...vad ska jag då kalla dem? Om jag inte får bekänna dem, hur ska jag då kunna ta emot förlåtelsen? Och om det inte var för våra synder - varför var Jesus tvungen att dö?
Det enda som händer med min självbild, när jag i mässan kallar mig själv för en syndare, är att den djupnar och blir sann. Jag får ett ord på det jag gör, säger och tänker som inte är rätt, gott och sant och i samma ögonblick som jag medget att det är syndat jag har gjort, öppnas också möjligheten till en gränslös förlåtelse. Min brustenhet och bortvändhet från Gud kommer jag ha så länge jag lever. Mina synder kan Gud utplåna för alltid, redan här och nu, alldeles gratis, bara jag ber honom. Hur kan en sådan möjlighet till uppriktighet, ansvar, befrielse och upprättelse vara ett problem?
11 kommentarer:
Just så är det! När vi talar om människan som syndare är det inte för att vara taskig eller för att det är spännande att svartmåla, det för att det är en djupträngande och uppriktig analys av vår situation, den enda hållbara analysen enligt Kyrkans och min egen erfarenhet och enligt Bibeln. Men målet och meningen är ju imte att bekräfta människor som syndare utan att visa på den enda vägen ur eländet: Jesus.
Jag undrar om vi inte här har en skiljelinje inom Svenska Kyrkan idag. För många (präster) är det uppenbarligen väldigt jobbigt att tala om synd ovh förlåtelse. För andra står och faller allt med detta.
Om det är något vi kan se med egna ögon så är det ju att denna värld är fallen i synd. Vi kan knappast heller undgå att märka att vi är en del av eländet. Den som inte kan det har en grandios självbild.
Det tog ganska lång tid, ganska många rödpennestrykningar i min självrannsakan innan min biktfader hade fått mig att se skillnaden mellan att göra fel och att vara fel.
När man inte kan se den skillnaden blir det väldigt svårt att behålla självkänslan om man felar.
Tyvärr så lider nog många idag av att tro att om de gör fel, misslyckas, inte räcker till så är de fel som människor.
Att då i kyrkan höra talet om synden landar helt fel hos dessa människor.
Kanske måste skriftetalen återinföras just för att få människor att se att de är älskade och användbara. Det försvinner inte på grund av synden. Men synden skadar ens självkänsla, andras liv och Guds ära.
Precis!! Jag tror att skriftetalets återkomst är räddningen här. Vi måste prata om synden - ordentligt - för att förstå vilka möjligheter och vilken verklighet som bekännelsen respektive förlåtelsen öppnar.
Tack, Miriam, för denna korta, koncisa analys av läget. Problemet berör hela svenska kristenheten. Problemet är som Kerstin Ekman en gång påpekade, att det inte finns någon bibelkunskap kvar. Det finns ingen referensram. Detta uttalande gjorde hon inte angående synd utan vanliga episoder från bibeln.
Skall vi som bekännande kristna inte kunna klara en vettig analys om skillnader mellan att ha kvar synden i sitt liv eller få den förlåten?
Här är en bra frikyrklig analys av läget:
http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/?p=820#more-820
Jag har sagt det för (kanske i andra sammanhang) och säger det en gång till. Varje högmässa skulle kunna börja med prästens hälsning till församlingen "Hej. Jag heter N och jag är en syndare".
Evangelisation har beskrivits som en tiggare som talar om för en annan var han har hittat bröd.
Jag tror att vi lever fortfarande med arvet av självgoda och fördömande präster. Vi ska inte överge bönen om förlåtelsen - men behöver möta församlingen som syndare själva - förhoppningsvis kan vi visa på förlåtelsens kraft i våra egna liv.
Graham - du har så rätt! Jag tror vi måste tala mer om synden - för att inse både vardagligheten och allvaret i den, och för att förstå vilken gåva förlåtelsen och nåden är. Din företrädares företrädare var till exempel mycket bra på det, och jag tror det är bland annat på grund av honom som jag aldrig sett syndabekännelsen som ett problem, utan tvärtom som något av det bästa med hela gudstjänsten.
GB (Glacebolaget) hade för några år sedan en reklamkampanj om sina "syndigt goda" glassar.....bland annat fanns det en trendig svart t-shirt där det stod just "syndig" på bröstet. Många i vår kyrka förfasade sig. Själv drömde jag, och drömmer ofta om denna t-shirt. Tänk att få gå om kring med ordet "syndig" på bröstet och orden "älskad och förlåten" på ryggen..... Halleluja!!
En sak som jag tycker illa om är att numera står vår präst versus popolum, på andra sidan altaret, under hela syndabekännelsedelen av högmässan. Alltså från efter första psalmen till textläsningen.
Däremot använder en av dem formuleringen "du är förlåten och du är upprättad." Det gillar jag.
Karin: Just så tänkte jag också. Fast jag läste en massa Luther just när de där tröjorna kom, så jag ville att det skulle stå "rättfärdig" på min rygg!
Jag tror att det i vår tid finns många människor som bär på andra bördor än tanken att dom är syndare.
Pappa är elak mot mamma...
Min son vill inte veta av mej längre...
Han som sålde den bilen till mej lurande mej grundligt...
Hon sa att hon bara älskade mej...
Han vill att jag ska göra abort...
Jag orkar inte med skolan längre...
Har vi några goda ord att säga dessa människor i början av vår gudstjänst?
Anonym - det är klart vi har massor av goda ord att säga till dessa människor. I början av gudstjänsten, men kanske ännu mer i predikan, i förbönen och inte minst i mötet öga mot öga. Det ena utesluter verkligen inte det andra!
Skicka en kommentar