utlysa nån form av kyrklig vapenvila? En dag då vi inte ifrågasätter varandras bevekelsegrunder, sorterar in folk i olika fack, målar varandra bruna, lindar in helveteshot i bomull eller för den delen himlar med ögonen och suckar. En dag när vi inte ens kunde tänka tanken på att värdera någon annans tro och tankar.
Jag vet att det inte går. Jag vet att det bakom mycket av allt det där faktiskt ligger uppriktig, god vilja att göra Guds vilja och förkunna Hans ord rent och klart. Jag vet att det på sitt sätt är nödvändigt, och ett sundhetstecken Och jag vet att arvssynden gör att det inte går att klandra någon mer än någon annan. Jag vet.
Men det vore så väldigt vilsamt, som omväxling, liksom.
4 kommentarer:
Vilka "vi"? Erfarenheten säger att dylikt ospecificerat "viande" ofta syftar på någon annan.
Svenska Kyrkan är ett konglomerat där Kyrkomötet dvs. politikerna fattar besluten.
Man kunde kanske ta steget fullt ut och låta församlingarna med sina Herdar fatta beslut om vem de an ställer. Alltså bort med yrkesförbudet/begränsningen.
En del församlingar blir i lyckliga fall bemannade av präster av båda könen.
Andra enbart av kvinnor och några av män.
Ni tror ju olika - tgar del av samma "pott" kyrkoskatten.-
Sanningen skall göra Eder fria att välja väg.
Det kan det väl förvisso ofta göra, Torbjörn, men just när jag skrev det där syftade jag på alla som på en eller annan nivå (må det vara debatt i KT såväl som fikabordsprat) sysslar med sånt, mig själv inräknad. Den som inte känner sig träffad, behöver inte ta åt sig.
Som lekman känner jag ibland att den stöter bort mig, just den här oförsonligheten (oenigheten har jag inte alls samma problem med). Det händer att jag undrar om den inbördes kampen blivit det viktigaste. Jag förstår ju, intellektuellt, att det knappast är så, och att de jag ser strida också gör mycket annat, i det tysta, vid sidan om stridandet. Men kampen får så mycket uppmärksamhet och utrymme att det ibland är svårt att komma ihåg.
Skicka en kommentar