Jag tror att vi är många som gång efter annan inser att nu, nu var jag snäll på fel sätt igen. Som säger ja till saker som vi egentligen inte hinner, inte ska, inte kan göra. Som avstår från att stå upp för det vi tror är rätt och gott. Som accepterar saker från andra som vi aldrig skulle drömma om att utsätta någon annan för. Som helt enkelt inte säger ifrån. Eller som alltid ångrar oss när vi gjort det.
Det är lätt att tala om vikten av att sätta gränser. Det är svårare att göra det. Och jag undrar om det inte beror på (sic!) arvssynden, även det. För någonstans, precis när man gör det, känns det bra att säga ja, vika undan, hålla tyst, bevara harmonin. Det känns bra att vara snäll. Den egna, kortvariga känslan kommer före de mer långsiktiga konsekvenserna. Den själviska känslan av att vara osjälvisk får styra våra handlingar, helt enkelt.
Det här är inget mönster som är lätt att bryta. Kanske är det något som vi som har den här orienteringen i vår portion av arvssynden får kämpa med hela livet. Men det finns saker att göra, absolut. Jobba med sina prioriteringar. Att inte frukta människor mer än Gud. Att våga släppa sin snällhetsprestige.
För mig är berättelsen om Jesus och barnen en källa till inspiration - "när Jesus såg det blev han förargad och sa: Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte..." Han låter inte sina vänner och medarbetares felaktiga beteende fortgå på barnens bekostnad. Han blir arg och han visar det, och han gör på en gång det som han tycker är rätt - fast det förmodligen betydde att lärjungarna kände sig skamsna, uppläxade och förbigångna.
Har mina läsare några andra handfasta tips? Eller några bra nyckelord att ta med i sina böner, när man ber Gud om en rätt snällhet?
2 kommentarer:
Jag vet inte om jag har något bra tips för att få mod att säga nej i stunden men en hjälp att prioritera kanske. Någon höst för ett par år sedan när jag (som vanligt) hade massor att göra och en vag känsla av att det kanske var lite mycket, satte jag mig ner och listade alla uppdrag, engagemang och sysslor jag hade, frivilliga som studierelaterade (detta var alltså under studenttiden), långsiktiga och kortsiktiga, formella och lösare. Sedan gjorde jag en uppskattning på hur mycket tid varje sak krävde i snitt på en vecka. När jag sedan la ihop alltihop fick jag en smärtsamt tydlig bild av vad som tog mycket tid, vad som kändes meningsfullt i relation till hur mycket tid det tog och hur lite tid jag hade över för mig själv. Det gjorde det lättare att se vad jag kunde avvara och framför allt att jag behövde säga nej till nya saker och faktiskt också till några "gamla".
Inser att det nog börjar bli dags att göra den övningen igen snart... Så länge har jag infört totalt stopp på JA till allt som inte är direkt avkopplande, tar längre tid än några minuter och/eller infaller före november. Biobesök, luncher och fikor med vänner går bra, sammanträden får infalla efter mitten på november.
Klokt inlägg! Att säga nej kan vara mycket svårt, det kommer ett Ja av gammal vana. Har själv jobbat med att lära mig säga de tre bokstäverna N E J. Jag tror det är viktigt att vi stannar upp och reflekterar över vad det är vi svarar Ja på. Behöver vi göra allt vi gör? och varför gör vi det? Är det för att vi vill, orkar, har tid eller kan det vara så att vi svarar ja för att vi inte vågar säga nej av rädsla för att hamna utanför händelsernas centrum? Förr var jag med i många forum, tog på mig alldeles för mycket. Allt från ordföranderoller till engagemang kring familjens aktiviteter, samtidigt som jag pluggade, hade små barn, umgänge med vänner...det tog till slut tvärstopp. Ingenting fungerade längre. Efter det har jag sakta börjat lära mig säga ordet nej, och tänk så mycket vilsammare livet blev efter det.
Skicka en kommentar