Det var en rent estetisk utsaga, och grundade sig inte några som helst skapelseteologiska ställningstaganden åt det ena eller andra hållet - titta på bilden så kanske ni förstår:
Klumpfiskar finns faktiskt i nästan alla hav i världen, och ser alltså ut som någon slags korsning mellan flodhäst och fiskmås. Den äter småfisk och plankton och simmar långsamt, och liksom på högkant, med ett öga upp och ett ned. Om jag förstod de pedagogiska skärmarna rätt, så är det faktum att klumpfiskar simmar över huvud taget, rätt anmärkningsvärt - kroppen är så stor och fenorna så små, att det rent fysiologisk borde vara omöjligt. Det vet dock klumpfiskarna inte om, så de simmar ändå, mumsar i sig sina plankton och lägger tydligen enorma mängder med rom, och därför finns den som sagt nästan överallt.
Ibland, tänkte jag några dagar senare, men en Peter-Harrysonsk-tankeövergång, är Svenska Kyrkan något av en klumpfisk vid Hallandskusten eller så. Den rör sig sakta framåt, det ser ofta ut som om den ska sjunka eller välta - men det gör den inte. För, det som inte syns när man ser, eller beskriver den, är alla de små livskraftiga äggen, de enskilda kristna så väl som församlingarna. De som gör att kyrkan fortsätter finnas, och som håller den flytande, också när organisationen, omvärldens hån eller vetenskapens påståenden om att den egentligen inte borde kunna simma och därmed inte överleva, haglar över den. Det som inte heller syns, när en klumpfisk strandar i Halland, är att den inte är så unik och konstig, egentligen. För, precis som klumpfisken finns i alla hav, finns det kristna i hela världen.
Okej. Det här var lite löjligt. Jag vet.
