åthutningar och svek. Petrus förstod inte allt, han förnekade Jesus och lämnade honom i hans svåraste stund. Men han kom tillbaka och stannade. Hans behov av Jesus, hans hunger och törst efter den verklig föda och verklig dryck övervann med Guds hjälp allt det där andra.
Och med Guds hjälp är det möjligt också för oss. Kanske till och med lite lättare, eftersom vi har generationer av syskon i tron som gått före oss och visat att det går. Att rädslan och upproret vi alla bär inom oss inför Jesu helighet och gudomlighet också den är besegrad på korset. Att vår hunger både kan stillas och få ny näring i det levande bibelordet, i bönen och vid nattvardsbordet, där vi får ta emot den verkliga födan och drycken, Kristi kropp och blod som ges oss för att världen ska leva. Att det som till det yttre tycks så utmanande, så självcentrerat och besvärligt i själva verket rymmer en underbar nåd som vi får ta emot utan egna förtjänster. En nåd som ger oss ett liv tillsammans med Jesus, som gett sig själv till oss för att vi ska leva med och av honom, ett liv som varar i evighet. För han är det levande brödet som kommit ned från himmelen. Den som äter det brödet skall leva i evighet.
