Igår var det Septuagesima, med överskriften Nåd och tjänst. Runt om i stiften vigdes nya präster och diakoner. Evangelietexten var hämtad ur Lukasevangeliet, en kort passage där Jesus meddelar lärjungarna följande:
"Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På
samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga:
Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” (Lukas 17:9-10)
Det här är en s.k. svår text. Jag har sett flera kollegor benämna den så i sociala medier och visst, den kändes inte självklar att gripa sig an. Och samtidigt är den egentligen inte svår. Den är logisk och sanningsenlig, av en hel massa skäl, och kanske särskilt om man läser den på en prästvigningssöndag.
För den enda form av arbete som vi människor kan utföra i Guds rike, är tjänandet. Här finns inga projektanställningar, inga vikariat, inga fasta anställningar. Det betalas inte ut någon lön den 25 och det finns inga förmåner. Det finns bara arbete. För Gud, för medmänniskan, för kyrkan. Det finns heller inga hierarkier - oavsett om du är präst, diakon, kyrkvärd, förebedjare, kyrkbänksnötare eller korist så är uppdraget detsamma - att tjäna. Var och en med sina gåvor, var och en på sitt sätt.
Visst får vi ibland uppskattning, tack, beröm. Att uppmuntra och stötta varandra i tjänandet är ett tjänande i sig, och ett viktigt sådant. Men, är det som det ska, är detta uppskattning, tack och beröm som egentligen tillfaller Gud, som gett oss våra gåvor, placerat oss där vi är och sedan handlat genom oss. Också de dagar vi inte får något, eller till och med får skit, så är vi fortfarande kallade att tjäna. Vi kan inte villkora det med lön, beröm, eller en specialplats i himlen. Vi kan inte kräva att alltid känna oss stimulerade, sedda och bekräftade, av Gud och/eller omgivningen . Vi måste leva med att vi inte alltid kan, förmår eller tillåts ge så mycket vi tror oss kunna, eller precis på det sätt vi skulle vilja. Vi måste acceptera att vi inte kan göra allt, och att ganska mycket av det vi gör skiter sig totalt. Och vi måste hacka i oss att de som vi tycker inte bidrar alls, de som aldrig ger tillbaka, de som vi tycker får all den där credden vi själva vill ha, är lika älskade och lika värdefulla som den som sliter i det tysta eller gör dubbelt så mycket som alla andra.
Varför då, då? Jo, för för i grunden för vår tro, för vårt liv, för vårt hopp ligger inte vårt tjänande - utan att Kristus tjänat oss. Med sitt liv, sin kropp, sitt blod. Hans kärlek och det eviga livets hopp räcks åt alla utan att villkoras med motprestation. Vi har med andra ord redan fått allt det vi behöver. Vi har inga goda skäl att be om mer. Ändå får vi mer, hela tiden. Varje gång vi gör det vi ska, varje gång vi tjänar, gör vi det med kraft, mod och gåvor från Gud. Och när vi misslyckas, oavsett varför, så ligger den grund som lades på korset fast. Vi kommer inte undan kallelsen att tjäna - men vi kommer heller inte undan den kärlek som vinner över både världen och döden.
