Farväl.

Ni har säkert fattat. Den här bloggen uppdateras alltmer sällan, och kvaliteten blir därefter.

Inte så att jag slutat tänka, tycka eller skriva. Tvärtom. Men mycket av det engagemang jag förut lade här, lägger jag nu på Tidskriften Evangelium,. Dessutom har andra projekt, såsom artikel till präst-och-diakonmötesboken, kyrkoherdeutbildning och lite annat fått ta rätt stor plats.Men framför allt tycker jag inte det är roligt längre. I den här formen har jag liksom sagt mitt, åtminstone för ett tag. 

Så, tack alla läsare och alla medbloggare, ni som kommenterat och länkat och tyckt och tänkt. Det här har varit väldigt roligt. Sentimentalare än så tänker jag inte bli, även om jag kanske skulle vilja.

Klumpfisken Kyrkan

Jag är inte stolt över det, men min första kommentar när jag såg en klumpfisk skvalpa runt i det enorma akvariet på Oceanarium i Hirtshals, var något i stil med "Det där djuret är ju ett argument mot alla idéer om intelligent design".

Det var en rent estetisk utsaga, och grundade sig inte några som helst skapelseteologiska ställningstaganden åt det ena eller andra hållet - titta på bilden så kanske ni förstår:

Klumpfiskar finns faktiskt i nästan alla hav i världen, och ser alltså ut som någon slags korsning mellan flodhäst och fiskmås. Den äter småfisk och plankton och simmar långsamt, och liksom på högkant, med ett öga upp och ett ned. Om jag förstod de pedagogiska skärmarna rätt, så är det faktum att klumpfiskar simmar över huvud taget, rätt anmärkningsvärt - kroppen är så stor och fenorna så små, att det rent fysiologisk borde vara omöjligt. Det vet dock klumpfiskarna inte om, så de simmar ändå, mumsar i sig sina plankton och lägger tydligen enorma mängder med rom, och därför finns den som sagt nästan överallt.

Ibland, tänkte jag några dagar senare, men en Peter-Harrysonsk-tankeövergång, är Svenska Kyrkan något av en klumpfisk vid Hallandskusten eller så. Den rör sig sakta framåt, det ser ofta ut som om den ska sjunka eller välta - men det gör den inte. För, det som inte syns när man ser, eller beskriver den, är alla de små livskraftiga äggen, de enskilda kristna så väl som församlingarna. De som gör att kyrkan fortsätter finnas, och som håller den flytande, också när organisationen, omvärldens hån eller vetenskapens påståenden om att den egentligen inte borde kunna simma och därmed inte överleva, haglar över den. Det som inte heller syns, när en klumpfisk strandar i Halland, är att den inte är så unik och konstig, egentligen. För, precis som klumpfisken finns i alla hav, finns det kristna i hela världen.

Okej. Det här var lite löjligt. Jag vet.

Jag lever

Men jag bloggar mest på Tidskriften Evangelium. Lite vill jag dock skriva här också, har man haft en blogg sedan 2006 kan man ju inte bara dumpa den. 

Så, snart kommer ett inlägg. Förmodligen om Svenska Kyrkans likhet med en Klumpfisk.

Nytt inlägg...

...finns på Tidskriften Evangeliums blogg.

Försummad

Detta är en försummad stackars blogg just nu, av alla möjliga skäl. Tills vidare rekommenderar jag www.blogg.tidskriftenevangelium.se/
Där återfinns jag med ojämna mellanrum, och i mellanrummen bloggar kloka personer såsom Sofia Lilly Jönsson, Staffan Fredén, Christoffer Skogholt, Judith Fagrell, Marta Axner och Pär Parbring.

Försmak på ett ganska barnsligt vårtal

Våren. Jag förstår den inte.

Så säger Tommy Nero, allt enligt Galenskaparna och After Shave. Och jag är beredd att hålla med honom. Våren. Jag förstår den inte. Inte alls.

Först kommer den vid fel tillfälle. Typ på annandag jul. Med regn, plusgrader och någon förvirrad fågel som tar det säkra före det osäkra och börjar sjunga.

Sedan verkar våren ta illa upp för att vi inte vill veta av den i jultider, och låter bli att komma på flera månader. Bortsett från några falsklarm på en solig eftermiddag där och en regnskur här, så att vi inte ska tappa fokus, så dröjer den, närmast provokativt. Tills den plötsligt tänker att, jaja, Okej då, och kommer med allting på samma gång.

Och med allting menar jag då snösmältning, vårflod och översvämningar, smältvatten ovanpå glansis med infruset grus, pollenexplosioner som för min del snabbt resulterar i en veritabel snorfest, och så lite gräsbränder på det då.

Så, som sagt: Våren, jag förstår den inte. För samtidigt som den får mig att förvandlas till ett kliande, snörvlande snormonster, så finns det något som gör att jag ändå inte kan låta bli att hänga min tvätt ute, plocka tussilago som sedan tvärdör på mitt köksbord eller att blunda och le mot solskenet. Något som gör att jag tycker att ljudet av barn som äter glass på Konsumberget och åsynen av vitsippor vid Fornborgen och  ljudet av bräkande lammungar på Balsberga är allt jag behöver för att leva. Åtminstone så länge jag tagit mina allergitabletter.

Så, nej Våren, jag förstår dig inte. Men det är kul att du är här. Nu kommer vi att hurra för dig, och sedan är det försent att ångra sig.

Ett fyrfaldig leve för våren, den leve…

Det var inte min hund egentligen

Men det var ändå hans päls jag brukade borra in näsan i, hans öron jag brukade stryka över med handlovarna och hans bringa jag brukade klia med foten när jag tittade på TV och han satt framför min stol.

Det var han som fick oss att några veckor varje år upptäcka både nya promenadvägar, nya svampställen och fördelarna med regelbundna vanor. Det var han som skällde så han kiknade när vår bil svängde upp på hans uppfart, och det var han som blev så lycklig att han lade sig på rygg när han var en ung hund och vi kom hem. Det var han som alltid ville gå först på promenaden, men som ibland gjorde en liten avstickare för att ge en liten puff på min hand och det var han som ofta la sitt huvud på mina bara fötter under frukostbordet hos mamma och pappa eller slickade mig kärvänligt på vaderna.

Det var han som följde med mig på prästvigningsmorgonen, när jag blek och illamående av nervositet gick en promenad runt Anticimex. Det var han som satt framför mig och slickade mig på händerna en hel kväll förra hösten när jag skulle opereras och var så rädd att jag grät. Och det var han som inte vek en tum från min sida när jag kom hem från sjukhuset och var öm och trött och mest låg i soffan.

Det var inte min hund egentligen. Men, som Sofia säger, det är irrelevant att gradera kärlek efter ägande.

Sarro 2003-2013

 

Döda poeter - 20 år senare

Första gången jag såg Döda Poeters sällskap var i en buss på väg hem från ett sportlovsläger i Värmland. Jag stod på knä på ett bussäte med hakan vilande på huvudstödet framför. I två hela timmar stod jag så där, mer och mer betagen av det jag såg, oberörd av att mina ben domnade bort och att tyget i sätesklädseln skavde på underarmarna.

Efteråt kändes världen lite vackrare, mitt liv mer löftesrikt och potentiellt liksom...poetiskt. Som om jag upptäckt någon sorts sanning som skulle förändra mig från tråkig fjortonåring till intressant ung kvinna. Nu skulle jag också fånga dagen, bidra med en strof i det stora skådespelet. Det var förstås ett problem i sammanhanget att jag gick på en svensk högstadieskola i rött tegel med platt tak och att min lärare i svenska var en barsk dam som hette Britta-May och sällan klev upp på katedern eller hade oss att marschera på gården. Men ändå. Drömma och läsa Ferlin och Bo Bergman gick ju, tills vidare.

Igår såg jag om Döda Poeters sällskap, för första gången sedan jag blev vuxen, tror jag. Och såg förvisso samma välspelade, vackra film, med enastående rollprestationer av både Robin Williams och de mycket unga Ethan Hawke (19) och Robert Sean Leonard (20). Vackert foto, vacker musik och en, med tanke på när den utspelas, förhållandevis trovärdig story. Men jag såg andra saker också, som jag inte ens reflekterade över den där gången i bussen. 

Till exempel, om jag räknar rätt, finns det bara en kvinnlig karaktär med fler än tio repliker - Chris, den sockersöta cheerleadern som den tafatte Knox blir handlöst förälskad i, utan att ha en susning om hennes personlighet. Hon, precis som Tina och Gloria, som Charlie tar med till grottan, ses enbart genom de manliga karaktärernas ögon, de har ingen funktion förutom att vara kvinnor, och detta understryks genom att de inte har en enda replik som tyder på att de har någon sorts inre liv. Sedan finns förstår mödrar också. I början av filmen anonyma sådana, som rättar till kläder och kramar sina söner, och längre fram, Neils och Todds mammor som mest sitter intill sina auktoritära makar och gråter. 

Sedan finns där Richard Cameron. Berättelsens Judas, som ständigt har tråkiga invändningar mot regelbrott och alltför frisläppta idéer, och som slutligen säljer den älskade läraren mot att slippa bli relegerad och därmed förlora sin utstakade framtidsbana. Han är den som de andra suckar och himlar med ögonen åt, den som ingen vill dela rum med, den som inte får berätta färdigt sin spökhistoria och som helt enkelt befinner sig längst ned i hackordningen. Hans delaktighet i klubben är hela tiden ifrågasatt, av de andra och av honom själv, hans känsla för vad som är rätt och riktigt brottas med hans längtan efter få vara en i gänget, med allt vad det innebär av status och gemenskap. Hans svek handlar mindre om hans rigida syn på livet, och mer om hans utanförskap och frustration, än vad Peter Weir riktigt låter filmen låtsas om.

Och så till sist Mr Keating. Lyckligt plirande eller uppsluppet hojtande. Med helt nya grepp och framför allt en vision om att lära pojkarna tänka själva och njuta av att finnas till. Gott så, och förmodligen högst radikalt på 50-talet. Men där finns också scener som, om budskapet varit ett annat, skulle ha kännas tveklöst manipulativa. Allt viskade, medan pojkarna lutar sig tätt ihop, till exempel, och allt ropande och hoppade. Det är lite kvacksalvar-terapi över det hela. Och när den arme Todd måste stå framför klassen och först hojta och sedan läsa dikt medan Mr Keating håller för hans ögon - förlösande, visst, men hur många skulle vilja utsättas för det själva? Vem skulle vilja att ens tonårsson fick utstå något sånt i klassrummet? Eller för den delen att han dyrkade sin engelskalärare och kallade honom för "my captain"?

Jag vet, jag är tråkig. Det finns många poänger med filmen och den är och förblir, tror jag, många 70-talisters generationsfilm, den som vi alla hade sett och älskat och som fick oss att både läsa poesi och faktiskt fundera över möjligheten att vi var kapabla till mer än våra tonåriga självförtroenden trodde oss om. Men skulle jag visa den för en konfirmandgrupp? Nej, jag tror faktiskt inte det. Även om sista scenen fortfarande ger mig gåshud.

Hoppa hage

Idag råkade jag tappa mina nycklar på gångvägen mellan församlingshemmet och kyrkan. Kras, sa det när nycklar och nyckelringar landade på asfalten. Ett märkligt välbekant ljud, och plötsligt mindes jag annan nysopad, töblöt asfalt, och nycklar som landade på vitmålade hagar på skolgården.

För på våren hoppade vi hage. Och långhopprep. Och twist. Med nya vårskor och jackorna knutna om midjan eller lagda i en hög på marken, om det var tillräckligt torrt och varmt. Jag var inte särskilt bra på det, och åtminstone hopprep tyckte jag var ganska tråkigt - men jag gjorde det ändå. För det hörde liksom till. Jag minns i benen hur man gjorde. Två enkla rutor, två dubbla, en enkel, en dubbel, en enkel, vänd. Stå på ett ben och ta upp nyckeln, sätt inte i handen, då klosar du. Eller klumsar, som Camilla sa, för hon hade bott i Grums.

På hösten däremot, har jag inget minne av det hoppades. I alla fall inte med samma intensitet. Då hade det ju gått att vara ute hela sommaren - ljudet av nycklarna som landade i rutorna på asfalten var liksom inte lika exotiskt då, och asfalten luktade inte alls lika gott av smältvatten och solsken. Nej, hoppade hage gjorde vi på våren, som en vårbekräftande ritual. Varje vår, tills vi gick i fyran och inte hade några hagar på vår sida om skolgården.

Jag försökte en lång stund att dra några uppståndelseteologiska eller åtminstone skapelseteologiska växlar på det här. Men det blir bara fånigt. Jag går ut och luktar på asfalten istället, och erkänner, något spakt, att jodå, jag tycker nog om våren lite grand i alla fall.

Getsemane

Skärtorsdagen. Det är mycket som sker då.

 Först tvättar Jesus lärjungarnas fötter och visar handgripligen att han kommit för att tjäna, och att det är genom att tjäna varandra som vi på allvar kan följa honom. Sedan kommer festen. Med nattvardens instiftande, utpekandet av förrädaren, förutsägelsen av förnekelsen. Och därefter kommer Getsemane.

Ända sedan jag var student och firade påsk på S:t Ansgar, har just Getsemane blivit det jag starkast förknippar med skärtorsdagen. Efter altarets avklädande och läsandet av Psaltaren 22 släcktes hela kyrkan ner, sånär som på ett litet, ensamt ljus på altaret. I mörkret sjöng vi sedan Taizésången "Stanna här och vaka med mig", innan vi, en efter en, lämnade kyrkan utan att prata med varandra.

Denna, ganska enkla avslutning på mässan, gjorde Getsemaneberättelsen tydlig. Hur mörkret, ensamheten och ångest inför morgondagen liksom slöt sig kring Jesus. Hur lärjungarna lämnade honom - genom att somna, genom att svika, genom att springa sin väg. Hur Jesu lidande inte vara var våld, förnedring, blod och död, utan också just kompakt ensamhetsmörker.

För det är kanske så som vi själva oftast möter lidandet - i mörker och ensamhet. I de där stunderna av skärande insikter om att det som väntar mig, precis om hörnet, kommer göra förbannat, förtvivlat ont. De kan se olika ut  - ögonblicket när vi inser att den vi älskar kommer lämna oss. Ögonblicket när sjukdomsbeskedet sjunker in. Stunden när vi inser våra tillkortakommandens konsekvenser.

I de stunderna är det svårt att se något ljus eller någon tom grav. Omöjligt, till och med. Och någonstans är det trösterikt, att inte heller Jesus gjorde det, just då, utan lät tårarna rinna, och det onda göra ont, innan han gick sina bödlar till mötes.

Just för att han gjorde det, har vi ett hopp och ett löfte om att vi aldrig kommer vara ensamma i våra Getsemane, och att hur mörkt det än blir där, så kommer ingen lämnas kvar. Jesus har varit där med oss och för oss, och han somnar inte ifrån oss.