Storasyster i Vassen

Befriad

2012-01-24T16:19:00.000+01:00

Influensa, som sagt. Torsdag, fredag, lördag och söndag tillbringades i total febergröt, med alla klassiska influensasymptom utom (tack och lov!) magproblem. Man är inte så kaxig, när man ligger där i sin feberstökiga säng och tror att det aldrig ska bli bättre. Eller när man inser att man är för feberyr för att gå ned för trappan när man är ensam hemma.

Inte så kaxig då - men desto gladare när det vänder. För idag är jag faktiskt på riktigt bättre. Och nästan fånigt glad åt det. Naivt tänker jag att den här känslan, upphöjt till sisådär en miljon, måste alla människor som Jesus botade ha fått, när de hämtat sig över första chocken, så att säga. Livet vann, liksom. Även över något så banalt som Influensa A.

Vore jag inte så matt, skulle jag dansa omkring lite grand här i min ensamhet. Men det vore nog ett säkert steg mot lunginflammation, så istället står den här på repeat:

När man är sjuk hinner man reta sig på småsaker...

2012-01-24T13:25:00.001+01:00

...och när man blir frisk orkar man blogga om dem. Så, här kommer en lista på ord och uttryck som jag INTE GILLAR. Väl medveten om att det är ett fritt land och folk uttrycker sig olika och menar olika och ja, ni vet.

1. Processer.

Såvida vi inte pratar skeenden i en fabrik, där man processar mat, eller sånt som sker i domstol, så tycker jag vi undviker ordet. När grupper av människor sägs gå igenom processer, kan man lika gärna kalla det för konflikter, för det är oftast det som det egentligen är fråga om när man börjar prata process, men det törs man inte säga. Eller utveckling, för det händer också rätt ofta. När vi talar om inre processer för enskilda, kanske vi helt enkelt skulle kunna säga livet? För ibland händer det saker. I livet.

2. "Vi är gravida"
Kvinnor blir gravida. Det är en medicinsk term för den kroppsliga delen av processen (sorry...) innan ett barn föds. Livskamrater där den ena parten är gravid, de väntar barn. Eller ska få barn. Eller ska bli föräldrar. Tre jättebra, naturliga uttryck som visar att detta är något man har tillsammans. "Vi är gravida" låter bara konstruerat. Hur inblandade båda parter än är i att graviditeten existerar.

3. Kränkt
Det är klart att människors värde och värdighet kränks alldeles för ofta - i krig, diktaturer, fattigdom, våldtäkter, misshandel, mobbing och annat psykiskt förtryck. Men väldigt ofta används ordet kränkt i situationer där ord som "ifrågasatt", "förolämpad", "förbigången" eller "provocerad" vore avsevärt mer adekvata. Om inte annat, så av respekt för de människor som verkligen blir kränkta.

Så, det var dagens gnäll. Bidra gärna med era egna stör-ord så listan kan bli längre! Lovar att återkomma med uttryck som jag gillar vid senare tillfälle!

Nejdå, jag är inte död

2012-01-23T22:45:00.002+01:00

Men jag har influensa och det är lite av ett heltidsjobb av ingenting. Återkommer.

Underskattad? Nej tack, helst inte.

2012-01-15T18:04:00.001+01:00

Jag lärde mig läsa när jag var fem år. Det berodde förmodligen inte på någon enastående intelligens och begåvning, utan på att jag hade förmånen att ha minst sagt läsande föräldrar OCH mor- och farföräldrar, med det resultatet att någon läste högt för mig minst en gång om dagen, och ofta ännu mer. Bokstäver och ord blev därmed positivt laddade, och roliga, och eftersom jag såg dem så ofta, så gav det sig liksom av sig själv. Jag minns fortfarande ögonblicket, när jag liksom knäckte koden.

Nåväl, det var inte detta jag skulle skriva om, utan den känsla som ofta uppstod hos mig under åren som följde. När människor jag inte kände, eller i alla fall inte kände så väl, liksom utgick från att jag inte kunde läsa. Eller att jag inte skulle klara av att läsa det jag ville. Att få en bilderbok av bibliotekarien när jag faktiskt ville ha Ronja Rövardotter, det var inte bara tråkigt, utan provocerande. Dels för att bilderböcker inte varit roliga på åratal, och dels för att jag kände mig underskattad, på gränsen till misstrodd.

Jag tänker på det här ganska ofta i kyrkliga sammanhang, att vi som är präster, pedagoger och på andra sätt har förkunnande, eller kateketiska uppgifter, ibland utgår från att de människor vi möter kan och vet då mycket mindre än vi själva. Att vi har något som måste förenklas, förklaras och tas lite i taget, för att de ska kunna förstå och tillgodogöra sig det. Vilket ibland kan vara helt riktigt - men kanske inte så ofta som vi tror. För att vara tjänare i en sådan gammal institution, som samtidigt berömmer sig om att vara en kyrka för alla, mitt i livet, så har kyrkfolk ofta ganska kort minne, och dålig koll på omvärlden.

Till exempel talar vi ofta om den "svåra" gruppen av människor mellan 25 och 45 ungefär, som vi inte når, och som vi därför försöker hitta på än det ena, än det andra, för att locka. Vad vi inte tänker på, är att det här till stor del är samma människor som hörde till det stora barntimmearbetet på 70- och 80-talet, som alltså redan mött både kyrkan och evangeliet, och därtill i en av de mest receptiva perioderna i livet. Konfirmerade är de ofta också, oftare ju äldre de är. När de kommer till församlingens gudstjänster och/eller andra verksamheter, börjar vi med andra ord inte på noll. Det finns ofta något - ganska mycket till och med - att utgå ifrån. Kanske ska vi tänka oftare på att detta något som ligger i botten är bara inte livsfrågor i allmänhet, andlig längtan och sökande - utan faktiskt ett budskap som man hört, och kanske även tagit emot i tro. Även om det är länge sedan, i en annan tid, när både kyrkan och resten av samhället såg annorlunda ut. Evangeliet är detsamma. Det man fick lära sig, och de bilder man fick klistra i sin lilla bok när man var fem eller sex år, det känner man igen om man får höra det igen. Man känner igen - och kan se och ta till sig det igen, med sina nya förutsättningar. Dessutom har det ju funnits där, hela tiden, mer eller mindre medvetet, medan man levt ett liv utanför kyrkans aktiviteter och gudstjänster. Majoriteten av alla dopföräldrar i min egen ålder kan både Måneåsol och Tryggare kan ingen vara, utantill t.ex., trots att det är 25 år sedan de lärde sig dem. De brukar bli rätt förvånade själva, ibland, men texten sitter där, som en smäck. Och det brukar Gud som Haver också göra. Typiska barntimme-effekter.

Därför tror jag vi ska vara försiktiga med att öppet eller förtäckt tänka oss att de människor som vi möter sällan, börjar från noll, om de väl kommer, eller för den delen att de söker något annat än evangelium. Vi ska inte utgå från att alla som vi inte känner igen, eller möter sällan, behöver mjukstarta, eller skolas in på omvägar, via något annat de längtar efter. Vi ska inte underskatta vare sig deras kunskap om eller erfarenhet av evangeliet. Dels för att vi inte alltid har skäl till det, och dels för att det är svårt att mötas på riktigt, om den ena parten utgår från att den måste sänka sig till den andres nivå. Jag menar, vem vill ha Max Kaka, när man är redo för Harry Potter?

Kyrklig oginhet

2012-01-13T18:34:00.003+01:00

Vi är många som har platser, och/eller sammanhang, i den kyrkliga världen, där vi trivs alldeles extra bra. Där vi känner oss extra öppna för Guds tilltal och kärlek, där gemenskapen är extra välsignad, där vi får påfyllnad och känner oss hemma, helt enkelt. Oas-möten, Taizé, Allhelgonamässan, SSB-kapitel, stiftsgårdsläger, Iona, aKFs kyrkodagar, Berget, Regnbågsmässor, Gospeldagar, Bjärka-Säby....det finns hur många varianter som helst, och de flesta har säkert en eller flera sådana här andliga hjärteplatser.

De allra flesta av oss har också upplevt frustrationen som kan inträda, när man kommer hem till församling igen, och allt är som vanligt. Eller känt oss ledsna i mötet med människor som inte alls förstår hur man nånsin kan få ut något alls av det man känner sig så uppfylld av. Människor som hittar hem på helt andra ställen, och tycker att mitt sammanhang är dåligt, eller konstigt, eller helt enkelt bara fel. Då är det lätt att bli besviken. Och lätt att gå i försvar, och hävda att mitt sammanhang, mitt vattenhål, det är idealet. Om hela kyrkan vore som det är där, då vore det perfekt. Då skulle det bli liv, eller ordning, eller väckelse, eller vad man nu längtar mest efter. Och de som inte fattar det, de har inte fattat någonting.

En sådan inställning väcker givetvis frustration hos dem som inte förstår. Frustration och irritation över att betraktas som någon sorts B-lag, över att inte höra till de upplystas, eller väcktas, skara, så att säga. I det läget blir man knappast positivt inställd till det sammanhang som den andre talar så varm om, och så vips, har det som först var glädje och välsignelse, blivit till splittring och misstänksamhet. Den onde strikes again, liksom, och som så ofta slår han till på sådana områden, där människor finner glädje i Gud och varandra.

Så länge vi lever i den här världen, kommer vi aldrig bli kvitt det här helt och hållet. Men visst borde vi kunna öva oss lite mer i att unna varandra våra andliga hem och påfyllnadsplatser, även när vi för vårt liv inte fattar grejen med dem? Att avstå från att raljera, eller trumpeta ut sin tveksamhet inför de sammanhang man känner sig främmande för - och också avstå från att framhäva sitt eget som det enda och/eller bästa för alla. Att försöka glädjas åt den andres glädje utan att dela orsaken till den, så att säga.

Det är inte så lätt alla gånger - för det händer ju faktiskt att det inte handlar bara om "smak" utan om trosuppfattningar där man resonerar i termer av fel och rätt, bra och dåligt - men det är faktiskt inte alltid omöjligt. Och när det ändå känns helt omöjligt, så finns alltid den beprövade metoden att helt enkelt hålla tyst och hacka i sig att det, även när det kommer till fromhetsriktningar, finns människor som gillar sånt som jag tycker är helt puckat.

Kvalitetssäkrad sorg

2012-01-11T19:23:00.006+01:00

"Livemusikerna på läktaren måste skaffa sig mer auktoritet och ha lite mer stolthet. Inte bara vika ner sig. Det finns fantastisk musik att välja vid livets stora högtider: lyft fram den. Gå inte med på denna trivialisering. Gammal musik, ny musik, stilla eller svängig musik; men det ska vara kvalitetsmässigt god musik, som korresponderar med kyrkorummet. Även om man alltid hamnar i besvärliga frågor om smak, borde det förekomma mer, inte mindre, diskussion om kvalitet". (DN Kultur, 11/1 20112)

Maria Schottenius, om vilkens kyrkliga förankring jag inte vet något, utöver att hon går på musikgudstjänster och menar att julen är kyrkomusikens stora högtid, skriver på DN:s kulturdebattsida om hur hon anser att kyrkomusiker ska styra vad som spelas vid dop, vigslar och begravningar. Detta apropå ett program om de alltmer vanligt förekommande önskemålen om inspelad musik vid kyrkliga handlingar.

Innan jag resonerar mer kring detta vill jag slå fast följande, så att ingen missförstår mig:

1) Jag tycker att levande musik, gärna på orgel, ALLTID har en given plats i Svenska Kyrkans ALLA gudstjänster. Av flera skäl, men främst eftersom en gudstjänst så att säga sker i presens, tillsammans, och i enlighet med Svenska Kyrkans tro och lära, som i dessa sammanhang uttrycks i Den Svenska Kyrkohandboken 1986. Där finns t.ex. reglerat att, och hur många, psalmer som ska sjungas, och då ska det också följas.

2) Jag tycker inte att musik vars text, eller för den delen kontext, som klart står i strid med kristen tro eller människosyn, ska spelas eller sjungas, levande eller inspelat, i kyrkorum eller vid gudstjänster. Exempel på detta är marschmusik som skrivits, eller starkt förknippas med, t.ex. nazityskland, musik som förhärliga otrohet, våld eller öppet driver en tes som talar mot Guds kärlek och det eviga livets hopp.

Med detta sagt, vill jag problematisera Schottenius resonemang. För jag undrar faktiskt om vad det egentligen är kyrkomusikerna ska stå upp för - och varför? För sin egen värdighets skull? För Svenska Kyrkans integritet och tradition? För den goda smakens, eller den musikaliska kvaliteten? Vinner Svenska Kyrkan som helhet, och enskilda människor i synnerhet, något på att hävda dessa värden? På vilket sätt kan det föra människor till tro på Kristi kärlek och det eviga livets hopp?

Jag möter ofta önskemål om förinspelad musik vid kyrkliga handlingar. Allra oftast går det, tack vare mina flexibla och professionella musikerkollegor, att erbjuda samma stycke på orgel eller piano, eller med solosång, vilket de flesta blir nöjda med, och dessutom ofta tacksamma för. Ibland går det inte - och då brukar vi försöka hitta en lösning där den inspelade musiken blir en del av förkunnelsen, eller ersätter live-solosånger, medan ingångs-, avskeds- och utgångsmusik samt psalmer spelas på kyrkans instrument. I de allra flesta fall blir resultatet en gudstjänst som, för att travestera prästlöftena, är både till Guds ära och människors tjänst.

När jag sitter där med sörjande inför en begravning, för det det är då CD-önskemålen är allra mest frekventa, då blir det så tydligt för mig, att det inte handlar bara om musik, eller bara om smak, eller nån sorts "mopsig" individualism, om vi ska använda Schottenius ordval. Utan det handlar om ett uttryck för sorg och kärlek. Om att, medvetet eller omedvetet, bära fram sin sorg över den man älskat och förlorat inför Gud. Precis som vi i griftetalet talar om vem personen vi ska överlämna i Guds händer faktiskt var - för Gud, men också för sina medmänniskor. För det är ju en person vi begraver, en person som haft ett liv, därmed en relation till Gud. Som efterlämnar anhöriga, som också, åtminstone från Guds synvinkel, har en personlig relation till Gud. Det är för deras skull, och som sagt till Guds ära, som begravningsgudstjänsten överhuvudtaget äger rum.

Och i det läget, förutsatt att de inte önskat sig Häng Gud eller en marsch från Hitlertyskland - vem är då jag, eller någon annan, att säga till min sörjande nästa, att nej du lilla vän, den musik du önskar dig för att uttrycka din sorg och tacksamhet över den du förlorat, den musiken duger inte i kyrkan? Den är av dålig kvalitet, eller till och med trivial? Här spelar vi bara fin och bra musik, som passar sig?

Musik ligger nära hjärtat, det vet de flesta av oss. Därför behövs ingen större empati och fantasi för att räkna ut, att den människa som i detta utsatta läge får sin önskemusik utdömd på det sättet, ligger i riskzonen för att att ta det mycket och smärtsamt personligt. Att känna det som att min musik, min sorg och därmed också det liv jag delat med min älskade - det är trivialt. Av låg kvalitet. Hur mottaglig blir man för evangeliet om Guds nåd i det utgångsläget?

Så visst, vi kan och bör prata om kvalitet - men inte enbart om musikalisk kvalitet. Vi behöver också tala om kvalitet när det kommer till gudstjänsten som helhet, om kvalitet på den själavård som vi utför i samband med kyrkliga handlingar, och om kvaliteten på hur vi som på olika sätt är församlingens tjänare, bemöter den församling vi står i tjänst hos. Det behöver vi prata mer om. Dessutom behöver vi prata om vad som är kyrkans främsta uppdrag just nu och just här. Är det att berätta om Jesus för människor, eller att försvara vissa musiksorters position i just vår kontext? Är det att se våra liv i ljuset av det eviga livet, eller att uppfostra människor till rätt sorts musiksmak? Är vi främst en kulturbevarande institution, eller en levande gemenskap av lärjungar? Och är det alldeles omöjligt att kombinera, helt eller delvis?

Jag har, som ni säker anar, mycket klara svar på detta. Men präster ska ju hålla käften och låta musiken tala, så det gör jag; den här sången vill jag gärna ha på min begravning.

PS: Jag har inget emot förinspelade tal eller dikter, enligt samma principer som ovan. Bring it on. DS.

PS 2: Är tillmötesgåendet av s.k. lågkvalitativ musik vid förrättningar ett reellt hot mot att arbeta med s.k. högkvalitativ musik i andra sammanhang, t.ex. gudstjänster, konserter och körverksamhet? Kan vi inte tänka i termer av en genomgående kvalitet, som rör sig på en musikalisk, teologisk och känslomässig nivå - samtidigt?

Andra som skriver om samma krönika är Elin Engström och Fjärde Väggen.

Han som fick dig att göra hans läxa

2012-01-09T18:31:00.003+01:00

Det finns ett avsnitt av TV-serien Grey's anatomy, där chefsunderläkaren Miranda Bailey får in en klasskamrat från High School som patient på akuten. Hennes kollegor ser storögt på medan hon förvandlas från självsäker, bestämd och korrekt läkare till klasskamratens fnissiga personliga assistent, som fyller i hans blanketter, ringer hans telefonsamtal och ser till att allt han borde göra blir gjort. Precis som hon tjugo år tidigare skrev stora delar av hans uppsatser, förhörde och peppade och höll ordning - allt för ett leende och en till intet förpliktigande tacksamhet.

Jag kom att tänka på det avsnittet häromdagen, när jag insåg att jag gjorde precis så där, jag också. Det var aldrig de högljudda, elaka eller störande killarna i klassen som hindrade mig från att ta plats, eller hävda mig. Jag bara konstaterade att de var dumma i huvudet och gjorde min grej, avbröt dem eller ignorerade dem. De var störande - men jag sket högaktningsfullt i dem.

De trevliga killarna däremot. De som inte skrek och störde en på lektionerna, drog i ens BH-band eller psykade en när man skulle redovisa något. De som inte retades, utan faktiskt var trevliga, roliga och charmiga. Som man liksom belönade för snällheten och charmen genom att låta dem avbryta en i klassrummet, inte gnälla när de gladeligen lät en göra 80% av grupparbetet själv och som man inte skrek åt om de trängde sig före en i matkön. Som man inte sa emot ens när man innerst inne visste att han hade fel. Och som ändå aldrig riktigt såg en, såvida man inte hade gjort en läxa som han hade missat.

Det är lättare att hävda sin rätt mot någon som öppet stör och förstör. Det är avsevärt svårare gentemot någon som tar sin förkörsrätt för självklar och förmodligen ser sig själv som en schysst kille. Och jag kommer på mig själv med det där beteendet fortfarande ibland. Jag låter mig sällan hindras av uppenbara mansgrisar - för dem kan jag ju avfärda, eller till och med avslöja. De kan till och med fungera som inspiration på något bakvänt sätt. Med trevliga män är det svårare. Om jag inte är på min vakt, kan de få mig att göra en massa jobb som egentligen inte är mitt, alldeles gratis. För han är ju så trevlig. Och duktiga flickor bråkar inte med trevliga pojkar.

Kokett sammanträdesleda

2012-01-08T17:40:00.000+01:00

Vissa saker är det liksom lite fint att ogilla. Eller i alla fall ifrågasätta, på ett mer eller mindre kokett sätt. Ytliga veckotidningar, till exempel. Och dokusåpor. Och vitt bröd. Ni vet.

I kyrkans värld är det inte helt ovanligt att man ska tycka lite illa om sammanträden och möten. Man ska sucka lite över hur mycket tid det tar från den egentliga verksamheten, hur det förhindrar oss som är anställda eller förtroendevalda från att möta människor och så vidare. Så man suckar lite och himlar lite med ögonen och kommer kanske till och med försent. Jag vet. För jag har gjort det själv.

Samtidigt vet vi nog alla hur en riktigt dåligt planerad gudstjänst kan bli. Eller ett konfirmandläger där ledarna inte är överens. Eller hur funktionellt ett församlingsblad utan korrekta uppgifter är. Hur ett kyrkvärdsschema ser ut om bara halva styrkan var med och gjorde det. Och vi kan nog föreställa oss hur en församling skulle funka om kyrkorådet inte träffades, utan körde sina egna som projekt utan att tala med varandra. Och allt detta, kan man förebygga genom just möten och sammanträden.

Jag menar givetvis inte att det inte finns onödiga möten, där man diskuterar sådant som inte har med vardag och verklighet att göra alls, möten som självändamål, där man låter arbetstiden gå utan att kyrkan i allmänhet eller församlingen i synnerhet vinner något på det. Men så behöver det inte vara. Och att det ibland blir så, handlar faktiskt inte bara om mötena i sig, utan om oss som sitter där. Lever vi i församlingens liv resten av tiden, ja, då är det den verkligheten vi för med oss in på mötena. Om vi ser just våra - men också varandras - arbetsuppgifter som en del av helheten, som en del av ett levande församlingsbygge i, då blir mötena förmodligen präglade av det synsättet.

Så, istället för att kokettera med hur mycket vi föredrar människor och verklighet framför möten, så kan vi faktiskt se till att mötena handlar om människor och verklighet. Det är avsevärt mer konstruktivt, faktiskt. Jag vet, för jag har provat båda varianterna.

Egentligen borde jag väl kanske...

2012-01-05T22:33:00.003+01:00

...skriva något klipskt och salt om konflikten som pågår i Visby stift om vilka talare som bjudits in till prästfortbildning. Något om hur svårt det är att definiera vad en kränkning är, och vilka konsekvensen den därför kan tänkas få. Något om att jag hört biskop Urwin tala flera gånger i olika sammanhang och gärna skulle höra honom igen. Och kanske något om hur mycket vetskapen (eller misstanken, för den delen) om en persons tro i en fråga, diskvalificerar denne från att prata om något helt annat?

Men jag orkar inte och har ingen lust. Jag vet ju hur det kommer bli. Jag skulle kunna skriva kommentarerna för och emot samtidigt som jag skrev inlägget. Några tycker att åh, så fantastisk med en kvinnlig präst som kan resonera så öppet och fint. Och några kommer tycka att åh, så illojalt och naivt och tycker du verkligen att människor med en sådan människosyn har en plats i våra sammanhang? Och ytterligare någon kommer säga att åh, kyrkan är en sådan sandlåda, vilken tur att jag inte hör dit. Och i den mån det blir någon diskussion, har jag svårt att se den leda någonstans, för det finns så många starka krafter (på båda "sidor", märk väl!) som inte vill att det ska hända något som suddar ut det svart-vita, eller i alla fall skapar lite gråskalor. Som inte vill, orkar eller vågar se någon minsta gemensam nämnare och ännu mindre tänka i termer av kompromisser.

Så jag låter helt enkelt bli. För jag är ju på sätt och vis en av dem som inte vill. Så just idag har jag resignerat.

Annika Borg skriver om saken HÄR.

Missa inte...

2012-01-03T19:34:00.000+01:00

...den fantastiska Juno som går på TV4 ikväll kl. 21.00!

...den fantastiska Trettondedagen som infaller på fredag! Följ stjärnan!

...denna fantastiska nykomling i bloggosfären!

Årskrönika II

2011-12-30T13:53:00.001+01:00

För att undvika att min blogg betraktas som alltför seriös och kyrkpretentiös, kommer här ännu en högst personlig årskrönika. Något mindre jag-centrerad än den förra, dock.

Årets händelse: Oslo och Utöya-attentaten, tyvärr.

Årets repris: GI-sejouren med obligatoriskt håravfall efteråt.

Årets snällaste: Vår periodvis inneboende, som också är min far

Årets elakaste: Vill inte dela ut utmärkelser för elakheter

Årets överraskning: Att TV:n inte skar ihop helt det här året heller

Årets roligaste: Pilgrimsungdomarna i Södertälje församling.

Årets tråkigaste: TV-sport i alla dess former

Årets flopp: Decembervädret.

Årets gnällspik: Jag själv, som alltid.

Årets trygghet: Vår nya bil

Årets energiknippe: Min enastående kollega Ylva

Årets nykomlingar: Louis och Oscar

Årets månad: December.

Årets låt: "Tonight, tonight" med Hot Chelle Rae

Årets förebild: Prosten Karin

Årets TV-program: Downton Abbey

Årets citat: "For these moments, you can normally find an Italian who isn't too picky.”

Årets djävul: Satan - den som inte tror på honom har aldrig varit riktigt magsjuk

Årets Gud: Gud Fader allsmäktig fortsätter att övertyga

Årets klåpare: Jag. Bland annat krossade jag ambobelysningen med bakhuvudet.

Årets förlösare: Jesus

Årets stad: Södertälje.

Årets land: Egypten

Årets lag: Syrianska

Årets kvinna: Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman.

Årets man: Min, givetvis.

Egocentrisk Årskrönika

2011-12-29T22:33:00.003+01:00

Vad gjorde du 2011 som du aldrig gjort förut?
Filade naglarna. Faktiskt. Jag har aldrig gjort det förut, men en glömd nagelsax strax före en disputationsfest ändrade på detta.

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2012?
Eftersom jag aldrig ger några, så kan man ju inte säga att jag håller dem.

Fick någon i din närhet barn?
O ja. Som alltid.

Dog någon i din närhet?
Svärmormor Birgit.

Vilka länder besökte du?
Tyskland, Italien och Estland

Vad skulle du vilja ha 2012 som du saknade 2011?
Ordning på min almanacka

Vilket datum kommer du att minnas från 2011?
26 september

Vad var det största du åstadkom?
Tja...en mild julgransreform, en personalresa över Östersjön i 16 sekundmeter, en adventsljusstake...

Vad var ditt största misslyckande?
Att jag fortfarande inte övertygat min make i frågan om en hund.

Vems beteende förtjänade att firas?
Min makes, förstås. Och mina arbetskamrater - och alldeles särskilt Ylva, Micael och Mikael.

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Det känns lite banalt att säga Behring Breivik, eftersom hans massmordsterror inte riktigt hör hemma i kategorien "ledsen och arg" - men jag säger det ändå.

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
In i Gråis, a.k.a. vår nya bil.

Vad gjorde dig jätte-, jätte-, jätteexalterad?
Jag blir inte så exalterad nu för tiden. Påsknatten, julnatten och Downton Abbey, typ.

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2011?
Välkommen in med Veronica Maggio. Jag tycker inte så värst mycket om den, men den är liksom svår att undgå. Jag kan den utantill.

Bästa filmer 2010?
Gudar och Människor, The Kings Speech och One Day

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Städat och motionerat

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Oroat mig

Favorit-TV-program?
Downton Abbey

Vilken var den bästa boken du läste?
Oj, det minns jag inte riktigt

Vad gjorde du på din födelsedag?
Jobbade först och bjöd på semlor sedan

Hur skulle du beskriva din stil 2011?
Svart

Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Struntade i att ens försöka låta bli.

Vem saknar du?
Micael och Birgit.

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Louis

Lärde du dig något nytt under 2011?
Jadå. Elektronisk fakturahantering, till exempel.

Vad vill du lära dig under 2012?
KBok. Och den sjungna doxologin till nattvardsbön G.

En kärleksförklaring till

2011-12-29T15:50:00.000+01:00

...och här är min favoritperson bland personer som inte finns på riktigt. Chauffören Branson från Downton Abbey, som uppfyller alla krav som kan ställas på en kostymfilmshjälte, med dialekten som bonus.

En kärleksförklaring

2011-12-29T10:49:00.002+01:00

Jag har ingenting som helst gemensamt med Leif GW Persson. Vi delar vare sig bakgrund, generation eller intressen, åtminstone tror jag inte det. Men han är ändå min favoritperson bland dem jag inte känner, av skäl jag inte riktigt kan redogöra för. Eller jo, förresten. Han är uppenbart intelligent, befriande opretentiös och full av självdistans samtidigt som han så att säga vet sitt värde och inte ber om ursäkt om det inte behövs. Och så tror han på Gud. Utan att vare sig förtiga det eller kokettera med det.

Så därför missar jag aldrig Veckans Brott, önskade mig Gustavs grabb i julklapp och läste ut den på juldagen och därför lyssnar jag i skrivande stund på hans sommarprogram från 2004, för kanske tredje gången.

Slentrianvåld

2011-12-28T20:36:00.000+01:00

Idag är det Värnlösa Barns dag, eller, som det stod i vårt Lectionarium, kyrkan minns De Oskyldiga Barnen i Betlehem. Dem som Herodes slog ihjäl för att han blev så ursinnig på stjärntydarna som blåst honom på vägbeskrivningen till Jesusbarnet, och (främst) för att han till varje pris ville göra sig av med potentiella rivaler om tronen.

Denna händelse nämns närmast i förbigående i Matteusevangeliet, i relation till profetior som går i uppfyllelse. Det verkar inte väcka särskilt mycket känslor hos evangelisten Matteus som helt sakligt förklarar vad som hände, och vilken profetia det infriade - men jag blir lika iskall inuti varje gång jag läser eller hör dem.

För det här är en berättelse som inte är det minsta unik. Dels har jag har läst någonstans att massmord på småpojkar var en ganska vanlig inrikespolitisk åtgärd för makthavare under den perioden. Dels är det ett mönster som går igen i stort och smått över hela världen, hela tiden. Det närmast slentrianmässiga våldet och övergreppen mot barn, det som bara finns och verkar få fortsätta finnas så länge det finns vuxna som gör någon sorts vinst på det. Som kan sälja och köpa dem, avreagera sig på dem, eller förslava dem som soldater eller underbetalda industriarbetare. För att det alltid är lättast att få det man vill ha av någon som är mindre och inte kan slå tillbaka och som man kan göra sig av med utan att det märks så mycket.

Världen är full av värnlösa, oskyldiga barn, som just nu, möter just sin tids, och just sina livs Herodes.I situationer som är så smutsiga och förfärliga att vi inte riktigt rår med att tänka på det fullt ut - ungefär som Matteus inte ger några detaljer om vad som verkligen hände i Betlehem efter att Herodes gett sina order. Men det betyder inte att det inte händer. Och det betyder inte att Gud också vänder sig bort. Tvärtom, som vi alltid tjatar om så här års, så blir han en av oss. Han var barnet som kom undan - men han är också hos, och i, det barn som möter sin Herodes just nu. Han är barnet som kom undan - och domaren som ingen kommer undan på den yttersta dagen.

God Jul!

2011-12-24T20:48:00.002+01:00

Melanchthon är inte helt tillfreds med julgranens existens

Nu är det (snart) jul i vårt hus!

2011-12-23T20:16:00.002+01:00

Soundtracket för kvällen hittar man här!

God Jul!

Puss på dig, Jesusbarnet!

2011-12-22T17:32:00.000+01:00

Av alla tusentals Mariabilder jag sett i mitt liv, så är Morgan Weistlings målning från 1998 (?) min absoluta favorit. Verkligheten möter Rembrandt, på något gudomligt vis. Jag vill inte begå något läskigt upphovsrättsbrott - men klicka här, så får ni se:

Det finns inga oriktiga jular.

2011-12-21T22:43:00.001+01:00

Min julspunk det här året (jag brukar liksom alltid få spunk på något i december) är uttrycket en riktig jul. Att utan det eller det (oftast något ätbart) så blir det ingen riktig jul. Eller att, en riktig jul, den är minsann fri från allt vulgärt köpande och ätande, och firas en frid och stillhet med dem man älskar. Alternativt medelst enbart gudstjänstbesök och helt utan tomtetrams (observera min självkritik).

Precis som om vi bestämde om julen är på riktigt eller ej, liksom. Som om julens äkthet låg i hur vi väljer att fira den, eller för delen i om vi känner oss juliga på rätt sätt? Som om jular kunde diskvalificeras såsom varandes oäkta.

Trams är vad det är. Julen bara är, några dagar om året. Det sker oavsett vad man äter, hur man känner sig eller vad man gör. På riktigt. Ungefär som Jesus, med det undantaget att han inte tar slut på tjugondedag Knut. Han bara kommer, och är den han är - alldeles oavsett hurdant det är, dit han kommer. Och vill vi ha honom, så stannar han. På riktigt.

Julmoralism

2011-12-19T12:15:00.002+01:00

Häromdagen beklagade sig en krönikör i lokaltidningen över bristen på julstämning. Ingen snö (onda, onda klimatbovars fel) och bara en massa köphysteri (onda, onda kapitalisters fel) hade berövat honom all känsla av att julen närmar sig. Han ville istället ha gemenskap, äventyrsböcker och en enslig stuga i fjällen med sina barn. Vilket jag givetvis inte missunnar honom för en enda sekund - men ändå. Lite provocerad blev jag av hur mycket moralism han lyckades klämma in en enda krönika, och lite träffad kände jag mig, eftersom jag slängde en massa värmeljuskoppar i brännbart-soporna så sent som i torsdags och dessutom faktiskt tycker om julklappar, mat och godis. Och inte nämnde han Jesusbarnet heller. Jag började raskt och bittert formulera ett likaledes moraliserande svar på krönikan i tanken, om än utifrån motsatt vinkel, så att säga.

Men så öppnade jag Facebook imorse, och läste följande lilla bön på en väns statusrad, nämligen Brygubbens:

Gode Gud, ge oss alla en jul, inte en bara för de mäktiga som sitter med pengarna och för de präktiga om moraliserar över hur julen ska och inte ska firas. Låt också oss som bränner vid en Jansson, som köper fel och för många eller för få klappar, som snaskar från det undre lagret och vars gran barrar, få vara med och fira - också vi som är barnsliga, förvuxna eller ålderdomsvimsiga.

Och så kändes det plötsligt rätt skönt, att julen är helt oberoende av väder, konjunktur, antal klappar och sätt att fira. Den bara kommer. Precis som Jesus bara kom, en natt för länge sedan. Och han är här fortfarande. Alla dagar.

Det fanns en tid...

2011-12-17T11:11:00.001+01:00

...när jag älskade filmen Titanic. Jag såg den på vintern 1998, sista året i gymnasiet, och fast jag egentligen önskade mig höjd över all svulstig, imperialistisk filmromantik, och så vidare, så blev jag helt såld. Så såld att jag såg den på bio tre gånger inom loppet av ett halvår.

Igårkväll såg jag delar av den igen - jag kom in mitt i och orkade inte hålla mig vaken genom alla turer i vattenfyllda korridorer - han får ju ändå bara is i ögonbrynen och sjunker på slutet - och insåg att på 14, 15 år så händer det saker. Både med teknik och med människor. För Leonardo diCaprio ser ut att vara exakt och precis 12 år gammal och Kate Winslet spelar hela rollen genom att spärra upp ögonen mer och mer. Om man inte visste det, skulle man aldrig ana att båda två är stora karakärsskådespelare med integritet nu för tiden. Isberget, som såg så verkligt ut 1998, ser ut som Pingus igloo. Filmen lär vara späckad med mer eller mindre tydliga faktafel (t.ex. filtercigaretter, arméryggsäckar från 30-talet, Stilla-Havsdelfiner i Atlanten osv...). Intrigen är en enda, förutsägbar klyscha, de små skämten är på roliga-timmen-nivå och merparten av skådespelarna, förutom möjligen Victor Garber, spelar konsekvent över.

Så jag kommer med andra ord inte gå och se Titanic i 3D, när den kommer i april. Men jag klandrar heller ingen tonåring som gör det, och tycker den är underbar...

Om jag inte vore så trött...

2011-12-15T20:03:00.003+01:00

...skulle jag blogga ordentligt om att det faktiskt inte var Ulla Karlssons efterlysning av ett samtal och en kritisk granskning om offertanken i försoningen, utan hennes förnekande av synden, som gav de starkaste reaktionerna i våras.

Om att även om de mer etablerade teologer som driver liknande linjer, svek Ulla Karlsson med sin tystnad, så var det nog minst lika mycket utsagan om att "Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig!" som omöjliggjorde ett ordentligt, teologiskt samtal om försoningstanken och de olika sätt som finns att förklara och förstå dem på. För i och med det handlade debatten djupast sett inte om hur vi ska tala om försoning, förlåtelse och frälsning - utan om vi över huvud taget behöver något av det alls.

Men det låtsas de som nu högljutt beklagar det hela inte riktigt om.

Uppdatering: Domkapitlet, däremot, lägger glädjande nog i sitt beslut fokus alldeles där det ska vara!

Mindre trött var jag när jag skrev det HÄR och det HÄR.

Curling

2011-12-12T13:20:00.000+01:00

Min man gillar nästan alla djur, och bland favoriterna finns småfåglar. Blåmesar, talgoxar, domherrar och sånt. Detta är ett intresse som bekant INTE delas av hans hustru. Därför är jag föga förstående för det curlingbeteende som snabbt utvecklats hos min make. För inte nog med att pippsen får mat i påse på tvättlinan innan det finns en gnutta snö på marken - han bevakar dessutom fröna noga så inga kajor ska käka upp de söta fåglarnas mat. När han kommer åt bankar han på fönstret och schasar bort dem, men eftersom det inte går att vakta fågelbordet 24/7 när man arbetar 100%, så gjorde han just en konstruktion med pinnar, som en blåmes ska kunna sitta på, samtidigt som de ska hindra kajor att få fäste.

Suck. Tur att katten betraktar det hela som catering, snarare än underhållning, i alla fall.

Inspirationslöst...

2011-12-07T19:35:00.000+01:00

...vare här. Trots era mycket goda tips. Ber om ursäkt, och om att få återkomma. Nu ska jag låta bli att äta upp pepparkakorna.

Åsnor

2011-12-05T18:36:00.001+01:00

När jag gick i första klass och det närmade sig adventstid, fick vi göra ljusstakar i lera. Jag gjorde en som såg ut som en tomteröd alptopp med snö på. Dessa ljusstakar fick vi sedan ha framför oss på bänken, med ett tänt ljus i, varje morgon, medan fröken läste högt ur Marias Lilla Åsna, som är en barnbok med åtskilliga år på nacken, som berättar julevangeliet hur åsnans perspektiv. Jag tyckte den var högst fascinerande, även om det i ärlighetens namn var hela situationen, med ljusen på bänken och mörkret och adventsstaken i klassrumsfönstret, som gör att jag minns det så väl.

Men, åsnor är fortfarande fascinerande, speciellt bibliska åsnor. För de dyker upp lite här och där - Bileams åsna, åsnan man antar tog Maria till Betlehem, åsnan i stallet och så förstås åsnorna vid intåget i Jerusalem. Åsnorna är helt enkelt med när det händer grejor. Detta trots att åsnor var - och är - vanliga lastdjur, som inte förknippas med vare sig makt eller skönhet eller intelligens, utan snarare med arbete, tröghet och, tack vare A A Milne, melankoli. Och det känns befriande på något sätt. Även den som har stora öron, svankig rygg, sävlig takt och dystert kynne, får stå i Guds tjänst och bära Hans son till mänskligheten. Det är ju ett evangelium i sig.

Med en veckas fördröjning...

2011-12-04T20:27:00.000+01:00

...påbörjar jag härmed att efterleva mitt nyråslöfte. Först ut är ett foto på mitt skrivbord. Inte på det jag sitter vid när jag bloggar, utan det jag sitter vid när jag arbetar:

Jag vet inte riktigt vad ni vill veta, men här följer en liten guidning, från vänster till höger. Först syns kanten på mitt tangentbord (fullt med smulor) och min "tunna klient" (en ständig källa till helgelse). Därefter ser ni min fina Snobben-anteckningsbok, som egentligen är slut men som jag inte har hjärta att skiljas ifrån. De tre röda böckerna är, också från vänster, en liten Kyrkohandbok, Artos Missale och Oremus. Det gula i högerkanten är en syrisk-ortodox almanacka som jag fick man min kyrkoherde häromdagen, oklart varför, och den rosa saken bakom den är en fin Hello Kitty-adventskalender som jag fått av min kollega och hans fru. På anslagstavlan sitter komihåglappar och konfirmand-hjärtegryn om vartannat. Nedanför står min termosmugg (används för te i akuta predikoskrivar-situationer) och min "room spray" som införskaffades till mitt förra arbetsrum, som ibland luktade väldigt mycket cigarettrök.

Så, detta är det skrivbord jag spenderar mest tid vid. Frågor på det?

Beslutsångest

2011-11-28T19:27:00.000+01:00

Jag slängde ut en fråga på Facebook och efterlyste bloggämnen, eftersom jag inte skrivit min närmast traditionella måndag-förmiddag-blogg idag. Mina vänner är kreativa, och efter några timmar hade jag denna lilla lista i min logg:

1. (Svensk-)Kyrkligt självförtroende (eller snarare bristen därpå)
2. Min senaste läsupplevelse
3. Ett foto på mitt skrivbord
4. Vilka tre tidningar jag väljer på Pressbyrån och varför
5. Advent
6. Strukturutredningen
7. Lagstiftningen mot sex med djur
8. Min vision om vad Guds rike är
9. Det faktum att det finns biskopar som menar att adventsfastan hör till det förgångna
10. Åsnan som Jesus red in i Jerusalem på.

Jättebra förslag. Men nu sitter jag här och vet liksom inte riktigt hur jag ska börja...

GLAD ADVENT!

2011-11-26T16:41:00.000+01:00

Det är en stund kvar, men ändå:

Glad Advent kära bloggläsare!

Mitt kyrkonyårslöfte blir att blogga lite oftare!

För övrigt...

2011-11-24T22:50:00.001+01:00

...är min arbetsplats väldigt vacker i novemberdiset

Jag kunde själv!

2011-11-24T22:28:00.000+01:00

Pyssel och händighet är inte min starka sida direkt. Snarare en av de absolut svagaste. Jag kan inte klippa rakt, min handstil är förfärlig och jag har inte skruvat ihop en IKEA-möbel i hela mitt liv. Och inte får jag estetiska visioner, av hur snyggt det eller det skulle vara om man kombinerade det si och så, i onödan heller. Nästan aldrig, faktiskt.

Därför förvånade jag mig själv storligen idag, när jag inte bara funderade ut denna (förvisso mycket enkla) konstruktion på adventsljusstake modell stor, utan också så att säga byggde ihop den, med hjälp av en balkonglåda i zink, en massa sand, mossa och blockljus från Åhléns. Och dessutom, förutom att jag lyckades slå sönder lampan i ambon med mitt bakhuvud när jag fyllde blomlådan med sand, gick det faktiskt alldeles utmärkt!

Förspillda tillfällen 2

2011-11-14T10:05:00.003+01:00

Jag ska erkänna. Min gamla människa blev lite förtjust när jag först skummade Henry Cösters artikel "Frälsarkrans när livet flyter" i SKT nr 23. För är det något som är i det närmaste oberörbart i Svenska Kyrkan just nu, något som i är rätt i nästan alla lägen, så är det Frälsarkransen. Jag tror inte jag hört ett enda kritiskt ord om något annat än dess utseende någon enda gång. Därför kändes det lite uppfriskande att någon tagit sig tid och mod att faktiskt granska Frälsarkranskonceptet, och kanske också det man slarvigt kunna kalla för Frälsarkransfromheten, kritiskt.

Sedan läste jag ordentligt, och blev gruvligt besviken. För det som jag faktiskt anser är berättigad kritik och relevanta frågor inför Frälsarkransen, går förlorat i ett veritabelt kulregn av hånfulla slängar ("dagisaktivitetens pärlplattekonstruktion") och kategoriska överdrifter ("...den aktivitet som låter skenbar religiös fantasi snurra runt i självcentreringens snöre") som inte bara är rena oförskämdheter gentemot Martin Lönnebo, utan också idiotförklaringar av de tusentals kristna som använder Frälsarkransen. I och med detta, så blir chanserna till ett kritiskt samtal om Frälsarkransen välsignelser, såväl som dess risker, avsevärt mindre, eftersom det kommer handla mer om att försvara, än att förklara, så att säga.

Detta är som sagt tråkigt. För alldeles fel ute är Cöster faktiskt inte. Åtminstone tycker inte jag det. För det som förmodligen är nyckeln till Frälsarkransens framgång, att den utgår från det egna livet och de egna upplevelserna, det har faktiskt också risker. Även om det finns betydligt mer kopplingar till både Bibel, tradition och omvärld i Lönnebos frälsarkranslitteratur än vad Cöster låtsas om, så är kritiken om självcentrering faktiskt inte helt grundlös. För alla pärlor relaterar direkt till mig själv och mitt eget - eller är åtminstone väldigt lätta att tolka så. Mitt dop, mitt livs öken, mina hemlisar, min själs mörka natt. Kärleken jag ger och kärleken jag får. Min uppståndelse. Och när man stannar upp för påfyllnad, så är det inte inför inkarnationen, eller välsignelsen, eller Vår Fader eller trosbekännelsen eller något annat konkret som jag delar med andra människor - utan inför tystnaden. Och det finns heller inte någon tydlig plats på Frälsarkransen för tacksägelse (även om jag personligen ofta kopplar samman det med den blå Bekymmerslöshetspärlan) eller för förbön för andra än de absolut närmaste (hemlighetspärlorna).

Samtidigt är det just Frälsarkransens öppenhet för att lägga in personliga tolkningar och kopplingar som gör den så användbar. Jag har använt den för att förklara frälsningshistorien, både universellt och personligt, för konfirmander och skolbarn. Den är ett handfast hjälpmedel i samtalsgrupper, medan jag brukar undvika den i själavården. Jag vet människor som verkligen upplever att den ger den stadga och regelbundenhet i bönelivet som de längtar efter. Precis som jag faktiskt hört och sett exempel på hur Frälsarkransen använts på ett sätt som jag faktiskt tycker ställer den enskilda människan i centrum på ett sätt som inte är riktigt bra. För även om varje människa är centrum i sitt eget liv, och tolkar sin värld och sin tro utifrån detta, så är det som bekant inte bra för människan att vara ensam. Vi behöver påfyllnad, strukturer och sammanhang, och när Frälsarkransen används frikopplad från den kristna traditionen och gemenskapen - vilket jag tror är ganska vanligt - så är risken faktiskt överhängande att den inte för oss närmare vare sig Gud eller varandra, utan bara närmare oss själva. Oss själva, som är avsevärt svårare att förstå sig på, om vi inte får sätta oss i relation inte bara till en gränslös, närvarande Gud av ljus, utan också till en kroppslig, närvarande gemenskap i Kristus Jesus.

Frälsarkransen är en del av vår kyrkas fromhet, och den är här för att stanna. Precis som andra saker som tillkommit till Guds ära och till medmänniskans tjänst, finns det risker och baksidor som behöver lyftas, luftas och diskuteras. Frälsarkransen ska därför inte vara immun mot kritik. Men den kritik som Henry Cöster levererar i SKT, är så proportionslös och grov att den blir kontraproduktiv, vilket knappast gagnar någon.

Sekreterare

2011-11-11T08:48:00.000+01:00

När jag kom tillbaka från Framtiden Bor Hos Oss - konferensen i Flemingsberg, hade jag plötsligt fått en ny kollega. Det ska bli spännande att se hur vårt samarbete utvecklar sig.

Deprimerade präster och flummiga krav

2011-11-07T09:47:00.003+01:00

I slutet av förra veckan kunde man läsa i diverse media om att präster hör till de yrkesgrupper som oftast sjukskrivs för depression och/eller stressreaktioner. Aftonbladet beskrev t.ex. det hela med sedvanlig billig raljans ("få böner hjälper") och en anstrykning av storögd förvåning, att Guds budbärare så ofta drabbas av ångest.

I alla fall. Jag är inte det minsta förvånad. Det finns massor med saker som gör Svenska Kyrkan i allmänhet och vigningstjänsten i synnerhet till stresstriggers av rang.

För det första, är Svenska Kyrkan, på papperet, och enligt uråldriga traditioner, en mycket hierarkisk organisation. Men, å andra sidan, har hon en kultur där man ofta sätter personliga hänsyn, gemenskap och relationer i centrum. En miljö där det inte alltid är så lätt att veta vem som bestämmer - egentligen. Och där det inte alltid är så lätt att veta vilka reaktioner man möter när man tar det ansvar man på papperet har. För ibland måste prästen bestämma, annars händer det ingenting. Och ibland är det så fruktansvärt, att prästen alltid ska bestämma. Å ena sidan tycker man att det och det, det ska bara prästen göra. Och å andra sidan, så är det så jobbigt att "det bara är prästen som räknas". Inte konstigt om man blir lite förvirrad. Och stressad.

För det andra, finns ett ideal, åtminstone för oss som är vigda på 2000-talet, att prästen alltid ska vara personlig och utgå från sig själv och sitt. Att, för att travestera en lärobok jag hade på Pastoralinstitutet, rota i potatislåren efter gammal, beprövad tradition, anses ofta som lite fegt, eller åtminstone osäkert och osjälvständigt. Men, om man inför varje predikan, varje griftetal och varje betraktelse ska ösa ur sitt eget själsliv och Den Egna Erfarenheten, så blir själen till slut både tom och trött. Dessutom tappar man lätt kopplingen bakåt och utåt, om man inte tillåts att ibland falla tillbaka på andras tankar och erfarenheter och bli buren av sina fäder, mödrar, systrar och bröder i tron såväl som i förkunnelsen.

För det tredje - och här tror jag mina diakonkollegor är avsevärt mer utsatta - finns det ofta en ständigt närvarande frustration över att man inte kan, eller förmår, göra mer än man göt. Att man inte alltid kan svara när det ringer en ledsen medmänniska. Att man inte kan upphäva avvisningsbeslut eller vräkningar. Att man måste gå från sorgehuset fast änklingen gråtit ens tröja full med snor. Att gudstjänsterna inte blir så där varma, välplanerade och ända mänskliga som man önskar. Att man inte förmår låta bli att störa sig på medmänniskorna som söker en. Att pappersarbetet tar så oändligt med tid. Och så vidare.

För det fjärde. Svenska Kyrka är en kyrka, en idéburen verksamhet. Men vi som är tjänstgör där, pratar inte alltid så högt om idén med varandra. För vi vill inte skriva på näsan, inte tvinga oss på. Vi är rädda att någon ska ifrågasätta vår tro, och kanske ännu räddare för att råka ifrågasätta någon annans. Och missunnar därmed oss själva att tillsammans hämta kraft, och växa i tron på Honom som faktiskt är grunden till allt vi gör. Och skapar ännu en stressande dubbelhet, när Gudpratet bara går utåt, så att säga.

Så, nej, det är inte så konstigt att präster - och diakoner, inte att förglömma - ofta mår dåligt. Men det är heller ingenting som är ett nödvändigt ont, eller enbart ett personligt ansvar. För det går att förändra otydliga strukturer, ifrågasätta flummiga ideal och det går framför allt att stödja varandra genom att försöka vara ärliga, tydliga och respektfulla. Både när det gäller vår tro, men också när det gäller vad vi förväntar oss av varandra.

Avundsjuka

2011-11-06T22:06:00.003+01:00

Med åren blir man, har jag märkt, allt mindre avundsjuk. Man hinner liksom inte bry sig om sånt som andra har, eller kan, lika mycket, när man måste ha koll på allt sitt eget, liksom.

Men ibland, när man minst anar det, så dyker avundsjukan upp med sitt gröna tryne. Som när jag träffar andras levande mormödrar, till exempel. Och blir lite överrumplad av hur gräsligt orättvist det känns att just min ska vara död.

Inte rädda, bara lata

2011-11-04T23:40:00.001+01:00

Rädsla, menas det ibland, är drivkraften bakom hat, misstänksamhet och ovilja människor emellan. Och visst är det så. Nutidshistoriens alla fruktansvärda inbördeskrig och folkmord, t.ex. det i Rwanda, vittnar om hur (förvisso framprovocerad, och/eller uppiskad) rädsla och misstänksamhet kan få människor att begå de mest fruktansvärda brott. Oproportionerlig rädsla för den som är annorlunda, kombinerat med bristande empati och impulskontroll kan ha samma effekt. Så visst är rädslan på många sätt hatets, våldets och förtryckets motor. En av dem, åtminstone. För dessvärre tycks övertag, och makt, kunna trigga precis samma grymheter.

Men, när det handlar om vardagligare saker, om sådant som faktiskt inte handlar om vare sig våld eller hat, så undrar jag om det där med rädslan alltid stämmer. Vi kan ta ett mycket vanligt uttryck som exempel, nämligen "konflikträdsla". Vi talar, kanske särskilt när det gäller samarbets- och arbetsmiljöproblem, ofta om just detta, att vi skulle vara så rädda för konflikter. Men är det verkligen alltid rädsla det handlar om?

Jag tar mig själv som exempel. Mina känslor inför vardagliga konflikter, har nämligen en hel del gemensamt med mina känslor för att diska. Jag tycker verkligen inte om det. Jag tycker det är tråkigt, besvärligt och otillfredsställande och undviker det gärna in i det längsta. Men, jag diskar när jag måste. För disk måste man ju, precis som konflikter, ta tag i innan den blir äcklig och svår att få ren.

Samma sak med förändringar, eller olikheter - det sägs det ju också att folk är så rädda för. Dem tycker jag inte heller alltid om. För det betyder oftast att jag måste lära in nya saker, vänja mig av med bekväma system eller vara tvungen att börja räkna in fler parametrar i min världsbild, och kanske till och med göra mig av med några. Det är jobbigt. Och tar en massa tid och kraft. Kanske innebär det att jag måste omvärdera mig och mitt och det kan ju ibland vara lite surt för stoltheten - men är jag rädd för dem? Nej, faktiskt inte. Rädd på riktigt är jag för sjukdomar, våldtäktsmän, att bromsarna på bilen ska sluta fungera, för att något hemskt ska hända dem jag älskar och så faktiskt för fjäderfä också. Men för vardagskonflikter, förändringar och olikheter? Nej. Sånt tycker jag är störigt, irriterande och frustrerande. Men det är faktiskt en annan sak.

Så nog dras det lite för stora växlar på det här med konflikt-, förändrings- och olikhetsrädsla. För det är oftast inte rädsla det handlar om, utan lättja. Lättja, trångsynthet och enkelspårighet. Inte lika dramatiskt, inte lika lätt att förhålla sig milt överseende till - men bra mycket vanligare. Så varför inte använda de orden, och inte låta rädsla, som i grunden är en sund, livsbejakande och livsbevarande känsla, användas förklenande och nedlåtande, när människor inte tycker och beter sig precis enligt den psykologiska A-planen? För oftast är vi faktiskt inte rädda. Bara lata.

2011-11-04T13:36:00.000+01:00

Jag skulle räkna ut min arbetstid häromdagen, och rådgjorde lite med min pappa. Han föreslog att jag skulle räkna ut nån sorts snitt, så att det även i de veckor då jag haft lediga dagar, syntes liksom hur många procent jag jobbat. Jag fattade ingenting. Han försökte förklara det som uppenbarligen var mycket självklart. Jag förstod om möjligt ännu mindre, varpå min ömme fader muttrade något om diskalkyli. En diagnos jag villigt erkänner, men det KAN också vara som Kalle säger, här nedanför...

Färdiga svar och svartvita sanningar...

2011-11-02T23:01:00.001+01:00

...brukar sällan lyftas fram som något positivt, när det kommer till kristen tro. I alla fall inte hon en teolog eller präst och särskilt inte om han/hon är ung. Tvärtom brukar just de uttrycken användas, ofta lite nedlåtande eller överseende för att beskriva någon man anser vara omogen, eller alltför endimensionell, i sin tro.

I viss mån kan jag förstå irritationen och provokationen. Dels för att självklar och trygg tro faktiskt är något man i sina mer osäkra stunder kan bli riktigt grönt avundsjuk på. Och dels för att tvärsäkerhet och trosvisshet faktiskt kan göra andra människor illa - eller åtminstone försvåra respekt och dialog människor emellan. Särskilt när det gäller sånt som berör andras liv på djupet - sex, död, frälsning och sånt. Dessutom tenderar tvärsäker trosnit ibland att handla mer om den troendes vilja att HA RÄTT än om den Gud man menar sig ha rätt om, och mer om ordningar, småsaker och sånt man skulle kunna kalla för följdfrågor, än om det som är verkligt viktigt. Och det är DÄR jag tror att problemet ligger, snarare än i tvärsäkerheten i sig.

För när det kommer till det verkligt viktiga i kristen tro, så är trosvisshet och tvärsäkerhet faktiskt något som, rätt hanterat, kan bära, snarare än tränga ut och göra ner. Hur många är vi inte som kommit till tro efter att ha sett någon annans tro, till exempel? Som till slut, efter att ha hört det upprepas närmast till leda, har vågat acceptera att jo, jag vet faktiskt om att jag är värdefull och älskad för min egen skull och allt det där? Som äntligen släppt taget om skuldkänslorna, inte för att det känns annorlunda, utan för att någon faktiskt har sagt att "du ÄR förlåten". Som tänkt att, screw logiken, jag tror på himlen i alla fall?

För vissa saker i den kristna tron måste vara svartvita, och absoluta, för att funka och för att bära. Visst, det kan vara lite olika för olika personer, och visst, man måste ibland närma sig gradvis, ta en sak i taget och inte köra ner hela frälsningshistorien i halsen på vare sig sig själv eller sin nästa på en gång. Men samtidigt - man kan liksom inte svara "kanske" eller "det beror på hur man ser det" på frågan om Jesus verkligen älskar mig. Man kan inte relativisera nåden och kärleken, och göra den beroende av våra egna känslor och upplevelser i vilken utsträckning som helst. Jag kan liksom inte laborera med gråskalor när det kommer till uppståndelsen, frälsningen och evigheten - inte om de ska hålla att leva och dö på.

Däremot finns det - utan att det för den skull måste äventyra tryggheten, eller tvärsäkerheten eller vad vi nu väljer att kalla det - alltid saker vi inte KAN veta, eller förstå, eftersom Gud är allsmäktig och vi är begränsade människor. Men tro är en gåva, att ta emot med tacksamhet, glädje, ansvar och ödmjukhet. Och att vara ödmjuk, behöver inte per definition betyda att man relativiserar, eller avstår från sanningsanspråk. Man KAN faktiskt vara trosviss och tvärsäker utan att förgå sig mot andra. Ödmjukhet handlar om att våga ge andras tro samma respekt som man ger sin egen. Oavsett hur tvärsäker, trosviss, tvivlande eller sökande man är.

Årets Kristuspumpa!!

2011-11-01T18:20:00.000+01:00

Word!

2011-10-29T10:51:00.000+02:00

Det var länge sedan den sändes, men jag vill ändå rekommendera den här krönikan av Nina Björk. För jag vill inte heller se mer av de kvinnoroller hon beskriver. Och jag skiter också i vilka underliggande motiv som kan finnas bakom, för jag är trött på att finkulturens kvinnor hela tiden ska lida så förtvivlat, och framför allt på att deras lidande så ofta ska ske sexuellt. Eller åtminstone i underkläder.

Lika trött är jag på lidandestrenden i ungdomskulturen - i stort sett varenda ungdomsbok som recenseras i dagstidningarna beskrivs som "mörk", "tragisk" eller med "utsatthet och destruktivitet" som tema. Särskilt om det handlar om flickor. Flickor som skär sig, flickor som våldtas, flickor som upptäcker förfärliga familjehemligheter. Och det är inte så att jag vill förtiga verkligheten bakom sådana här böcker, för det lidande de beskriver, det finns. Det finns, och det är varje vuxens ansvar att försöka göra någonting åt det.

Men samtidigt - varför är det så lockande att framställa kvinnor som offer? Och varför ska hela tiden det sexuella och fysiska i offerrollen betonas? Varför finns det så få ungdomsromaner/filmer om vanliga tonåringar, om dem som vare sig lever ett glättigt Gossip-Girl-liv eller skär sig, gruppvåldtas eller knarkar? Eller så få filmer där en kvinna har huvudrollen utifrån sin karaktärs personlighet, yrke eller uppgift och fokus också ligger där - och inte på att hon är kvinna? Och varför är det filmiska offret bara attraktivt, om det är en kvinna?

Nina Björk har svaret, är jag rädd, när hon säger följande: "Jag vill inte att de ska vara där och skapa bilden av kvinnan, som är den manliga fantasins bild av kvinnan men som passerar som stor, allmängiltig, konst."

En sån här...

2011-10-28T18:38:00.000+02:00

....ska jag göra imorgon. Fast med ett Kristusmonogram!

En ny kompis!

2011-10-24T23:08:00.000+02:00

Mitt fadderbarn Elliot har blivit storebror! '

Här är Louis Marcel Johannes, 11 dagar idag!

Ett nytt ord

2011-10-23T21:58:00.000+02:00

Alldeles nyss, på Facebook, lärde jag mig ett nytt ord av min bloggvän Emelie: Sekulär framgångsteologi.

Som beskrivning av budskapet i alla dessa självhjälpsböcker, föredrag och nyckelringar om hur lyckad, harmonisk och (inte minst!) framgångsrik man blir, om bara man tror på sig själv, omfamnar livet, väljer glädje och tänker positivt är det klockrent. Underbart att få en precis lagom elak definition på detta utbredda, och i mitt tyckte både överskattade och fördolt elitistiska fenomen!

Härmapa-soppa

2011-10-22T17:23:00.000+02:00

UnderbaraClara kokade soppa häromdagen. Jordärtskocka-soppa. Och eftersom det råkar vara så underbart ställt här att min make har ett trädgårdsland alldeles fullt med jordärtskockor, och dessutom ska ha födelsedagskalas i morgon, så är jag en härmapa just nu. Det luktar smaskens i hela huset, och ännu mer smaskens lär det bli. Jordärtskockor smakar nämligen bättre än de ser ut!

Närstrid

2011-10-21T19:38:00.001+02:00

Häromdagen bevittnade jag en närkamp mellan en skata och en råtta på kyrkogården. Skatan vann.

Tillbaka till forntiden

2011-10-18T22:13:00.000+02:00

Igår gick jag i klädbutiker och insåg att nu är det faktiskt tillbaka på riktigt, 90-talet. Kängor och flanellskjortor vart jag vände mig. I sådana där murriga färger som Kurt Cobain eller vem det var hade. Och när jag kom till frisören hade de 90-talslistan på repeat i salongen.

Inte mig emot. Tvärtom. Jag gick hem och uppdaterade min egen 90-talslista. Håll till godo, om ni vill.

Kill your darlings

2011-10-17T16:19:00.003+02:00

Ibland talas det i vissa kyrkliga sammanhang lite drömskt om hur bra det kommer vara för Svenska Kyrkan när vår ekonomi försämras. Hur vi kommer prioritera oss tillbaka till källorna, skala av allt det där som inte är viktigt och helt enkelt bli en sannare, mer kyrkig kyrka. Och så ser man hoppfull ut - när pengarna är slut, då ska allt bli bra. Eller i alla fall mindre kajko.

Jag tror det ligger mycket i det. Absolut. Eftertanke och självrannsakan brukar ha goda effekter, och få saker stämmer till eftertanke lika bra som en skral kassa. Men det finns faktiskt ett led mellan dagens läge, där Svenska Kyrkan pysslar med både det ena och det andra och det sjunde, och den idealiserade framtiden, då vi bara gör Det Allra Viktigaste. Nämligen ledet när Svenska Kyrkans medlemmar ska avgöra vad som egentligen är viktigt. Kill-your-darlings-ledet. Och det tror jag inte blir särskilt kul. Alls.

För Svenska Kyrkan gör väldigt mycket saker. Somligt är kanske inte helt lyckat, somliga verksamheter och arrangemang kan sannerligen ifrågasättas såsom varande sekulära, synkretistiska eller helt enkelt bara knäppa - men den största delen av Svenska Kyrkans verksamhet är bra. Riktigt bra. Inte livsnödvändigt, inte avgörande för en kyrkas existens - men bra. Viktigt, meningsfullt, kärleksfullt. Jag pratar om Öppna Förskolor, ungdomskvällar, pensionärsträffar, retreater, konfirmandläger, sorgegrupper, diakonala projekt, vägkyrkor, utflykter, familjecentraler, körer och musikgudstjänster. För det är sådana darlings som kommer sitta lösare när pengarna tar slut. Det är sådana verksamheter vi kommer bli tvungna att väga mot varandra, att skära i och välja bort. Det är sånt vi kommer bråka om, när vi som är anställda eller förtroendevalda ser olika saker som minst försumbara - för det kommer vi göra. Tjohej, vilka gräl som kommer bli, på kyrkoråd och arbetslag, när man ska komma överens om kriterier och principer för vad som ska göras respektive inte göras. Människor som deltagit, burit och brunnit för verksamheterna kommer bli besvikna, upprörda och arga. I

Så visst, den försämrade ekonomin kommer att bidra till en sund självrannsakan och tvinga fram en välbehövlig reflektion kring vad som är en kyrkans viktigaste uppdrag. Men vi ska inte inbilla oss att det kommer vara lätt, eller trevligt, medan det pågår. Och pågå - det kommer det göra länge.

En Expressen-reporter kom till Mölnbo

2011-10-15T14:16:00.000+02:00

...och gillade uppenbarligen det har såg. Tre hela sidor i dagens upplaga är fyllda med vittnesbörd från Mölnbobor (min man., t.ex.) om att Mölnbo är fantastiskt. Och, förstås, att Abbe är fantastisk. Kärlek i Expressen kan med andra ord vara både kysk och generös!

"Alla känner sig välkomna, föreningslivet blomstrar, skolan är toppen, sjuksyrran finns på plats, barn och mammor myser med prästen på kyrkans barntimme, snart öppnar biografen"

(Tommy Schönstedt i Expressen 111015)

Dialog med läsarna

2011-10-15T10:03:00.000+02:00

Vad vill ni läsa? Vad tycker ni är roligast/intressantast/mest härligt störigt? Själv har jag lite skrivkramp och behöver tips.

"...over here, they're just dead Africans"

2011-10-12T19:36:00.003+02:00

Citatet i rubriken kommer från filmen Shooting Dogs, från en scen där en BBC-journalist förklarar den känslomässiga skillnaden hon upplever mellan att rapportera från Bosnienkriget och folkmordet i Rwanda. I Bosnien, säger Rachel, som karaktären heter, grät hon varje dag. I varje död bosnisk kvinna såg hon sin mamma. Men i Kigali, ser hon bara döda afrikaner.

Jag kom att tänka på den scenen, när jag läste Per Gudmundsons artikel i gårdagens SvD, om västvärldens oförmåga att ta in det faktum att kristna världen över faktiskt förföljs och dödas just för att de är kristna. Gudmundson resonerar klokt och bra, men jag tror att perspektivet ovan också finns med. Visst behöver vi som är vana vid den västerländskt självkritiska bilden av kristendomen som en kolonial överhetsreligion vänja oss vid tanken på att kristna också kan vara offer.

Men det handlar nog minst lika mycket om vår människosyn. För, det är i Afrika som kristendomen ökar mest och samtidigt, som Per Gudmundson skriver, är de flesta av dem som dödas för sin kristna tro i världen, just svarta afrikaner. Och för att riktigt kunna ta in detta, behöver vi behöver vi vänja oss vid att se afrikaner som riktiga, fullvärdiga människor, precis likadana som vi själva. Människor kapabla till att vara både förövare och offer, både förtryckare och förtryckta. Människor som du och jag, helt enkelt.

Det borde vara självklart. Men jag är inte så alldeles säker på det. För, tämligen ofta, så reagerar vi nog, nästan omedvetet, som Rachel i Shooting Dogs - they're just dead Africans". Och det är ett större problem, än vårt postkoloniala dåliga kristendomssamvete. Det är ett kärlekslöst förakt för vår nästa, för våra bröder och systrar. Och vi vet knappt om att vi går runt med det.

Filmtips

2011-10-10T21:44:00.000+02:00

Befriande sakligt om syndabekännelsen

2011-10-09T17:41:00.001+02:00

"Till syndernas förlåtelse - perspektiv på beredelsen i mässan" är en okomplicerad bok om ett komplicerat ämne. Den är en rapport från ett seminarium kring syndabekännelse och avlösning som hölls på Åh stiftsgård för ganska precis ett år sedan, anordnat av Göteborgs stift med Ingemar Birgersson som ansvarig. Mikael Löwegren, är redaktör och har också skrivit ett kapitel i boken. Övriga författare är Mikael Isacson, Lars Eckerdal, Göran Prytz, Josefine Callenberg Sävenstrand och Gunilla Martinsson.

Till skillnad från mycket annat som sagts och skrivits om beredelsens och syndabekännelsens plats i mässan på sistone, är detta en bok som är befriande saklig, samtidigt som den tar frågan om synd och förlåtelse på djupaste allvar. De två första kapitlen sätter syndabekännelsen i ett kyrkohistoriskt respektive liturgihistoriskt perspektiv, de följande tre lyfter frågan först utifrån gudstjänstperspektivet, därefter utifrån själavårdens perspektiv och slutligen har frågan fått landa i församlingsverksamheten bland gudstjänstfirare och präster.

Resultatet är mycket gott. Inte främst för de goda förslag och reflektioner som samtliga författare ger, utan för att detta är en bok som handfast och uppriktigt tar en av Svenska Kyrkans stora utmaningar på allvar, utan att förringa vare sig syndens allvar, eller förlåtelsens gåva. Ett ord i rättan tid, som med fördel skulle kunna läsas och diskuteras på landets alla kontraktskonvent framöver.

Jag är inte historiker...

2011-10-08T16:34:00.003+02:00

...och inte heller är det mitt primära mål att vara nedlåtande och så, men jag riktar ändå en fråga till mer kvalificerade historiker bland mina läsare: Är nedanstående (som är inledningen på ett reflektionsdokument om vigselgudstjänsten, som tagits fram inför den kommande revisionen av kyrkohandboken) verkligen en rimlig beskrivning av äktenskapets historiska utveckling?

Vill man läsa hela dokumentet, och dess motsvarighet om dop, konfirmation och begravning, kan man ladda ned dem här:

Sonat till Miriam...

2011-10-06T08:06:00.001+02:00

...är inte riktigt vad det handlar om, men en polska är så mycket bättre i mina ögon! Den är komponerad av min svåger Peder långt innan vi träffades, men eftersom jag tokälskade den redan första gången jag hörde den, så dedikerade han den till mig i efterhand, sommaren 2001, tror jag.

Efter det har Peder alltid spelat den för mig när jag bett om det - på vår förlovningsfest, vårt bröllop, min 25-årsdag och inte minst en massa alldeles vanliga eftermiddagar vid pianot i Sigtuna prästgård hos våra svärföräldrar.

Så, lyssna och njut! Jag känner fortfarande livet i mig varje gång jag hör den!

Min tro kostar mig mycket lite

2011-10-05T19:05:00.001+02:00

Ibland blir jag brutalt påmind om att det faktiskt inte kostar mig nästan någonting att vara kristen. Min rätt att vara det är skyddad enligt lag. Ingen i min närhet anser det vara skäl för våld, hot eller diskriminering. Inte ens om jag hade ett "vanligt" jobb skulle jag kunna bli av med det för min tros skull, och ingen kan hindra mig från att be, fira gudstjänst eller klistra Jesus-fiskar på bakluckan.

Visst, det dyker upp hånfulla facebook-kedjebrev om min tros orimlighet, kristna kanske misstänkliggörs i media och min tro kanske utmålas som bakåtsträvande och människofientlig. Men min tro som sådan gör inte mitt liv farligare, eller ens mindre behagligt.

För mig är det självklart. Men nästan varje dag möter jag människor som relativt nyss fått lämna sitt hem och sitt sammanhang, därför att det var allt annat än självklart där. Människor som förlorat hela sitt sammanhang och vars familjemedlemmar, vänner och släktingar bokstavligen dött för sin tros skull. Vi pratar inte om det jämt, men deras erfarenheter finns där och påverkar hur de ser på världen. Som ett sår i deras hjärtan, och som en påminnelse för mig såväl som för andra svenska kristna att det är inte det allra minsta synd om oss.

En fröjd att läsa

2011-10-01T09:57:00.000+02:00

Jag vet inte om det beror på att jag tillbringade delar av min barndom på en ledarredaktion, och i princip hela densamma i en skribents omedelbara närhet - men få saker får mig att bli så imponerad, och så inspirerad, som riktigt välskriven, skarp (och, mea culpa, gärna lite elak) debattext. Sofia Lilly Jönssons svar på kommentaren från Seglora Smedjas redaktör får mig hur som helst att bli helt lycklig. Dels för att jag i stort håller med henne, men främst för att det är så rasande välformulerat. Klicka här, gå till kommentarerna, skrålla ned till den som skrevs av 29 september vid sjutiden på kvällen.

Backlash?

2011-09-30T18:42:00.001+02:00

Sommaren 1994 var jag nykonfirmerad och var väldigt inställd på att vara vuxen. Det tog sig dock inga dramatiska uttryck utan var ett framför allt andligt och litterärt projekt. Nu skulle jag läsa böcker som var seriösa, helt enkelt.

Så, min ritual vid sänggåendet innehöll läsning ur dels Vägmärken (som jag inte förstod ett smack av), dels en antologi med Dietrich Bonhoeffer (som jag alltid somnade halvvägs igenom) men, innan jag kom så långt, ett kapitel ur Susan Faludis Backlash.

De två mer andliga böckerna var konfirmationspresenter, Backlash vet jag inte var jag hade fått tag i men pappas skrivbord är en trolig gissning. Hur det kom sig att jag valde just den som min mer sekulära fortbildning, det minns jag inte, och jag minns faktiskt inte särskilt mycket av boken som helhet, mer än ett kapitel där Faludi återberättar ett avsnitt ur TV-serien "Livet runt 30" där en hemmafru som återgått till karriären blir så olycklig av att vara skild från sina barn och sitt hushåll att hon blir hemmafru igen.

Ibland, när jag bloggat om min ständiga käpphäst "det-är-inte-farligt-att-vara-en-duktig-flicka", så har jag tänkt på den där boken, och det där kapitlet. Och i sin krönika i dagens SvD gör Anna Laestadius Larsson samma koppling mellan dagens mediala larm om hur farligt det är att vara en högpresterande kvinna och det som kom att kallas backlash på 80-talet. Är dagens stresslarm är vår tids motsvarighet till det Faludi kallade Backlash, frågar hon sig. Jag tror att svaret är ja. Och inte precis tvärtom.

Enhet i en sargad kropp

2011-09-28T18:28:00.002+02:00

Fjortonde söndagen efter trefaldighet är en av mina favoritsöndagar. Den och Sexagesima. Flera av evangeliebokens texter är riktiga guldkorn, såsom Jesu översteprästerliga förbön och "har Kristus blivit delad"-passagen från 1 Kor 1:10.

Samtidigt känns det alltid på en gång ironiskt och sorgligt att tala om enhet när både kristenheten i allmänhet, och Svenska Kyrkan i synnerhet, är så splittrad. När olikheter och konflikter hela tiden tillåts - eller till och med uppmanas - att bli större än Jesus, som för övrigt ber för att vi ska vara ett. När vi väljer att lämna, eller köra ut, istället för att se smärtan i vitögat och försöka förstå, kompromissa eller åtminstone respektera, en gång till. När vi gör anspråk på att veta vad som är rätt, gott och sant - men inte låter vår nästa göra samma anspråk. Då är det inte så lätt att tala om enheten i Kristus direkt.

Samtidigt, slog det mig i morse när jag tittade ned på krucifixet som ligger på altaret i Mariakoret, så är vi lemmar i en kropp som inte bara är gudomlig och helig - utan också sargad och sönderslagen. Det är i den korstfäste likaväl som i den uppståndne vi är ett. Vi kan vara ett i Kristus också när vi är osams med varandra - för det var därför han lät sig plågas. Vi kan vara ett i Kristus och samtidigt lida av våra olikheter - för kärleken som uttrycktes på korset är större än den kärlekslöshet som gör vår splittring möjlig. I korset har vi en möjlighet att mötas - i vår egen smärta, men framför allt i Guds smärta över att vi gör varandra så illa. I korset finns enheten - men inte förrän vi lyfter blicken från vår egen ståndpunkt och vågar se att det blöder, och att det, i dubbel bemärkelse, är för vår skull.

Förspillda tillfällen

2011-09-27T13:29:00.001+02:00

Frågan om enskilda prästers möjlighet att avsäga sig vigselrätten är en viktig fråga. Ingen frälsningsfråga direkt, men ändå viktig. Den handlar om teologisk mångfald inom Svenska Kyrkan, den handlar om kollegialitet och den handlar dessutom om Svenska Kyrkans förhållande till staten. Dessutom är den pastoralt viktig, eftersom den berör människors liv på djupet.

Därför blir jag så beklämd när jag ser hur frågan hanteras i Aktuellt. Först en intervju med två nygifta som berättar om sin vigsel, men vars (helt naturliga) begreppsförvirring kring stift och församling inte förklaras eller klipps bort, och därmed får det att framstå som om det finns stift i Svenska Kyrkan där bara en enda präst (av flera hundra) som kan tänka sig att viga samkönade. Och sedan en debatt där debattörerna ägnar sig åt lika delar personangrepp och undvikande, utan minsta tillstymmelse till att ens vilja förstå varandra, utan att själva sakfrågan någonsin kommer fram ordentligt, detta medan programledaren ler med roat överseende.

Det hade gått att göra inslaget så annorlunda. Aktuelltredaktionen hade kunnat rapportera om vad som står i motionerna till kyrkomötet, för det första. De kunde beskrivit hur såväl äktenskapsbalken som vigselrätten ändrades under 2010, för det andra. Och för det tredje hade de kunnat berätta hur det faktiskt funkar just nu i Svenska Kyrkan - nämligen att alla som har en giltig hindersprövning har rätt att bli vigda enligt Svenska Kyrkans ordning, det är församlingen skyldig att se till, samtidigt som ingen präst har absolut vigselplikt.

Helle Klein hade kunnat låta bli att börja med att i hånfull ton be Håkan Sunnliden och "hans polare" att konvertera, hon kunde låtit bli att förtiga att möjligheten att avstå sin vigselrätt bara funnits ett år och hon kunde ha använt sin verbala såväl som intellektuella kapacitet till att tala FÖR sakfrågan, istället för att bara tala MOT Sunnliden med polare.

Håkan Sunnliden kunde, trots att han hamnade i underläge av Kleins aggressiva inledning och dessutom inte visste i förväg vad det inledande reportaget skulle handla om, i sin tur ha varit tydligare med att det faktiskt är den nya äktenskapslagen som fått honom att ta steget att avsäga sig sin vigselrätt och han kunde ha svarat tydligare på Kleins definition av vad det innebär att vara en luthersk kyrka.

Visst, jag vet hur svårt det är att behålla fokus i intervjuer och debatter. Hur lätt det är att gå i försvar och glömma alla sansade argumentskedjor man tänkt ut i förväg. Jag vet. Men jag blev ändå så ledsen. För det som syntes i Aktuellt igår, det för ingen människa närmare Kristus och inga människor närmare varandra. Det gör bara ont värre. För alla.

Lite mera mys

2011-09-25T23:03:00.000+02:00

Sarro ser lite sorgsen ut här men det gör han när han pussas

Ett sånt där myspysigt skrytidylliskt blogginlägg man stör sig lite på...

2011-09-24T14:12:00.001+02:00

Vi steg upp tidigt och gav oss ut i solen och svampskogen...

Sarro var med och skötte sig exemplariskt

Vi hann till och med med att kramas lite

Och nu har vi rensat och förvällt eller vad det nu heter.

Av den oroliga sorten

2011-09-19T21:41:00.000+02:00

"Du ser verkligen katastrofscenarion överallt" säger min kollega Y med jämna mellanrum, något roat och alltid kärleksfullt. Första gången hon sa det, satt vi i en buss och betraktade en söt liten ö med i Bråviken. Y:s första reflektion var att det verkade mysigt med en egen sommarö. Min första reflektion var att det är otäckt att vara på en ö om någon som vill våldta och mörda en dyker upp.

Typ så är det med allting. Jag tänker ut ett "värsta-tänkbara scenarion" lika fort som en gris blinkar. Faktiskt så jag nästan blir lite imponerad av mig själv ibland. Innan jag blir rädd, alltså. Jag försöker ta min oroliga konstitution med jämnmod och humor men ibland är det faktiskt rätt tröttsamt. Men, tänker jag då, det är jag och Ola Salo. Och i sämre sällskap kan man verkligen vara!

Trygghetszoner

2011-09-16T17:21:00.000+02:00

Jag tycker det är ett fint ord, trygghetszon, och tycker alla borde ha minst tio sådana. Platser och sammanhang där man kan tanka trygghet inför alla mer och mindre frivilliga som livet hela tiden drar ut en på.Visst, man ska våga sig utanför och man ska våga släppa in och allt det där - men vem har farit illa av lite trygghet och integritet då och då?

Jag är många saker...

2011-09-16T08:37:00.000+02:00

...men faktiskt inte så värst prestationsberoende (PBS) för det har jag testat. Ha!

Skämt åsido. Under den senaste tiden har SvD haft en artikelserie om just prestationsångest/-beroende, stress och dålig självkänsla. En välskriven sådan, som undvikit att hamna i "förfasa-och-moralisera-över-kompetenta-kvinnor-fällan", och istället rett ut begreppen, intervjuat människor med olika utgångspunkt och på så vis gett en ovanligt nyanserad bild av "duktig-flicka"-schablonen. Helt klart läsvärt!

Och för egen del konstaterar jag att det som bevarar mig från dålig självkänsla, är att sluta analysera och ha komplex för just självkänsla. För, ironiskt nog, så kan även självkänslan bli en prestation och ett orosmoment. När jag slutade vara så orolig för att inte vara tillräckligt "hel" och "balanserad" och "hemma hos mig själv", så tror jag att det var det jag liksom blev. Åtminstone så det räcker till husbehov.

Hur tänkte dom här?

2011-09-09T22:33:00.001+02:00

Jag kan tycka det är lite bökigt och kladdigt att knäcka ägg. Jag är ingen stjärna på att dela gulan från vitan direkt heller. Men jag skulle inte beskriva mig själv som in behov av färdigknäckta, färdigdelade ägg på plastdunk heller. Över huvud taget har jag svårt att se att några sådana behov skulle existera utanför storköksbranschen. Men, uppenbarligen finns de, hos helt vanliga människor. Tur att de kan tillfredsställas på ICA Maxi.

Vad andra skriver

2011-09-06T20:49:00.003+02:00

Ikväll har jag gjort en liten tur bland mina bloggarkollegor och hittat diverse intressant och spännande. Skönt en kväll när man inte har så mycket att säga själv, men ändå vill vara med i bruset liksom.

På Kristen Opinion talas det om konfirmationen i Svenska Kyrkan, och hur dess innehåll och funktion förändrats över tid och om behovet av att ta frågan om inre sekularisering på allvar.

Kyrksyster skriver om själavård, och om hur ett visst mått av voyeurism - eller snarare nyfikenhet - inför den andras liv bidrar till god själavård. Att vara mer nyfiken på den man ska betjäna, än på betjänandet och hjälpandet i sig, gör att mötet med konfidenten blir mer jämställt.

Clara har hittat en fin anka till sin son på second hand. Mina kusiner hade en nästan likadan när vi var små, så jag blev genast nostalgisk.

Pappa skriver om det som Uppdrag Granskning ska handla om imorgon, och som han själv skrivit om redan tidigare. Nämligen förhållandet mellan oljehandelsbolaget Gunvor och ryska intressen.

Och Sofia skriver, apropå Hyresgästföreningen och kyrkotillhörighetens pris, om Omsorgens tunna fernissa. På pricken, som alltid.

Konfirmationspresenten

2011-09-05T15:19:00.001+02:00

Både Maken och jag går i konfirmationstider. Han konfirmerar, och jag upptaktar. Fina 14-15-åringar vart man vänder sig, alltså. Innan konfirmationen i Ytterjärna satte igång igår, spelades Galenskaparnas underbara Konfirmationspresenten för att alla skulle komma i stämning. För presenter, det tycker jag absolut man ska få när man konfirmeras. Som belöning för den tid och tankeverksamhet och det engagemang man faktiskt lägger ner, och som markering av att detta att säga sitt eget ja till de löften man fick i dopet, faktiskt är något stort. Något som påminner om konfirmationstiden och den dagen, helt enkelt. Oavsett om det är en synth, ett guldkors, en moped eller en bok. Eller, som i mitt fall, ett badlakan.

Jag torkar nämligen håret varje morgon (nästan, ibland måste man ju tvätta) med det blåa badlakan som jag fick av min farbror, hans fru och mina kusiner i konfirmationspresent. Det är den konfirmationspresent jag använt absolut mest av alla (silverkorset kommer som god tvåa) och som, likt dopets löften, följt mig genom livet sedan dess. Från badutflykten till Gustavsvik måndagen efter konfirmationshelgen, genom omklädningsrum på skolgymnastiken, på diverse SKU-läger, till studentrummet i Uppsala, till bröllopsresan till Grekland, till lägenheten i Uppsala och slutligen till Mölnbo. Nu är den för tunn för att funka till något annat än håret - men den är fortfarande bäst!

Livet enligt Emma-Greta Jonsson

2011-09-04T16:01:00.000+02:00

Jag tror jag bloggat om det här förut. Men nu har jag läst en massa så-här-mycket-har-jag-minsann-tränat-bloggar och en och annan Förut var jag fet och äcklig men nu är jag smal och lycklig-blogg och känner mig därför manad att göra det igen. Min mormors visdom måste helt enkelt spridas.

Alltså. Jag var ungefär 12, eller kanske lite äldre och tyckte jag var fulast och fetast i hela världen. Eller åtminstone i hela Lundby. En känsla som oftast förstärktes hemma hos mormor och morfar, där det fanns väldigt mycket kakor och väldigt mycket tid att kontemplera sin fulhet. Inte för att jag sa något till mormor om saken. Vi hade viktigare saker att prata om. Men hon var inte precis dum. Så en kväll, när jag slokade över hur många syltkakor jag ätit, fångade mormor in mig med sin ena arm och tryckte mig omilt intill sig.

- Det ska du veta, att jag har alltid varit lite för tjock och jag har haft så mycket roligt i mina dar ändå, så det har ingenting med vartannat att göra.

Just då var jag väl kanske inte riktigt mottaglig, men under de nästan 20 år som gått sen den där kvällen har det bara blivit mer och mer uppenbart att så är fallet. Man kan se ut som min mormor (vars kosthållning hade gett Anna Skipper nervsammanbrott) och ändå ha massor med roligt och göra massor med spännande saker och träffa någon som tycker man är vackrast i hela världen att gifta sig med. Och det är inte bara möjligt, utan jättevanligt. Det händer hela tiden, alldeles oavsett vad som står i tidningar och bloggar och framför allt alldeles oavsett vad våra självdestruktiva överjag väser åt oss när vi står i våra provhytter. Man behöver inte vara smal och vältränad för att vara lycklig och lyckad. Det är den fetaste av alla lögner och världen är full av levande bevis på att så är fallet. Lite för tjocka människor som tränar för lite men som lever spännande, meningsfulla och framför allt roliga liv i alla fall. Sådana som Emma-Greta Jonsson, och sådana som jag.

Vackert

2011-09-04T00:02:00.002+02:00

...Meiner Augen Lust und Sonne, Meiner Seele Schatz und Wonne...

Jag är inte ens säker på att jag riktigt vet precis vad det betyder. Eller jo, ganska. Men ändå. Just nu tycker jag precis den här strofen i precis det här stycket är det vackraste som finns. Jag sjunger den hela tiden och lyckas alltid börja för högt så jag måste skrika lite när jag kommer till Seele, ungefär.

Jag förstår precis...

2011-09-02T16:57:00.000+02:00

...varför Bach kallas för den femte evangelisten. Efter dagens begravning (min allra käraste svärmormor Birgits) då denna spelades under avskedet och denna som avslutning, blir det liksom extra uppenbart.

Lycka...

2011-09-01T23:13:00.000+02:00

...kan vara att någon fnissar oupphörligen under hela nattvardsbönen. Eller målbrottsröster som frimodigt brölar fram psalm 703. Eller när en 17-åring ivrigt frågar efter "sina nya konfirmander", nästan innan han sagt hej.

Sådana stunder är värda alla grekiskaperikoper och bortslarvade blanketter i världen.

Katt, någon?

2011-08-27T23:02:00.000+02:00

Mor och far har kattungar som söker nya hem. Någon som är hågad?

Honkatt

Mini-Melanchthon (hankatt)


Hankatt

Trevlig, trevlig, trevlig...

2011-08-25T22:32:00.003+02:00

En av mina homiletiska käpphästar är att kärlek såsom teologiskt/biblisk begrepp sällan avser (enbart) känslor, utan snarare ett förhållningssätt, eller ett beteende. Att på Jesu befallning älska varandra betyder inte varma känslor, utan rättfärdigt bemötande i handling och sanning. Ni vet.

Nåväl, häromdagen kläckte jag ur mig något i stil med:

- Jag skulle kunna bli servitris. Det är lite som att vara präst, man måste trevlig mot folk man inte känner.

Det kändes rätt plumpt och drygt när jag sa det, och jag bad om ursäkt till de omkringsittande, men sedan tänkte jag efter. Både servitriser och präster har tjänande yrken. Och att vara trevlig mot folk bara för att de är människor är ju faktiskt ett sätt att praktisera kärlek i handling och sanning. Trevlighet behöver inte vara motsatsen till tydlighet, så att säga. För de flesta dagar möter man inga slagna män i diket, eller ges tillfälle att stå upp för evangeliet i skarpt läge. Men sin alldeles vanliga nästa möter man hela tiden. Och vänlighet, som sådan, måste väl sägas vara mer evangelisk än motsatsen?

Det blir aldrig som man tänkt sig

2011-08-24T18:53:00.002+02:00

För ganska så precis 11 år sedan var jag på antagningskonferens. Det är den avgörande delen av lämplighetsprövningen innan blir kan bli antagen som prästkandidat, och i Strängnäs var den då för tiden uppdelad på två tillfällen - en på våren, och en på sensommaren, med en praktikperiod emellan. Ett rätt bra system, kan jag säga så här efteråt. Då var jag mest livrädd.

För det blir en rätt märklig stämning, när ett antal vansinnigt nervösa, tämligen självmedvetna och i vissa fall mycket unga prästkandidater, stängs in på en stiftsgård för att intervjuas och bedömas i fråga om sin (eventuella) kallelse. Alla går runt och försöker verka normala, välfungerande, harmoniska och precis rätt och lagom fromma - samtidigt som man som sagt är helt galet nervös och skräckslagen och minst av allt välfungerande. Framför allt inte i grupp.

Jag minns faktiskt inte särskilt mycket av samtalen med domkapitelsledamöterna - jag tror att en av dem tyckte jag hade goda ledaregenskaper och biskop Jonas och jag pratade om ikoner och åt hårda karameller - men jag minns att jag kände mig som ett stort skämt i princip hela helgen. En pretentiös bluff, helt enkelt. Som aldrig skulle klara av detta stora, heliga ämbetsbärande med allt detta ansvar och...ja, ni fattar. Livrädd 21-åring får framtidsångest deluxe. Och tror följdaktligen att den framtid som ska förnekas är fullständigt enastående helig.

Jag tänkte på det idag, när jag stod och kopierade höstens dagledigprogram och funderade över hur mycket tacos som kan tänkas gå åt på konfirmandåterträffen nästa vecka. Och det slog mig, att jag hade inte behövt vara så där rädd och pretentiös. Prästämbetet är heligt, visst. Men, för det första så kommer heligheten sannerligen inte an på prästens person - den finns i sig själv, i den som kallat oss till tjänst och vi får helt enkelt försöka att undvika att totalt strula bort den. Och för det andra så är ämbetet inte heligare än livet självt, och det lever vi ju hela tiden, oavsett om vi är sociala och välfungerande. Även i kopieringsrummet.

Äpplen!

2011-08-23T21:19:00.001+02:00

Träden är fulla av dem. Gräsmattan också. Maken tuggar och äter så fort han hinner, själv kan jag inte hjälpa till eftersom jag är något så fånigt som allergisk mot råa äpplen. Men, det finns ju mycket smaskens man kan göra med äpplen så att de slutar vara råa. Paj, t.ex. Igår gjorde vi en, idag två till, samtliga enligt det lika enastående som enkla receptet på baksidan av havregrynspaketet:

5 skalade och skivade äpplen läggs i en form

0,5 dl socker blandas med 3 dl havregryn och 75 gram smör så det blir en grynig gegga.

Geggan läggs över äpplena

Formen ställs i ugnen, som ska vara 175 grader varm och gräddas ca 20 minuter
Serveras med glass eller motsvarande.

Istället för mindfulness

2011-08-22T22:41:00.000+02:00

Somliga tränar. Andra mediterar. Ytterligare andra övar sig på att vara mindfulla genom att - t.ex. noga betrakta potatisen de skalar, eller mönstret i sovrumstapeten. Allt för att kunna slappna av, och glömma vardagens stress och press.

Jag har valt något avsevärt mer banalt. Förmodligen fungerar det inte lika bra och skulle aldrig rekommenderas av en enda anti-stress-profet. Men nu är det ju inte riktigt det jag är ute efter, så därför använder jag mig av veterinäreskapism istället.

Jag vet, jag vet...

2011-08-22T10:46:00.000+02:00

Jag vet hur det funkar med närhet och igenkänning. Jag vet att vi tycks förprogrammerade att känna mer för och med människor som är nära och/eller lika oss själva. Och jag tycker sannerligen inte att vare sig lidandet, eller allvaret i det som skedde i Norge, och definitivt inte de politiska strömningar och läror som låg bakom det, ska förringas. Sannerligen inte.

Och samtidigt, i ärlighetens namn, gör all denna sympati och engagemang för demokrati, öppenhet och kärlek som terrorn i Norge väckt hos alldeles vanliga svenskar, (mig själv inkluderad), mig lite beklämd. Inte för att den finns just nu - det är som det ska vara - utan för att den inte funnits, eller varit så mycket mindre, tidigare. Varför är det inte lika självklart för oss att på olika sätt ta ställning mot våld och för demokrati när de som drabbas av motsatsen bor i Irak? Eller Libyen, Syrien, Kina, eller Vitryssland? Länder, system och människor som faktiskt är avsevärt mer illa ute - för Norge är, trots det gräsliga som skedde för en månad sedan, ett demokratiskt, välfungerande land. Ett land där demokratisträvanden är lagligt och dessutom önskvärt, och där infrastruktur såväl som allmän opinion gör kampen för att bevara öppenhet och demokrati förhållandevis enkel.Vårt engagemang för Norge kostar med andra ord inte så mycket, hur riktig och rättfärdig vår medkänsla än är.

Men, det finns ingen anledning att moralisera över detta om man inte är villig att göra något själv. Och det finns massor av saker att göra. Så enkla saker som att lära sig mer om de platser och länder där demokrati bara är ett ord, och börja tala högt om hur det faktiskt är att leva där, och om vad som faktiskt händer där - varje dag. Att lyssna på dem som upplevt det själva, och nu lever mitt ibland oss här i Sverige. Det finns många sätt att ta ställning, många sätt att bidra. Och vill man göra något konkret, som gör skillnad, så är en gåva till de svältdrabbade på Afrikas Horn lika välkommen nu, som för en månad sedan.

Igenkänning i motståndet

2011-08-20T10:07:00.000+02:00

Igår, när jag för en gångs skull lyckades besegra både verkligheten och överjaget och kunde gå från expeditionen redan före tre, och satt i bilen på väg hem till min vän och bonusgudmor E, lyssnade jag av en ren slump på Allvarligt talat i P1 med Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen. Två ytterligt begåvade författare och gamla vänner som diskuterade lyssnarbrev de fått.

Nånstans mitt i programmet (från 15.10 ungefär, om ni vill lyssna) talar de om sin förmåga att känna sig hemma på platser där det, av olika skäl, samtidigt upplever ett motstånd, eller åtminstone en utmaning, från omgivning. Tikkanen känner den som svenskspråklig i Finland, såväl som i vissa rent privata situationer, Stenberg berättar om upplevelsen att vara en skandalomsusad författare på frireligiösa Åstol. "Vi är hemma i motståndet", säger hon. "I utmaningarna", fyller Tikkanen i.

Kanske är det svårt jämföra mina rent kyrkliga erfarenheter med deras. En del av min hemkänsla i miljöer och fromhetstraditioner och för den delen hos enskilda människor som jag blivit explicit varnad för och som jag förväntat mig uppleva som kalla och ifrågasättande, kommer ju trots allt från den värme och öppenhet jag ändå mött där. Men ändå. Det är faktiskt inte hela sanningen. Det finns något annat också. Jag känner igen beskrivningen av att trivas på ett särskilt sätt där jag, enligt omvärlden, inte borde kunna göra det, och av att uppleva utmaningen som att "man blir ju friskare, och intensivare, och vaknare av det", som Stenberg säger. Av att se motståndet som, hur destruktivt det än kan låta fast det inte är det, något stimulerande och, faktiskt, lite attraherande.

Jag har skrivit om saken förut, ofta så här års.
Herre, utgjut din Ande (2009)
Kyrkodagar (2007)

25 år sedan idag...

2011-08-17T20:22:00.001+02:00

För 25 år sedan var jag en liten tjej med vågiga framtänder, rosa manchesterbyxor, ljusblå tröja och trasslig hästsvans, som började i klass 1G i Paviljongen på Lundbyskolan. Fröken var lång och strålande vacker i aprikosa långbyxor med pressveck, brett blankt skärp i samma aprikosa färg och en vit blus med likaledes aprikosa prickar. Den förmiddagen hamnar högt på min lista över livets bästa stunder, faktiskt. Nånstans efter bröllop och prästvigningar och sånt.