Om tillskriven och verklig makt

Idag funderar jag på vad som händer när människor eller grupper som varit offer både i teori och praktik, återfår sin praktiska makt, men behåller sin teoretiska offerposition. Kan det möjligtvis vara en av de mäktigaste roller man kan ha i samhället - ett offer med makt?

Ibland får man nya favoriter

Jag smygtittade på kommande Grey's Anatomy-avsnitt via Youtube, och snubblade då över den här låten. Nu har jag lyssnat på den om och om igen och dessutom sjungit den för mina arbetskamrater hela dagen, så då är det ju inte mer än rättvist att ni också får höra.

Det här med ålder

Min vän Y var med sin jämnårige man fritidspedagogen på jobbet. "Är det där ditt barn?" frågade en liten pojke då.

Min farfar (som dog när jag var nio år) var 18 år äldre än min farmor - men jag betraktade dem som jämnåriga. De var ju äldre än pappa och hade grått hår, liksom.

När jag gick i sjuan, blev en kille i min parallellklass ihop med en tjej som gick i nian. Det ansågs oerhört vågat - faktiskt mer vågat än det faktum att vissa av tjejerna i sjuan hade pojkvänner som var över 20. Och att ha "äldre kompisar" var i princip synonymt med att vara i riskzonen för olika typer av skörlevnad, samtidigt som det var en rätt saftig statusfaktor.

Så länge jag gick i skolan, umgicks jag i princip bara med människor som var födda samma år, året innan eller året efter mig själv. När jag kom till Uppsala, var detta plötsligt inte ens intressant längre. Före Facebook visste jag faktiskt inte riktigt vilka år vilka vänner var födda så där på rak arm, med undantag för de allra närmaste förstås.

Nuförtiden har jag vänner i alla åldrar (den yngst är väl i treårsålden och de äldsta runt 80) och tänker väl inte så vansinnigt mycket på det, med ett undantag. Jag kommer på mig själv med att då och då tänka på de vänner och kollegor som är i mina föräldrars ålder (runt 55-60 alltså) som vuxna, trots att jag är minst sagt vuxen själv och dessutom aldrig tänker så om mina vänner som är ännu äldre, eller lite yngre.

Det är, med andra ord, inte så viktigt med åldrar när man är liten. Antingen är man barn, eller så är man vuxen. Sedan blir det oerhört viktigt ett tag, innan det återigen blir lite mer odramatiskt. Och det är sånt man kan blogga om, en vanlig måndag i oktober, när ens man fyller 34.

Inget särskilt händer...

...står det på de flesta chanskorten i Ronja-spelet och så är det faktiskt i mitt liv också. På pastorsexpeditionen är installationer med en Nallebjörn i fikarummet det stora samtalsämnet, här hemma lobbas det för kattunge. Bloggar gör jag för lite. Kan ni inte ge mig lite förslag på ämnen?

Alla som tycker jag ska flytta till Mölnbo räcker upp en hand!

Jag skulle behöva ett namn också. Förslag?

Enkel och komplicerat

Vissa saker med det som skedde i Storkyrkan igår, ter sig för mig väldigt enkla. Som att biskop Eva i sak har alldeles rätt när hon talar om människovärde och demokrati. Som att SD avslöjade sig storligen när de tog åt sig så till den milda grad.

Andra saker är faktiskt inte lika glasklara. Som till exempel att riksmötets öppnande innehåller en gudstjänst i Svenska Kyrkans ordning, när Svenska Kyrkan faktiskt nu för tiden bara är ett av många samfund i Sverige.

Eller att ta upp politiska demonstrationer, som faktiskt inte är så där alldeles okomplicerade ur ett demokratiskt perspektiv, i en predikan vid ett sådant sammanhang.

Eller att skilja mellan sin nästas åsikter, och sin nästas person - det gjorde biskopen förvisso, men det är inte enkelt. Särskilt inte i ljuset av Jesusordet " Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga."

Eller att biskop Eva såväl som andra blandar ihop lag och evangelium - att älska sin nästa som sig själv i handling och sanning och att därmed inte göra skillnad på människor, det är gott och det är rätt, och det är kristet - och det hör till lagen. Evangelium handlar om att Jesus är Kristus som dött och uppstått för att världen ska leva. Också detta evangelium påverkar hur vi som kristna ska se på varandra - hur kan jag förakta eller förskjuta någon som min Herre gett sitt liv för - och jag hade tyckt om, ifall både lag och evangelium tydligare hade funnits med i biskop Evas predikan.

I lördags var jag tillbaka...

...till platsen där jag...

...förstod att te ska köpas i lösvikt och drickas i jättekoppar.
...lärde mig koinegrekiska.
...åt mer cous-cous än jag gjort vare sig förr eller senare.
...blev kär i min man.
...brände lavendelolja i en grön oljebrännare från Indiska.
...en gång skådade Kaplanen stiliga pyjamasbyxor.

Bland annat.

Vad är sanning?

Min sanning, kan vara fullständig lögn för någon annan - och vice versa. Min verklighet, eller vissa delar av den i alla fall, framstår förmodligen som en veritabel låstsasvärld för ganska många människor - det blir lätt så, när man är kristen i Sverige. Olika människor kan vara närvarande på samma plats vid samma tillfälle - men beskriva vad som skedde på diametralt olika vis.

Ibland talar vi om vår sanning. Ibland ljuger medvetet om den. Ibland vet vi inte riktigt vad som är vad. Ibland är insikten om att vi människor ser på tillvaron så olika, att vi kan sägas leva i olika världar, utmanande och berikande. Ibland är den smärtsam och söndrande. Och ofta, ofta, så är det förvirrande, och frustrerande.

I detta virrvarr av verkligheter, av hela och halva sanningar, medvetna och omedvetna löger och allt däremellan, är Jesu ord till lärjungarna, och kanske i synnerhet Tomas, en källa till både hopp och förtröstan: Jag är vägen, sanningen och livet.

Det finns åtminstone en sanning, som är absolut. Tror jag alltså...

Jag trodde det hette ofredande...

"Jag tror att det ligger någon form av sexualintrig i botten. De kanske har setts tidigare på kvällen. Hon är blond och söt. Och så är de lite berusade också".

Så kommenterar förre rikskriminalchefen mordet på en 27-årig kvinna i Göteborg i helgen. Detta apropå en filmsnutt från övervakningskameran i en spårvagn, som visar en man som upprepade gånger söker kontakt med en kvinna, som inte verkar besvara hans inviter, utan snarast inte låtsas om honom. Huruvida mannen på bilderna är gärningsmannen, kan jag givetvis inte uttala mig, om, men däremot tycker jag är ordet sexualintrig som rubrik för det potentiella händelseförloppet är klart märkligt. Att en man förföljer en kvinna han träffat på krogen, söker kontakt med henne fast hon uppenbarligen inte vill, tycker jag snarare rör sig om ofredande, eller stalkning - allra särskilt när kvinnan hittas mördad kort därefter. Men, är man "blond, söt och lite berusad", då är ens våldsamma död uppenbarligen resultatet av en intrig, snarare än sexualiserat våld, brutalitet och ondska.

Det är som det är.

Jag är den jag är, säger Herren.

Det är som det är, svarar en av mina kloka kollegor ibland, på frågan hur det är med honom/någon/något, och då särskilt om jag frågar om något som verkligen är viktigt.

Det kanske låter lite märkligt - viktiga saker vet man väl hur det står till med? - men det är det inte alls egentligen. Det är som det är, behöver inte alls vara en banalitet man undviker att svara med, och inget uppgivet cirkelresonemang heller. Tvärtom. Det kan vara ett sätt att medge och påminna sig om att vissa saker i livet, där är liksom bortom bra och dåligt, rätt eller fel. Något är som det är, när situationen, eller personen, eller händelseförloppet är unikt och komplext. Och att säga det, kan vara att sätta saken i dess rätta perspektiv också när man inte vill, eller hinner, eller ens kan, förklara hur det är.

Så, det tänker jag på idag, när massor med saker runt om mig verkligen är viktiga, utan att jag för den skull vill eller kan och framför allt inte måste, redovisa mina känslor och tankar inför dem. Valresultatet och det parlamentariska läget är som det är. Min farmor är död, det är som det är. Det har varit biskopsval i Linköping, och det är som det är. I samma stift fortsätter diskussionerna kring ämbetet att göra människor illa, och det är som det är, det med.

Och Gud är, som alltid, den Han är. Det gör ovanstående avsevärt lättare att leva med.

Inget sjåp!

Sverigedemokraterna kommer inte att försvinna hur riksdagen fortare för att vi som inte vill ha dem där suckar, stönar och gnyr om hur hemskt det är, hur vi skäms för Sverige och hur det egentligen var de andras fel att SD kom in. Förmodligen är det tvärtom - vid martyrbål, hur självantändna de än är, stannar folk av någon anledning gärna kvar länge.

Det finns ett sätt att arbeta mot Sverigedemokraterna och det är med fakta och genomtänkt politik. Det görs genom att grundligt, kritiskt och sakligt granska deras bakgrund, ideologi och partiprogram, deras kopplingar till andra rörelser och deras förhållingssätt mot människor. Och det görs också genom att visa hur och varför alternativen till den politik som SD står för, är så mycket bättre, både för Sverige och för enskilda människor.

Så, det är dags att sluta sjåpa sig på alla fronter. Vi är många som på olika sätt står för andra ideal, värderingar och politiska visioner. Låt oss arbeta ännu hårdare för dem!

Att göra sin medborgerliga plikt...

...är att rösta. Så gå och gör det idag - i tacksamhet för att du kan och får, och i bön för dem som inte kan och får.

Änglaflum och änglakitsch

I osedvanligt god tid har jag börjat förbereda näst-näst-nästa helgs gudstjänster, och därmed ägnat mig en hel del åt änglar. Utifrån detta kan jag konstatera, att änglarna utan tvivel måste vara de bibliska gestalter som är mest utsatta för vantolkning och missbruk av alla. Googlar man på ordet ängel dyker det upp allsköns teoribildning som i princip går ut på att änglar är mildögda energimaskiner i kristallbranschen, mycket sentida apokryfer om änglarnas liv och leverne som får uppenbarelseboken att verka mesig, samt tusen och åter tusen pastellfärgade tavlor, bokmärken, schampooflaskor och suddgummin.

Nu ska jag väl kanske vara ödmjuk nog att medge att änglar faktiskt förekommer i fler religioner och trosåskådningar än i kristendomen, så vi kan väl inte hävda att vi har tolkningsföreträde och copyright på dem. Däremot är änglaflummet och änglakitschet någonting vi definitivt bör uppmärksamma och sedan bemöta genom biblisk undervisning och förkunnelse om änglarnas plats i den kristna världsbilden. Dels för att änglarna så uppenbart är något som människor kan ta till sig och är nyfikna på, och därmed kan hjälpa människor att upptäcka den Gud som änglarna tjänar, och dels för att de faktiskt utgör halva skapelsen och dessutom är bra mycket häftigare än både bokmärksänglar och healinggestalter.

Fler bloggar om ämbetsfrågan...

...(dock inte om Djävulen), vad jag sett, går att läsa här:

Solen i ögonen

En prästkandidats liv

Om läsaren själv får välja...

Det finns ett statistikverktyg på Blogger numera, som ger tillgång till all möjlig spännande information. Som till exempel att jag tycks ha en liten, men trogen läsarskara i USA, och en i Schweiz, att de flesta som läser kommer hit via sökmotorer, Kyrksyster eller Karin samt att era favoritinlägg under det senaste halvåret, kära läsare, handlar ämbetsfrågan och Djävulen. Jag vet inte riktigt vad det säger om er. Eller om mig, för den delen...

Lycka är...

...att hitta en SL-förbindelse som matchar en förmiddagsgudstjänst, trots att man råkar bo i Mölnbo! Imorgon blir det Linamässa!

Mörkrets furste stiger ned...

Jag minns med all önskvärd tydlighet första gången jag insåg att det faktiskt finns en ond makt, lika verklig som den gode Gud jag på olika sätt bekänt mig till under hela mitt medvetna liv. Inte så att jag hade förnekat eller betvivlat det ondas effekter, eller undgått dem för den delen - men jag hade aldrig tänkt på att de kom någonstans ifrån, att det fanns något, eller någon, som hade en ond vilja för världen. Det var inte tankar och föreställningar som ingick i de kyrkliga miljöer där jag befann mig - snarast betraktades tal om djävulen och ondska som något misstänkt primitivt och sekteristiskt.

Det var, faktiskt, ingenting som drabbade mig, eller min omgivning som utlöste min djävulsinsikt. Det var en vanlig dag i mars, jag gick Svenska Kyrkans grundkurs, vi diskuterade ämnet i vår samtalsgrupp och så, på kvällen, när jag gått och lagt mig och låg där i mitt folkhögskolerum och såg ljusen från gatan utanför svepa över väggen så kom plötsligt en iskall insikt - Djävulen finns. Någon, eller något finns, som vill inte bara mig, utan hela världen, illa. Jag blev så rädd att jag ringde min pappa. Vad han tänkte när hans 20-åriga dotter vid tvåtiden en vardagsnatt ringde och var rädd för Djävulen har jag ingen aning om, och jag minns inte vad han sa heller, men jag minns att det funkade, och att jag somnade.

Efter den där första chocken, som nog egentligen handlade mer om mörkrädsla än om verklig existentiell ångest, så vändes iskylan, långsamt och stegvis till den ena förklarande aha-upplevelsen efter den andra. Korset fick plötsligt en känslomässig innebörd som jag inte kunnat ta till mig förut. Känslan av ilska och vrede gentemot smärtsamma saker i mitt eget och andras liv kändes inte förbjuden längre, utan tvärtom sund. När jag började se det kosmiska dramat i vardagen - då blev inte bara ondskan tydligare för mig, utan också Guds kärlek i Jesus Kristus.

Förmodligen är det därför jag har så svårt för förnekandet av synden i människan, såväl som undvikandet av att tala om Ondskan som en makt med en agenda. Jag tycker gott man kan säga att det är Djävulen som sänder död, katastrof och smärta - för även om vi själva har provocerat fram det, så är det därifrån det kommer - och framför allt så kommer det inte från Gud. Bland det absolut värsta jag vet är människor som påstår att när små barn dör, så är det för att Gud ville ha dem hos sig i himlen. Vad är det för fruktansvärd Gud, som av rent själviska skäl dödar små barn för sin egen lyckas skull? Vad händer då med hoppet att mötas igen, om det betyder att man samtidigt måste möta den Gud som tog det käraste man hade ifrån en?

Men, utan en konkret ond makt, blir det lätt så man börjar resonera. För då finns ju bara en yttre makt att förhålla sig till när det värsta händer. Om vi inte talar om att ondskan är en makt med ett uttalat syfte att göra människorna och skapelsen så illa som det bara går, så blir ondskan svår att hantera. Finns den bara i vissa människor? Är den i själva verket inte alls ond, utan bara missriktad godhet hos oupplysta människor som mår dåligt och inte har valt glädje och harmoni? Eller kommer det vi upplever som ont och smärtsamt i själva verket från en despotisk och lynnig Gud? Förtigandet av ondskans, eller Djävulens om man föredrar det namnet, verklighet kan ge flera själavårdsmässigt farliga följder, och på sikt föra människor bort från en Gud som man inte kan se står på det godas sida.

Självklart löser inte tydlighet om Djävulen teodicéproblemet. Vi kommer alltid att fråga Gud varför han inte alltid ingriper i ondskans härjningar här och nu och varför Han inte ger oss den bönhörelse vi behöver i vårt lidande. Men om vi kan se ondskan för vad den är, kan vi också läsa Bibeln såväl som våra egna livsberättelser som en kamp mellan ont och gott, mellan död och liv, mellan hat och kärlek, och vi kan se korset som ett segertecken, som påminner oss om att även om vi i denna världen utsätts för ondskans dödsryckningar, så kommer den aldrig få sista ordet. Det som sjukdom, smärta och död tar ifrån oss här, har Jesus tagit tillbaka, och den dagen han kommer med sitt rike, kommer lidandet vara över, för alltid.

Skämslåten...

...var ett stående inslag i det trivsamma TV-programmet Videokväll hos Luuk där olika kända människor fick presentera musik som de tyckte om - och som sagt en låt de lite skämdes för att de faktiskt gillade. Mona Sahlins skämslåt var Diggiloo-Diggiley vill jag minnas.

Jag lyssnar på min skämslåt just nu. Jag har haft den sedan jag var ungefär 11 och har väl egentligen inte tyckt den är bra sedan dess - men den klistrar sig på hjärnan. Här är den. Skratta inte åt mig, är ni snälla.

O ljuva sakrament

Den sjöngs inte på Kyrkodagen i år - men äntligen har den dykt upp på Spotify. Den är verkligen en högkyrklig flickas themesong.

I övrigt händer det massor med små saker, men inga stora. Jag har flyttat till ett nytt arbetsrum och är nu enbart kaplan, istället för både kaplan och barn-och-familjepräst på en gång, och håller som bäst på att anpassa mig till att folk inte sjunger "Nyss så träffade jag en krokodil" utanför min dörr.

Länktips

Dag Sandahl såväl som Kyrksyster skriver om selektivt nattvardstvång och om att dömas ohörd.

Alldeles oavsett vilken åsikt man har i den s.k. ämbetsfrågan är det högst intressanta inlägg om rättssäkerhet.