tisdag, april 30, 2013

Försmak på ett ganska barnsligt vårtal


Våren. Jag förstår den inte.

Så säger Tommy Nero, allt enligt Galenskaparna och After Shave. Och jag är beredd att hålla med honom. Våren. Jag förstår den inte. Inte alls.

Först kommer den vid fel tillfälle. Typ på annandag jul. Med regn, plusgrader och någon förvirrad fågel som tar det säkra före det osäkra och börjar sjunga.

Sedan verkar våren ta illa upp för att vi inte vill veta av den i jultider, och låter bli att komma på flera månader. Bortsett från några falsklarm på en solig eftermiddag där och en regnskur här, så att vi inte ska tappa fokus, så dröjer den, närmast provokativt. Tills den plötsligt tänker att, jaja, Okej då, och kommer med allting på samma gång.

Och med allting menar jag då snösmältning, vårflod och översvämningar, smältvatten ovanpå glansis med infruset grus, pollenexplosioner som för min del snabbt resulterar i en veritabel snorfest, och så lite gräsbränder på det då.

Så, som sagt: Våren, jag förstår den inte. För samtidigt som den får mig att förvandlas till ett kliande, snörvlande snormonster, så finns det något som gör att jag ändå inte kan låta bli att hänga min tvätt ute, plocka tussilago som sedan tvärdör på mitt köksbord eller att blunda och le mot solskenet. Något som gör att jag tycker att ljudet av barn som äter glass på Konsumberget och åsynen av vitsippor vid Fornborgen och  ljudet av bräkande lammungar på Balsberga är allt jag behöver för att leva. Åtminstone så länge jag tagit mina allergitabletter.

Så, nej Våren, jag förstår dig inte. Men det är kul att du är här. Nu kommer vi att hurra för dig, och sedan är det försent att ångra sig.

Ett fyrfaldig leve för våren, den leve…





torsdag, april 25, 2013

Det var inte min hund egentligen

Men det var ändå hans päls jag brukade borra in näsan i, hans öron jag brukade stryka över med handlovarna och hans bringa jag brukade klia med foten när jag tittade på TV och han satt framför min stol.

Det var han som fick oss att några veckor varje år upptäcka både nya promenadvägar, nya svampställen och fördelarna med regelbundna vanor. Det var han som skällde så han kiknade när vår bil svängde upp på hans uppfart, och det var han som blev så lycklig att han lade sig på rygg när han var en ung hund och vi kom hem. Det var han som alltid ville gå först på promenaden, men som ibland gjorde en liten avstickare för att ge en liten puff på min hand och det var han som ofta la sitt huvud på mina bara fötter under frukostbordet hos mamma och pappa eller slickade mig kärvänligt på vaderna.

Det var han som följde med mig på prästvigningsmorgonen, när jag blek och illamående av nervositet gick en promenad runt Anticimex. Det var han som satt framför mig och slickade mig på händerna en hel kväll förra hösten när jag skulle opereras och var så rädd att jag grät. Och det var han som inte vek en tum från min sida när jag kom hem från sjukhuset och var öm och trött och mest låg i soffan.

Det var inte min hund egentligen. Men, som Sofia säger, det är irrelevant att gradera kärlek efter ägande.




Sarro 2003-2013
 

måndag, april 15, 2013

Döda poeter - 20 år senare

Första gången jag såg Döda Poeters sällskap var i en buss på väg hem från ett sportlovsläger i Värmland. Jag stod på knä på ett bussäte med hakan vilande på huvudstödet framför. I två hela timmar stod jag så där, mer och mer betagen av det jag såg, oberörd av att mina ben domnade bort och att tyget i sätesklädseln skavde på underarmarna.

Efteråt kändes världen lite vackrare, mitt liv mer löftesrikt och potentiellt liksom...poetiskt. Som om jag upptäckt någon sorts sanning som skulle förändra mig från tråkig fjortonåring till intressant ung kvinna. Nu skulle jag också fånga dagen, bidra med en strof i det stora skådespelet. Det var förstås ett problem i sammanhanget att jag gick på en svensk högstadieskola i rött tegel med platt tak och att min lärare i svenska var en barsk dam som hette Britta-May och sällan klev upp på katedern eller hade oss att marschera på gården. Men ändå. Drömma och läsa Ferlin och Bo Bergman gick ju, tills vidare.

Igår såg jag om Döda Poeters sällskap, för första gången sedan jag blev vuxen, tror jag. Och såg förvisso samma välspelade, vackra film, med enastående rollprestationer av både Robin Williams och de mycket unga Ethan Hawke (19) och Robert Sean Leonard (20). Vackert foto, vacker musik och en, med tanke på när den utspelas, förhållandevis trovärdig story. Men jag såg andra saker också, som jag inte ens reflekterade över den där gången i bussen. 

Till exempel, om jag räknar rätt, finns det bara en kvinnlig karaktär med fler än tio repliker - Chris, den sockersöta cheerleadern som den tafatte Knox blir handlöst förälskad i, utan att ha en susning om hennes personlighet. Hon, precis som Tina och Gloria, som Charlie tar med till grottan, ses enbart genom de manliga karaktärernas ögon, de har ingen funktion förutom att vara kvinnor, och detta understryks genom att de inte har en enda replik som tyder på att de har någon sorts inre liv. Sedan finns förstår mödrar också. I början av filmen anonyma sådana, som rättar till kläder och kramar sina söner, och längre fram, Neils och Todds mammor som mest sitter intill sina auktoritära makar och gråter. 

Sedan finns där Richard Cameron. Berättelsens Judas, som ständigt har tråkiga invändningar mot regelbrott och alltför frisläppta idéer, och som slutligen säljer den älskade läraren mot att slippa bli relegerad och därmed förlora sin utstakade framtidsbana. Han är den som de andra suckar och himlar med ögonen åt, den som ingen vill dela rum med, den som inte får berätta färdigt sin spökhistoria och som helt enkelt befinner sig längst ned i hackordningen. Hans delaktighet i klubben är hela tiden ifrågasatt, av de andra och av honom själv, hans känsla för vad som är rätt och riktigt brottas med hans längtan efter få vara en i gänget, med allt vad det innebär av status och gemenskap. Hans svek handlar mindre om hans rigida syn på livet, och mer om hans utanförskap och frustration, än vad Peter Weir riktigt låter filmen låtsas om.

Och så till sist Mr Keating. Lyckligt plirande eller uppsluppet hojtande. Med helt nya grepp och framför allt en vision om att lära pojkarna tänka själva och njuta av att finnas till. Gott så, och förmodligen högst radikalt på 50-talet. Men där finns också scener som, om budskapet varit ett annat, skulle ha kännas tveklöst manipulativa. Allt viskade, medan pojkarna lutar sig tätt ihop, till exempel, och allt ropande och hoppade. Det är lite kvacksalvar-terapi över det hela. Och när den arme Todd måste stå framför klassen och först hojta och sedan läsa dikt medan Mr Keating håller för hans ögon - förlösande, visst, men hur många skulle vilja utsättas för det själva? Vem skulle vilja att ens tonårsson fick utstå något sånt i klassrummet? Eller för den delen att han dyrkade sin engelskalärare och kallade honom för "my captain"?

Jag vet, jag är tråkig. Det finns många poänger med filmen och den är och förblir, tror jag, många 70-talisters generationsfilm, den som vi alla hade sett och älskat och som fick oss att både läsa poesi och faktiskt fundera över möjligheten att vi var kapabla till mer än våra tonåriga självförtroenden trodde oss om. Men skulle jag visa den för en konfirmandgrupp? Nej, jag tror faktiskt inte det. Även om sista scenen fortfarande ger mig gåshud.


torsdag, april 11, 2013

Hoppa hage

Idag råkade jag tappa mina nycklar på gångvägen mellan församlingshemmet och kyrkan. Kras, sa det när nycklar och nyckelringar landade på asfalten. Ett märkligt välbekant ljud, och plötsligt mindes jag annan nysopad, töblöt asfalt, och nycklar som landade på vitmålade hagar på skolgården.

För på våren hoppade vi hage. Och långhopprep. Och twist. Med nya vårskor och jackorna knutna om midjan eller lagda i en hög på marken, om det var tillräckligt torrt och varmt. Jag var inte särskilt bra på det, och åtminstone hopprep tyckte jag var ganska tråkigt - men jag gjorde det ändå. För det hörde liksom till. Jag minns i benen hur man gjorde. Två enkla rutor, två dubbla, en enkel, en dubbel, en enkel, vänd. Stå på ett ben och ta upp nyckeln, sätt inte i handen, då klosar du. Eller klumsar, som Camilla sa, för hon hade bott i Grums.

På hösten däremot, har jag inget minne av det hoppades. I alla fall inte med samma intensitet. Då hade det ju gått att vara ute hela sommaren - ljudet av nycklarna som landade i rutorna på asfalten var liksom inte lika exotiskt då, och asfalten luktade inte alls lika gott av smältvatten och solsken. Nej, hoppade hage gjorde vi på våren, som en vårbekräftande ritual. Varje vår, tills vi gick i fyran och inte hade några hagar på vår sida om skolgården.

Jag försökte en lång stund att dra några uppståndelseteologiska eller åtminstone skapelseteologiska växlar på det här. Men det blir bara fånigt. Jag går ut och luktar på asfalten istället, och erkänner, något spakt, att jodå, jag tycker nog om våren lite grand i alla fall.