"Varför måste allt firande av prästvigda kvinnor ske på ett sätt som får mig att känna mig alienerad?" utbrast en av mina ämbetssystrar när ett av alla små informationsblad om att det faktiskt är jubileum i år damp ned i våra brevlådor och postfack. "Kan vi inte ha en fet högmässa med mycket rökelse och en smaskig buffé med gott vin istället"?
Imorse kände jag något liknande, när jag såg en blänkare för ett TV-program. Det heter nämligen Kvinna, präst och 50 år av motstånd. Och något i detta får mig att känna mig alienerad, eller i alla fall inte ett dugg sugen på att fira. Snarare trött och lite ledsen. Som om hela grejen med att vara präst och kvinna är att man är så radikal, ifrågasatt, och nydanande. Som om det är motståndet som definierar en, så att säga, man är ingen riktig kvinnlig präst om man inte är förföljd. Eller i alla fall utmanande för (det manliga) etablissemanget.
För i nästan varenda artikel, i flertalet seminarieprogram, och faktiske varenda intervju som handlar om jubileet som jag läst hittills, så kommer motståndet upp. Motståndet och så beskrivningar av kvinnokönet som problem - de Andras problem, de inskränktas problem. Kvinnliga präster utmålas, eller utmålar sig själva, som offer, oppositionella, förtryckta och radikala om vartannat. Det skrivs om patriarkat, om sexualitet, om nagellack och mycket lite om vad det faktiskt innebär att vara präst, eller om vad de faktum att både män och kvinnor är präster praktiskt och teoretiskt betyder för kyrkans liv och lära. Och för mig känns det så bottenlöst kontraproduktivt. Som om man vill befästa bilden av konflikt och förtryck för att själv kunna framstå som mer intressant. För det är intressantare med rebeller än vanliga knegare, onekligen.
Givetvis förnekar jag inte att det funnits och finns motstånd. Fult och lågt och grymt motstånd. Kollegor i alla generationer kan vittna om det och det vore bara fånigt att förtiga det. Men det är inte hela historien. Större delen av de kvinnliga - och de manliga - prästernas historia består av vanliga vardagar och söndagar, med hembesök och blanketter, predikoskrivande och skjortkragar som kliar och sorgehus som vill ha CD-musik, syföreningar som har synpunkter och kärleksfulla tanter som ger en sockerkaka, att förstå sig på kyrkopolitiker och lirka med körer och ja, ni vet. Det är min vardag och den var också min mammas, som prästvigdes 1978. Det är också en vardag av glädje över att vara satt i tjänst, över gåvan att få förvalta sakramenten och över ansvaret att predika. Det är lycka över att få ägna sina dagar åt att berätta om Jesus. Att både män och kvinnor sedan 50 år (eller 48 är det väl egentligen) delar denna uppgift, det är värt att fira och vara glad åt. Med till exempel en festhögmässa, en maffig konsert, delande av minnenn och erfarenheter och så en smaskig buffé förstås. Eller i alla fall med att låta även den vanliga vardagen och allt som faktiskt har fungerat, komma fram när man skriver de kvinnliga prästernas historia. Också det tysta samarbetet mellan prästvigda kvinnor och de s.k. kvinnoprästmotståndarna, skulle kunna tjäna på att få komma fram, en vardag där man tillsammans letar sig fram till ett modus vivendi men inte talar om det, eftersom det av någon anledning tycks vara så provocerande att man avviker från bilden av elak mörkerman och nytänkande kvinna.
Säger man något tillräckligt många gånger, så är det fara värt att det blir inre verklighet av det. Vill vi att nya generationer av präster som är kvinnor ska gå in ämbete bärandes en offerroll som inte har med dem själva att göra? Vill vi att människor inom och utanför kyrkan ska tro att de 50 åren med kvinnliga präster präglats av enbart hårt motstånd och könsförtryck? Tror vi att det sår som ämbetskonflikten gjort i kyrkans kropp ska läkas ut av att vi ägnar oss åt att om och om igen riva av sårskorpan och säga "titta vad de var dumma, titta, de finns fortfarande kvar"? Är inte kvinnliga präster intressanta om vi inte är lite förtryckta, eller i alla fall radikala och annorlunda?
Jag har ingen lust att fira längre. Men om två år vore det gott med en buffé!
31 kommentarer:
Amen, amen, aa-amen. Bra skrivet syster, jag håller med i varenda ord. Kan väl dock säga att jag inte haft någon lust att fira ens från början...
Fru L
Kan vi inte anordna något sorts party om två år? Och fira att vi är så himla glada att vi finns och får ha världens bästa jobb, liksom? Festhögmässa med präster av båda könen, italiensk buffé, best-of-mitt-prästliv-vittnesbörd från visa tantkollegor, bön för försoning och enhet osv?
Jag kan inte gör annat än fru L och säga amen till det du skriver. Ser med glädje och förväntan fram mot en festlig högmässa och en stor buffé om två år.
För varför kan vi inte få ett firande i tacksamhet och glädje istället för ett som handlar om motstånd och besvikelse?
Ett grundläggande problem med hela "firandetanken" är att Kyrkan osynliggörs. Prästerna blir huvudsaken och den gudstjänstfirande församlingen intet. Hela diskussionen om prästämbetet leder bort från det väsentliga och gör prästen till en herre i stället för en herde. Och det är en tendens som jag ibland tycker mig se hos mina prästvigda vänner. Kyrkan handlar bara om prästeriet - lekmännen göre sig icke besvär.
Vet du Miriam, du är en lysande skribent. Och präst.
Säg till om ni behöver kock för den italienska buffén till firandet. Det är liksom mitt jobb, nowadays.
Falstaff: Håller med. Bortsett från vanlig, simpel ämbetskättja som nog drabbar alla präster för eller senare, så finns det i ämbetsdebatten (oavsett vad man tycker)en avsaknad av tjänandeperpektivet. Som i sin tur förutsätter en församling att tjäna. Man sågar så att säga av grenen man själv sitter på om det bara handlar om att förverkliga sin kallelse/sig själv alternativt vara en rätt lärare eller en rätt utförare av riten.
Tja, visst är det en liten risk att det kan bli lite för mkt fokus på själva motståndet - och jag håller med det finns en offerroll hos en del av våra äldre ämbetssystrar, men den rollen rullar sig även en del av motståndarna i.
För egen del så är det viktigt att vi lyfter fram vad beslutet för kyrkan har betytt, d.v.s. att vara en kyrka med ett öppet ämbete. Jag önskar verkligen att fokus kommer ligga på teologi, glädje och framåt visioner. Detta ska vara ett jubileumsår för kyrkan, inte för kvinnliga präster. Samtidigt bör faktiskt historien berättas. Ingen har gjort något vetenskapligt arbete kring vad prästvigda kvinnor betytt för kyrkans trovärdighet. Och då menar jag itne att vi måste vara så annorlunda från männen, utan bara det faktum att både män och kvinnor är präster.
Hur som helst, jag kommer fira! Så stort anser jag att beslutet är som togs fär 50 år sedan. Firar vi prästvigningen 1960, tja då handlar det ju helt och hållet om prästvigda kvinnor. 1958 handlar om kyrkosyn, bibelsyn och människosyn.
Liza
Liza: Tyvärr tror jag inte risken är så liten. Tvärtom. Googla på "kvinnliga präster 50 år" och se hur fokus ligger - jag gjorde det för att kolla så det inte bara var jag som var en paranoid gnällspik. De utomkyrkliga källorna är "värst" men å andra sidan har de ju fått sitt material någonstans ifrån.
Precis det du skriver i ditt sista stycke, menar jag kommer bättre till sin rätt om man firar det år då kyrkan fick sitt öppna ämbete i praktiken istället för beslutet. Då fokuserar man på praktisk teologi - som verkligen har gjorts och varit, istället för på systematisk/kyrkopolitisk dito. Och om man ser till hela kyrkans liv, till de människor som faktiskt är den gudstjänstfirande och i övrigt deltagande församlingarna, så berördes ju de inte av det öppna ämbetet förrän 1960 och framåt.
Jag håller däremot helt med om att de senaste 50 åren vore intressanta tt forska på, både vad gäller dogmatik och mer praktiska saker, som liturgi, församlingssyn och lekfolkets betydelse i församlingarna.
Och på vilket sätt skulle diskussionen bli annorlunda om vi firar om 2 år. Media kommer alltid frossa i kvinnoprästmotståndet. Så här är det när man försöker lyfta fram något viktigt. Det finns alltid missförstånd, människor som inte håller med o.s.v. Men då får man väl engagera sig och försöka styra skutan dit man tycker den ska vara. Har själv arbetat med Linköpings stifts festdag. Där kommer män och kvinnor, både präster och lekmänn, vara tillsammans och fira - Beslutet. Vi vill med denna dag visa glädjen över en kyrka som fullt ut tar konsekvenserna av sin dopteologi fult ut. Nämligen att vi är döpta in i Kristus och att vi alla är kallade till Guds rike. Både som lekfolk och i ämbetet. Vi kommer ha fokus på vad det har betytt - jag håller inte alls med dig i att detta primärt handlar om praktiskt teologi. För mig handlar det om kyrkans liv, lära och framtid. Synen på kallelsen och vårt myndiggörande inför Gud.
Jag är inte heller så förtjust i helig dans och sophiamässor. Gillar den vanliga högmässan och säger "Herrens frid". Men detta är inte ett jubileum som kvinnliga präster ska fira, som andra delar av kyrkan kan stå utanför - som det skulle bli om vi firar om 2 år. Detta är ett jubileum som berör kyrkans grund. Därför berör det alla döpta och drömmen är ju en folkfest. Men en grupp kommer inte fira i september - och det är på grund av att vi skiljer oss i kyrkosyn, ämbetsyn och bibelsyn. Det får väl sorgligt nog vara så - men inte tusan tänker jag göra ett jubileum för att hylla alla kvinnliga präster. Snacka då om prästfokus - nej, detta är en kyrkofråga.
Vi får väl vara oense...
Liza
Jag borde nog egentligen be om ursäkt redan innan jag postar detta svar på Lizas inlägg, men jag blir både upprörd och ledsen när jag läser det.
Du skriver;
"är det viktigt att vi lyfter fram vad beslutet för kyrkan har betytt, d.v.s. att vara en kyrka med ett öppet ämbete".
Jag är också kvinna och präst och känner en oerhörd glädje och tacksamhet över att jag fått förtroendet att vara präst i Kristi kyrka. Samtidigt gör det mig väldigt ont att så många män som skulle bli utomordentligt goda präster inte får vigas, bara för att de råkar ha "fel" åsikt i en enda fråga. Män som skulle vara fantastiska predikanter, liturger, själavårdare och församlingsledare.
I Svenska kyrkan har vi kommit till en punkt där det är helt okej att ifrågasätta, förvanska och tvivla på allt i Bibel och bekännelse, men INTE på att kvinnor skall få vigas till präster. Detta innebär, enligt mig, att vi definitivt inte har ett ämbete som är öppet. Det begränsas av en organiserad åsiktsregistrering.
I mig gör det ont när jag vissa gånger ser hur illa dessa män far av att bli nekade att fullfölja sin kallelse på grund av något man kallar "en ordningsfråga". Den dag då man faktiskt också prästviger de män som tvivlar på kvinnors behörighet till prästämbetet, då kan vi tala om ett öppet ämbete.
Du skriver också att; "Ingen har gjort något vetenskapligt arbete kring vad prästvigda kvinnor betytt för kyrkans trovärdighet"
Mig veterligt har ingen heller gjort (eller ens vågat föreslå) något vetenskapligt arbete kring det enorma sår som 1958 års beslut rev upp i vår kyrka. Ett fortfarande öppet och varande sår som man överhuvudtaget inte får prata om. Så mänga människor har farit så illa av det sätt som kyrkan behandlat de män och kvinnor som varit mot beslutet med prästvigda kvinnor.
Det handlar inte bara om präster som inte stöder 1958 års beslut utan också en stor grupp aktiva lekmän och kyrkbänksnötare som hela tiden får se sig själva utmålade som "onda" för att de inte tror att kvinnor skall vara präster. Dessa finns garanterat också i din församling Liza, och jag hoppas innerligt att du behandlar dem med respekt och inte bara drar fram dina politiskt korrekta åsikter som den enda sanningen. De är männsikor som tjänat sin kyrka med omsorg och förbön bra mycket längre än du har varit präst, och de sista de behöver höra är att vi nu skall fira det som är deras stora sorg och smärta.
Det är dags att börja inse att "kvinnoprästmotstånadarna" inte bara är onda män som äter barn till frukost och vänder ryggen till när de ser en kvinna i prästskjorta, utan helt vanliga männiksor som också de har tillfört kyrkan enormt mycket.
Snälla Liza, försök se saken från två håll och försök att också se smärtan hos väldígt många människor. Människor som inte tycker illa om kvinnan som är päst, utan känner tvivel kring om kvinnan verkligen bör vara präst.
Fru L
Tack Miriam! Du skriver bra om det jag också upplever.
Som sagt, jag förde ett resonemang kring jubileet. Och jag menar att svenska kyrkan gjorde ett teologiskt val i och med detta beslut. Jag hävdar inte att kvinnoprästmotståndare (varken präster eller lekfolk) är onda.
Det gör mig faktiskt jätteledsen att du menar att det är detta jag skriver. Och att du ens har mage att påstå att jag inte skulle behandla mina församlingsbor med respekt. De som är motståndare närvarar inte när jag leder högmässa. De få äldre som finns i min församling är endast närvarande när "rätt" präst leder. Jag har aldrig gjort någon affär om det i min församling.
Mitt inlägg berör varför vi ska fira 1958 och inte 1960. Jag är väl medveten om att inte alla kommer fira detta jubileum - men som sagt en förhoppning har även jag att det skulle kunnat vara möjligt.
Vad gäller de män med en kallelse som inte kyrkan bejakar?? Tja, vad jag vet så prästvigs de uppenbarligen. Och jag är väl medveten om att de gör ett bra församlingsarbete, och är djupt hängivna.
Precis som jag vet att det finns många djupt hängivna prästvigda kvinnor som gör ett fantastiskt församlingsarbete. Visst kan vi önska att svenska kyrkan kunde vara större, än den är i dag. Men jag vet inte hur det skulle kunna gå till? Har du något bra förslag - för till saken hör väl, att om motståndargruppen fick välja så skulle det ju inte finnas några prästvigda kvinnor - eller?
Det vore också gott om ni också såg alla det finns hängivna lekfolk "på andra" sidan, där detta beslut varit deras största glädje. Och ja, jag vet att denna fråga pågått längre än jag varit präst.
Jag menar inte detta inlägg som ett påhopp, men tycker jag har rätt att svara på ett inlägg som så uppenbarligen tror sig veta något om min syn i ämbetsfrågan - eller hur min teologi ser ut.
Tack för ordet...
Nu tycker jag att den här diskussionen har nått en punkt som så tydligt illustrerar Svenska kyrkan dvs. någon framför ett påstående, någon annan tillför ännu en sida och så blir det ännu mera snurr och ingen vet vad ursprungsfrågan handlade om och det hela blir varken tydligt eller konstruktivt efter alla turer. Det mest utmärkande i det hela är väl ändå att det är så svårt i vår kyrka att kunna ha olika åsikter men ändå att respektera varandra och i ödmjukhet avstå från att fälla spydiga kommentarer. Jag menar inte att vi ska avstå från att ta upp känsliga ämnen utan att vi måste kunna se det som förenar och det ska vara något positivt och inte att man är bitter eller förtyckt. Så blir lätt en sån här diskussion och så känns det här jubiléet. För mig just nu känns det som att det marknadsförs som ett antijubileum, vilket jag tycker är tråkigt. Skulle inte det här kunna få vara början på något bra för präster och lekfolk, män och kvinnor?/ En präst
Liza: Jag menar att just därför att jubileet med fördel ska vara allas - lekfolkets, ämbetsbärarnas, de förtroendevaldas you name it, så är det mer logiskt att fira den dag det öppna ämbetet blev verklighet och en del av allas vardag. Man firar de femtio år av kyrkvardag som man delat tillsammans och vad den har betytt och utvecklat. Jag tycker också att det helt enkelt känns mer nautligt att fira vigningarna än beslutet eftersom det var då det beslutade så att säga blev kött. En praktisk parallell är att jag personligen firar min prästvigningsdag snarare än den dag jag fick "ja" av antagningsgruppen eller den dag jag tog prästexamen - även om jag heller inte tycker det som ska firas är alla kvinnliga präster, utan det faktum att Svenska Kyrkan haft ett öppet ämbete i 50 år.
Min tidigare kommentar om ett party om två år är snarare en skämtsam invit till fru L än en rekommendation för kyrkan i stort. Jag tror att vi har olika infallsvinkel - jag ser spontant saken i ett församlingsperspektiv snarare än i ett samfundsperspektiv just när det kommer till jubileumsfrågan, därmed inte sagt att det är det enda perspektiv saken kan ses i.
Fru L: Jag har faktiskt svårt att se en koppling mellan det du tar upp här, och det som Liza skrev omkring form av jubileum tidigare, även om jag tycker det är viktigt att se även den sidan av saken.
Man kan faktiskt vilja fira/uppmärksamma nuvarande ämbetsordning och ändå göra det i respekt för dem som tänker annorlunda och kanske inte tycker att det här är världens enklaste dag - det vill ju faktiskt jag också även om jag föredrar en del andra former och en annan tidpunkt än andra.
Hmmm, det här är ju en lurig fråga att kommentera, men jag känner ändå någon sorts behov av att yttra en åsikt.
Jag håller med om att det varit mycket fokus på motståndet, men det tycker jag inte finns så mycket från det "officiella" materialet utan just media eller andra icke-kyrkliga sammanhang. Det är stor skillnad på att kyrkan firar femtio år med ett ämbete som inte är begränsat pga kön, och att kvinnor som är präster firar sig själva eller vad som skulle vara alternativet. Sen kommer man inte ifrån att, som Liza skrev ovan, att medier alltid kommer fokusera på kvinnoprästmotståndet eftersom det är en oerhört tacksam fråga i "nyhetslogiken".
Själv blev jag häromdagen intervjuad av kyrkans tidning i deras serie om prästvigda kvinnor med anledning av jubileet (kommer i nästa nummer eller numret efter det), så ni får väl läsa lite mer där. Men den intervjun handlade tyckte jag mest om att vara präst, om mina val snarare än om att vara präst och kvinna. Sen pratade vi om jämställdhet eftersom det är en av mina hjärtefrågor, men inte direkt om ämbetsfrågan. För jag tycker ändå att det är svårt att fira jubileet utan att också uppmärksamma hur långsamt förändringen går vad gäller kvinnors ledarskap och chefsskap i kyrkan, allt från kyrkoherdar till biskopar. Men det handlar ju inte om ämbetsfrågan utan om samma strukturer som finns i resten av samhället.
Ja, det här blev kanske inte så strukturerat. Men några tankar i alla fall.
Till Liza W:
Det finns åtminstone en bok som behandlar vad de kvinnliga prästerna betytt för Svenska kyrkan och hennes trovärdighet och det är prästen Ulla Carin Holms doktorsavhandling "Hennes verk ska prisa henne salig" som bygger på intervjuer av ett stort antal kvinnliga präster för att studera deras teologi och kyrkliga gärning. Där skriver Holm bl.a. "Det är inte bara frågan om kvinnliga präster som skiljer lägren [kvinnliga präster och kvinnoprästmotståndare] åt. [...] Motståndarna känner mer eller mindre intuitivt att att om de ger efter på denna punkt så går proppen ur kärlet och allt innehållet i den traditionella kristendomen rinner ur.[...] Kvar finns en namnlös, intim gudomlig närvaro, en öppen diffus församling med anonyma medlemmar, en situationsetik utan bestämda regler och obundna (känslosamma?) gudstjänster. det vore konstigt om så två artskilda system kunde rymmas i samma kyrka." (s.130)
Denna utveckling ser alltså Holm som det positiva med 1958 års beslut.
Professorn och biskopen Anders Nygren är inne på samma linje och sade i sin reservation till beslutet 1958: "Då det nu fattade beslutet icke blott innebär ett avgörande av den begränsade frågan om kvinnliga präster, utan enligt min övertygelse tillika inkluderar att vår kyrka växlar in på ett för henne hittills främmande spår i riktning mot gnosticismens och 'svärmeandarnas' åskådning ... måste jag ... anmäla min resrvation till detsamma."
I sak om vad beslutet innebar kan man säga att han var överens med Ulla Carin Holm, men hans värderande av detta var det motsatta....
Ja, detta är precis som Marta skriver verkligen lurigt och rätt krånglig. Ju mer jag funderar och ju mer vi diskuterar här och annorstädes, och ju fler aspekter som kommer in, ju mer komplext blir det. Min ursprungliga reaktion var på inom- såväl som utomkyrklig rapportering och planering av jubileet, men nu sitter jag här och funderar över vad som egentligen är skillnaden mellan systematisk och praktisk ämbetsteologi och hur det bäst formuleras, istället för att
sova...
Det skulle glädja mig om de kvinnliga präster som skrivit kunde ange på vilket sätt reformen med kvinliga präster har inneburit något positivt för Svenska kyrkan och kyrkan som helhet, då menar jag alltså inte personligen för de kvinnor som fått möjligheten att prästvigas och få sin dröm uppfylld, utan snarare hur reformen med kvinnliga präster och biskopar t. ex. berikat ekumeniken och därmed varit ett led i att förverkliga Jesu bön om att de kristna skall vara ett för att världen skall kunna tro, hur har refeformen med kvinliga präster bidragit till Guds rikes utbredande i Sverige etc? Är det inte så att reforemen med kvinnliga präster gjort mer skada i Svenska kyrkan med tanke på alla de slpittring som uppstått, än tvärt om. Djävulens främsta vapen är ju att splitra de kristna. Av frukten känner man ju trädet säger Jesus
Det är ju möjligen de ev. positiva konsekvenserna för kyrkan, av att öppna prästämbetet för kvinnor, som borde fokuseras i detta jubileum och inte det att några kvinnor fått möjligheten att fullfölja sina personliga drömmar, ellr upplevad kallelser.
Sedan vore det dessutom värdefullt om någon av de kvinnliga präster som skrivit här, utifrån bibeln och kyrkans tradition kunde ge mig några teologiska argument som stöder att kvinnor kan vara präster, alltså inte bara personliga kallelseerfarenheter.
Sedan finns det ett krux till med firandet - utöver att det är så att säga kommenderat uppifrån.
Som jag ser det kan det ha två grundorsaker:
1. Man vill mobilisera de sina kring en fråga där man inte upplever sitt eget hegemoniska övertag inom den egna organisationen - vilket vittnar om en viss ängslighet. Är man verkligen helt övertygad om riktigheten i beslutet om det måste firas - och dessutom på detta kommendatoriska sätt?
2. Man vill göra bokslut och visa sin seger över mörkermännen - ett slags triumftåg. I Lunds stift har de ju till och med velat rösta fram ett Te Deum, en psalm som ska manifestera denna härliga seger för ... vad det nu är.
Jag vet inte vilket av alternativen jag finner mest unket. I båda fallen skapar det mer splittring, och spydigheten och bristen på respekt finns så att säga redan i hela grundtanken. Det är därför inte konstigt att reaktionerna blir därefter.
Tack Miriam!
Jag kan hålla med både Miriam och Liza.
Viktigt att hålla i fokus är att inse att prästvigda kvinnor inte är en homogen grupp.
Våra tankar och erfarenheter skiljer sig åt.
Jubiléet handlar för mig inte om motståndet, inte om prästvigda kvinnor som personer, utan om ett vägval som kyrkan har gjort.
Men att det är kontroversiellt att ens ha ett jubileum är ju uppenbart.
Vill bara tacka "Fru L" för ett klokt och initierat inlägg, som tyder på stor vilja till förståelse och samförstånd. Själv är jag en av dessa lekmän, som upplever att jag utmålas som "ond" och icke önskvärd i Sv kyrkan, trots att jag egentligen står ganska vacklande i just denna fråga. Men det finns ju som bekant andra frågor där man får samma stämpel om man inte har "rätt" åsikt.
Visst gjorde kyrkopolitikerna (!) ett viktigt teologiskt vägval 1958. Därom råder inget tvivel. Tillåt mig dock tvivla på att den inslagna vägen (sett i ett vidare perspektiv än den enskilda ämbetsfrågan) i längden är hälsosam för kyrkan, hennes medlemmar och dem hon försöker nå ut till.
Nej, min känsla inför firandet och dess grundorsaker överensstämmer ganska väl med Falstaffs senaste analys. Och jag har tyvärr väldigt svårt att känna någon glädje över ett sådant firande. Istället är jag djupt bekymrad och bedrövad över kyrkans utveckling de senaste decennierna.
Och det är jag inte ensam om.
- - -
Tack i alla fall för att även en sådan som jag kan få komma till tals här. Hoppas ni är lite snälla mot mig, trots min "obekväma" syn på kyrka, tro och Bibel. Jag är bara ett enkelt Guds barn som försöker ta Gud och hans vilja på allvar. Jag har inga onda avsikter med detta, vare sig mot er kvinnliga präster eller mot andra. Och jag är medveten om att jag, lika väl som någon annan, kan ha fel i min tolkning.
Många tankar som kommit fram här är intressanta och värda att ta på allvar. Dock reagerar jag på en sak specifikt. Och det är denna oerhörda förenkling att öppnandet av ämbetet för kvinnor är grunden för kyrkans liberalisering. Det är så platt argumenterat. Jag är mycket benägen att hålla med om att kyrkan gått in på en liberal väg som urholkar evangelium och tro och bekännelse om en personlig frälsare och levande herre.
Men att per automatic anta att kvinnliga präster är roten till detta är riktigt lågt. Ämbetsdiskussion är en sak - en nyanserad bild av vår svenska kyrkans situation i dag en annan. Jag tror snarare att svenska kyrkans situation är ett resultat av en identitetslös före detta statskyrka. Där övergången från statskyrka till trossamfund i vårt extremt liberala och sekulära samhälle - inte än så länge blivit ett så bra resultat.
Detta onyanserade syndabocks tänkande anser jag att vi kvinnor som är i ämbetet inte kan acceptera. Och dessutom denna syn att kvinnor enbart blir präster för sin egen skull, utifrån egoistiska behov. Också ett riktigt lågvatten märke. Den som tror sig bli präst för att "själv" bli upphöjd kommer ju bli gruvligt besvikten...för jag är säker på att alla präster oavsett kön vet vilket engagemang det krävs av en, och i vems tjänst vi står.
liza, jag håller med dig om det du skriver. Det var inte min mening att utpeka ämbetsfrågan som den utlösande faktorn bakom kyrkans liberalisering och pågående splittring. Däremot utgjorde 1958 års beslut en viktig milstolpe i denna process, därom torde vi nog kunna vara ganska överens. Om så inte vore fallet, varför skulle annars så många vilja fira detta "historiska vägval"?
En sak till, liza. Vad jag inte kan hålla med om i ditt inlägg är att kyrkans situation skulle vara ett resultat av en identitetslös före detta statskyrka, om du med det menar att det skulle vara något nytt i och med övergången från statskyrka till trossamfund i vårt extremt liberala och sekulära samhälle.
Nej, processen har pågått i många decennier dessförinnan. Möjligen har tillståndet inom kyrkan accentuerats ytterligare i och med den tänkta "frigörelsen" från staten, men det är ingalunda något nytt fenomen.
För att samtalet här ska bli lättare att följa, kan väl ni som väljer att kommentera anonymt skaffa er en signatur?
Jag håller med Liza. Man kan inte påstå att liberaliseringen eller avfallet eller moderniseringen eller flummeriet - vad man nu väljer att kalla det - började vid 1950-talets slut, eller att ämbetsreformen enbart var en effekt av detta. Det är historielöst och enkelspårigt. Däremot tror jag, att de krafter som ville leda kyrkan åt det hållet, kunde så att säga använda sig av ämbetsfrågan genom att fokusera på kön, förändring och över/underordningsperspektiv istället för tro och kallelse till tjänst.
Och så sker fortfarande idag. Jag upplevde under min studietid att det förväntades av mig, både av vissa lärare och medstudenter, att som kvinna och prästkandidat stå för det man kallar för liberal- eller feministteologi. Att inte göra det, mottogs ofta med en viss förvånig.
Precis som jag skrev i mitt ursprungliga inlägg, är det ofta som om prästvigda kvinnor definieras utifrån ämbetskonflikten och sitt kön, istället från en generell ämbetsteologi och sin faktiska funktion som Herrens och församlingens tjänare. Och jag tror, med risk för att vara konspirationsteoretisk, att detta är ett exempel på hur de som av teologiska eller politiska skäl vill ha en kyrka som är vad man kallar för liberalteologisk, använder sig av ämbetsdebatten och de prästvigda kvinnorna för att vinna poäng hos allmänheten.
Sedan tror jag att det hos ALLA präster och prästkandidater, finns en ful längtan efter det som ämbetet kan ge en som person. Ära, makt, självförverkligande, att synas, mm. Ingen går fri från det för alla lever vi i den fallna världen. Men tyvärr är det nog så, att det som betraktas som typiskt kvinnligt - självförverkligande t.ex. - oftare tas upp till granskning, än det som betraktas som typiskt manligt - auktoritet och makt, t.ex. Vilket är lite trist, för jag tycker att det är lättare som präst att bli frestad av sin makt och auktoritet, än av längtan efter att förverkliga sig själv. När skulle man ha tid med det, liksom...
Anonym: Men det är ju här skon klämer - inte sant. För den stora frågan i alla dessa sår och ilskna påhopp handlar inte egentligen om ämbetsfrågan (kanske till viss del), utan snarare om att det finns en konflikt i vår kyrka i dag mellan traditionell och liberal kristen tro. Tyvärr anser jag att frågan om prästvigda kvinnor och välsignelse av partnerskap här blir slagträn i denna egentliga konflikt. Som miriam också visar på - även om jag också anser att båda sidor hamnar här.
Sanningen att säga så tror jag att de som vi inte kan förnekla detta till att det finns 2 grupper. Själv t.ex. så känner jag mig mer hemma i den "liberala pga av att jag håller med om deras etiska bibeltolkning. Men känner mig helt vilse i deras kristologi och kyrkosyn. Kan få krupp när dopet reduceras till en bekräftelsehandling och nattvarden enbart till en gemenskapshandling.
Samtidigt känner jag mig inte hemma i den traditionella kristendomen - som jag anser har en allt för patriarkal bibeltolkning - eftersom jag är feminist. Men älskar en god högmässa där både präst och församling är medvetna om vad som sker och har fokus på tillbedjan och syndamedvetenhet.
Jag kan inte vara ensam om att uppleva mig stå mitt emellan dessa ytterligheter - eller??? Detta med att ha ett nyanserat samtal, är det som jag saknar. Och anledningen till att inte alla i vår kyrka vill fira beslutet om öppnandet av ämbetet för kvinnor 58 handlar ju om att det pågår ett djup teologikonflikt i kyrkan.
Sen vad gäller kaplansgårdens inlägg: För mig är det som jag redan skrivit flera gånger enkelt att se att detta är möjligt i en luthersk syn på ämbetet. Och många lutherska kyrkor har denna ordning. Dessutom ser jag också ämbetet som grundat i dopet - och döps in i Kristus, det gör både pojkar och flickor. På 1920-talet låg diskussionen kring ämbetsfrågan inte i hurvida kvinnor fick prästvigas, utan snarare var det frågan om det var så bra utifrån ordning. Kvinnan främsta uppgift torde ju vara i hemmet och som mor - resonerade man då.
Hade resonemanget legat kvar där så skulle jag åtminstonde kunnat tycka att det var konsekvent ur en luthersk förståelse. För sakramententens grund vilar på Guds ord, inte på ämbetsbäraren. Och ska vi vara bibelkonsekvente så kan jag inte vara den enda som ser att då är katolska kyrkan mer konsekvent som förespråkar celibat - denna levnadsform förespråkas högt av Paulus. Och äktenskapet är snarare ett nödvändigt ont om man inte orkar härda ut i vänta på Herren Kristus.
Detta är en fråga om bibelttolkning och tradition - absolut. Och jag menar att det är fullt möjligt i en luthersk tradition. På samma sätt som det är möjligt bibliskt om vi är villiga att verkligen se de uppgifter av att bära ut evangelium som Jesus faktiskt ger till kvinnor han möter - både före och efter sin uppståndelse.
Liza, jag kanske har en lite annan teologisk grundsyn än du, men jag uppskattar verkligen det du skriver här. I mångt och mycket håller jag med dig. Framför allt blir jag glad av det nyanserade samtal som du och flera andra bidrar till i denna diskussionstråd. Det blir annars lätt så infekterat när dessa frågor kommer upp till diskussion. Det är just den här typen av samtal vi behöver för att i någon mån hela vår stackars söndrade kyrka.
Du skriver att den stora frågan [...] handlar inte egentligen om ämbetsfrågan [...], utan snarare om att det finns en konflikt i vår kyrka i dag mellan traditionell och liberal kristen tro. Tänk om denna insikt kunde nå ut till fler! De inomkyrkliga konflikter som massmedia så gärna skildrar är ju bara effekter av denna teologiska polarisering.
Att medierna så gärna förstorar upp dessa konflikter, samt dessutom i de flesta fall ensidigt (och givetvis teologiskt oreflekterat) tar ställning, är ett faktum som kan utnyttjas av dem som vill vinna billiga poäng hos allmänheten. Jag tror dessvärre att Miriams "konspirationsteori" är helt sann. Har sett alltför tydliga tecken på det i den offentliga debatten.
Man blir mycket beklämd och skrämd över era resonemang.
Det finns ingen annan yrkeskategori där kvinnor faller in i helt ologiska och osunda resonemang. Gå på gång ber ni om ursäkt för att ni har "trängt" er in på ett manligt område. (Fastän ni säger att mernar att kvinnor skall kunna vara präster). För mig är det ologiskt att ni kan beklaga att vissa män inte får blir präster. Män som NI ser som präster,men som aldrig skulle se er mer än som kvinnor. Att verka inom samma organisation kräver faktiskt omsesidig respekt och det är det inte frågan om här.
Sen och kom här och säga att de tidigt prästvigda kvinnorna faller in i en offerroll är faktiskt att förnedra och förminska deras kamp. För det var en kamp och utan dessa kvinnor och män skulle ni aldrig ha kunnat celebrerat mässa. Genom att prata med dessa kvinnor (har ni verkligen pratat med de tigigt prästvigda kvinnorna?) målar sig en icke så lätt bild upp.
Att beklaga sig över beslutet 1958 är fel, felet är att det dröjd ända tills 1958 innan det togs. Det borde självklart ha varit en del av kyrkan från början men eftersom kyrkan med dessa makt har tillhört männen har de inte velat släppa ifrån sig den.
Att beslutet 1958 uppfattas som att det var politikerna som körde över kyrkan är fel. Politikerna, som var medlemmar av kyrkan hjälpte kyrkan att fatta ett beslut som kyrkans män inte vill. Detta har skett tidigare i kyrkans histoia. Kyrkomötet i Nicena 325 fattade kejsaren ett "politiskt" beslut i frågan om treeningheten. Där kan vi prata om att köra över kyrkan.
Nä, det är tragiskt och beklämmande att ni förminskar er och andra kvinnors roll och betydelse i Svenska kyrkans historia. I år firar vi faktiskt glädjen att beslutet fattades att både kvinnor och män behövs för att sprida evangeliumet.
/Nils
Nils: Jag skriver inte någonstans, vare sig i detta eller i senare inlägg, att tidigt prästvigda kvinnor gått in i någon offerroll. Tvärtom, om några har goda skäl till det, så är det just de. Om du läser noga så ser du kanske också när min mamma är prästvigd. Vi talar ofta med varandra. Precis som jag talar med min kyrkoherde, vigd 1976. Jag läste under studietiden mycket av och om Margit Sahlin, makarna Rodhe och hela det där paketet. Så nej, jag är ingen historielös gisslan hos mörkermännen som behöver befrias av en riddare i Det Rättas Rustning.
Och jag ber heller inte någonstans om ursäkt för att intrång på ett manligt område. Jag tror att det är Guds vilja att jag ska vara präst. Dock tror jag inte det är Guds vilja att jag för den skull ska behandla folk på ett annat sätt än jag själv vill bli behandlad.
Jag förnekar heller inte - och det skriver jag i både detta och i andra inlägg - att prästvigda kvinnor har, och fortfarande ibland, behandlas illa. Det skedde och sker för att deras tro, kallelse och längtan efter att leva efter Guds vilja inte respekterats. Och just därför, av respekt för vad de fick vara med om, vill jag inte medverka till att samma sak görs mot någon annan, även om rollerna är de ombytta.
Jag förnekar heller inte kvinnliga prästers påverkan på kyrkan - men jag ser den främst i vardagens praktiska teologi, inte i kyrkopolitiken.
Och - och detta är viktigt - jag vill själv avgöra när jag är respekterad eller ej. Till exempel blir jag visad avsevärt mycket mer respekt av kollegor med en annan ämbetssyn än vad jag blir i din kommentar, som uppenbart uttrycker misstro och förakt mot omdöme och min tro.
Men det är också min erfarenhet att män - även de som berömmer sig av den Rätta ämbetssynen - inte alls är bekväma med kvinnor som definierar sin egen verklighet.
Skicka en kommentar