lördag, mars 31, 2012

Korsoffret nu och då

Men ni är ju Jesu vänner! Därför ska jag berätta lite om Guds hemlighet för er: 
Människorna hade varit olydiga och gjort så mycket ont att Himmelens port stängdes. Ingen kunde komma in där längre. Ja, ingen kunde öppna porten. Bara Jesus kunde. Det var därför Jesus kom till oss. När vi ser Jesus på korset, då ser vi inte att han håller på att öppna himmelens port. För den kan vi inte se - ännu. Men vi ser att Jesus lider och har det svårt. Ändå är vi glada. För tänk, han klarade det! Och nu är porten öppen för alla Jesu vänner.

Ovanstående är hämtat från "Jesus går här fram", ett barntimmematerial från 1970-talets mitt, (utgivet av Kyrkans Ungdom i Linköpings stift, barn- och familjesektionen.) Det är tänkt för fyra- och femåringar, och alldeles oavsett vad man tycker om det pedagogiska anslaget, är det rätt intressant att sätta det i kontrast till ett annat, betydligt modernare citat, nämligen det som Tuulikki Koivonen Bylund sade apropå samma ämne i en intervju i onsdagens SvD:

"För dagens människor är det blodiga offret på korset ofta tämligen svårsmält. – Det är snarare vad han sa och gjorde som kan inspirera:"

Jag svänger mig med ytterligheter här, det vet jag. Lite skurna ur sitt sammanhang är de också. Men samtidigt är biskopens ord ovan inte på något sätt unika för henne, dessa tankegångar går igen i många resonemang och verksamheter i Svenska Kyrkan just nu, och barntimmematerialet jag citerade först var kanske lite "edgy" även för sin tid - men sannerligen inte extremt på något vis.

Vi tycks alltså faktiskt ha närmat oss ett läge, där sånt som ansågs vara rimlig teologisk nivå för en femåring på 70-talet, inte anses funka för en 40-åring av idag. Det känns inte helt 100.

9 kommentarer:

Andreas Holmberg sa...

Att det blodiga offret är tämligen svårsmält för dagens människor - liksom för människor genom alla tider - har ju Koivunen Bylund helt rätt i. Det kunde Bo Giertz lika gärna ha sagt. Den avgörande frågan är om Koivunen Bylund - trots det "svårsmälta" i att det är genom hans sår vi blir helade - tänker ändra förkunnelsen och liturgin så att Jesus lidande inte längre är frälsande (vilket ju i vissa kretsar anses vara patriarkalt våldsförhärligande; och det är ju helt sant att ALLT lidande inte är frälsande, men nu snackar vi ju om Frälsarens).

Du kan ju kolla med nye Skara-biskopen vad han själv förkunnar - och om/hur han tänker ta itu med ev. präster i stiftet som likt Ulla Karlsson i Aspeboda och en del högre dignitärer i Shelby Spongs anda förnekar att Jesus "är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra utan hela världens", förnekar att "Jesus´ blod utgjuts för många till syndernas förlåtelse" och att "Jesus har kommit för att ge sitt liv till lösen för många." Vore intressant att få veta i dessa avkragningstider.

Stefan N sa...

Det är väl det här som amerikanerna kallar "Spot on!"

Helena sa...

Har lite svårt att förstå hur blodsoffret kan vara ett problem, men det kanske har med att jag gick i kyrkansbarntimme i Linköpings stift på 70-talet...

Elisabeth sa...

Citatet av Tulliki Koivonen Bylund är inget annat än gärningslära. Jesus blir en fin förebild för något vi själva ska åstadkomma, inte den frälsare vi så förtvivlat behöver. Detta är så sorgligt. Om inte ens kyrkan förkunnar nåden/evangeliet, vart ska människor då gå?

Miriam W Klefbeck sa...

I rättvisans namn ska sägas att Koivonen Bylund är citerad som en liten del av en lång artikel som inte handlar om försoningen specifikt, liksom att hon i samma artikel talar om att "...eftersom vi kristna tror att Jesus uppstod från de döda, finns han också med i allt detta, som en kraft att räkna med." Och jag vet inte om hon ser sin uppfattning om korset som svårsmält för dagens människor som ett riktmärke för liturgisk och homiletisk praxis.

Jag använde citatet främst som ett exempel på en tendens jag tycker mig se i många sammanhang, nämligen kyrkans tjänare inte riktigt betror dem vi svepande kallar för "vanliga", eller "nutidens" människor att ta till sig, eller förstå stora delar av mest kristendomens centrala delar. En föreställning jag inte tror bottnar i tanken på att människans generella bortvändhet från Gud, utan på att vi förväxlar sekularisering med någon sorts oförmåga och/eller ovilja att tänka teologiskt.

Judith sa...

Jag tror att du är något på spåren här, att vi inte tror våra församlingar om vare sig den intellektuella kompetensen eller den "andliga" kompetensen. Visst, rent generellt har kunskapen om kristen tro och dess teologi minskat i Sverige, och rimligtvis också i våra församlingar. Det är dock inte ett argument för att stanna där! Kristen tro är en uppenbarelsetro, och därmed finns det också vissa saker vi kan hålla för sant. Därmed inte sagt att vi inte skall tänka själva och bearbeta uppenbarelsen. Men vi får också fråga oss: vad händer med vår tro om vi skalar av den det mest grundläggande? Vad blir den då? Vilka är vi då?

Miriam W Klefbeck sa...

Precis - kunskap är en sak. Intellektuell och andlig vilja, nyfikenhet eller för den delen kompetens, däremot, är nog oförändrad. Bara vänd åt en massa andra håll.

Anonym sa...

Till Andreas Holmberg: Du blir inte alls helad "genom hans sår". Och "Jesu lidande" har ALDRIG varit frälsande för någon. Kristendomen har MISSFÖRSTÅTT det hela.
Man bör inte göra tortyr, tortyrredskap eller skador till avgudar.För det är bara humbug som håller människorna kvar i helvetet. Det ser du ju själv, annars skulle alla vara i Himlen hos Gud. Eller är det kanske döden alla väntar på? Skulle döden vara en bättre avgud än dom andra eländena? Och skulle döden vara en bättre gud än Gud?
Jesus sade väl inte till sina lärjungar att ta och häng upp mig på korset så kommer ni till Gud? Vad jag kan minnas så bad han folk att FÖLJA honom. Följa honom - inte i förfalskad lära och lidande som många tror utan i kärlek och FÖRLÅTELSE.

Patrik sa...

Slutraderna är verkligen djupt tankeväckande, fick mig att tänka på Katarina och Dick Harrison som i helgen skrev i Svd om det kunskapsförakt som de menar finns i vårat land. I detta sammanhang undrar jag dock om det inte också kan bero på att anledningen till tystnaden eller att man väjer för denna fråga främst beror på att betydelsen av Jesu korsoffer helt enkelt inte går att tro på för en del företrädare i Svk - därför får de svårt att förkunna en teologi där detta är fundamentalt. Däri ligger nog också svaret varför frågan alltför sällan utläggs i djupare mening, om det inte leder bort från frågan vill säga - för då kan man diskutera och problematisera i evinerlighet.

Ändå påminns man i den tiden vi befinner oss nästan på ett pedagogiskt övertydligt sätt ständigt om Jesu offer, likt gårdagens episteltext där Paulus då förtydligar att tack vare Jesus Kristus har de som en gång var långt borta från Gud nu kommit nära genom Kristi blod. Likaså psalmsångerna "Se, vi går upp till Jerusalem, till Frälsarens kors och pina, till Lammet, som offras för världens skuld, för dina synder och mina...". Det måste vara smått hopplöst att verka som präst i dessa tider om man har svårt för Jesu kors- och offerdöd. Eller så tänker man ev. som Anna Karin Hammar säger; "Man avskaffar inte en religion bara för att man inte gillar den. Man ändrar den".