måndag, februari 28, 2011

Fira gudstjänst - för vems skull?

Igår var det roligt att fira högmässa. Vi var 88 personer, kyrkan kändes fullsatt, psalmsången var stark, gemenskapen vid altarringen och inte minst på väg dit och tillbaka, var varm och lite trång. Mässan var förstås precis densamma, och lika omistlig, som den hade varit om vi hade varit 28, eller 18, eller åtta personer där. En mässa är en mässa är en mässa liksom, den blir inte mindre värd och byter inte funktion, beroende på antalet som firar den.

Men man kan ändå inte sticka under stol med att det är roligt att vara många i gudstjänsten. Och det tror jag inte beror bara på statistikångest eller popularitetssträvan, utan på kraften och vilan i gemenskapen. När många röster sjunger lovsång, bärs också min stämma fram och jag kan sjunga utan att vara rädd för hur det ska låta. När många olika människor samlas med samma mål, blir mångfalden och rikedomen i att Kristi kropp har olika lemmar påtaglig och glädjande. I en tid då många kristna är ganska ensamma om sin tro på arbetet, i skolan eller i familjen, är också gudstjänsten en trygg plats där man kan vila i att inte vara annorlunda, utan en i mängden. En plats där jag inte behöver försvara eller förklara min tro utan får ägna mig helt åt den i en timme eller två. När många firar gudstjänst, blir det lätt för den sökande och prövande att gömma sig i mängden för att känna efter om detta är något för mig. När många ber tillsammans, kan min bön få vila i de andras de dagar då det känns svårt att be, och jag kan få bära någon annans bön de dagar då det går av sig självt.

Allt detta ger vi till varandra, när vi firar gudstjänst. Att gå i kyrkan är alltså ingenting som enbart handlar om att underhålla vår egen Gudsrelation, om vårt eget välbefinnande eller vår egen påfyllnad. Det handlar om att ge varandra möjlighet till gemenskapens välsignelser, om att ge varandra det vi själva söker.

Och att fira gudstjänst handlar också om att ge något till Gud. Inte för att Han är beroende av vår lovsång eller tillbedjan eller gemenskap för att överleva, utan för att Hans sätt att söka oss och älska oss, bygger på ömsesidighet. Han kommer till oss i Jesus Kristus för att möta oss i ögonhöjd, dela vårt liv och bygga bo i våra hjärtan. Han är en Gud som är och vill ha relation och dialog, lärde sig min generation på KU-läger på 90-talet. Att fira gudstjänst är därför ett sätt - ett bra sätt - att upprätthålla vår del av ömsesidigheten.

Detta är perspektiv jag tror vi måste påminna oss om ganska ofta. Att färre och färre människor firar gudstjänst idag är givetvis en utmaning för oss som på olika sätt har ansvar för gudstjänstlivet - men det beror nog inte bara på gudstjänsternas ålderdomlighet eller bristande verklighetskontakt. Den individualistiska gudstjänstsynen - jag går bara om jag får ut något/känner mig bekräftad/tycker det är kul - är utbredd också bland de mest aktiva kyrkotjänarna och har en förödande effekt på gudstjänstlivet, särskilt i små och sårbara församlingar. Liksom det faktum att kyrkan som helhet blivit sämre och sämre på att informera, undervisa och berätta om Honom som vi får möta i gudstjänsten och om gudstjänsten som sådan. Man går inte hem till någon man inte känner om man inte vet vad som händer i hans hus. Särskilt inte om de som kallar sig hans vänner inte själva går dit. Och framför allt, vill man inte gå dit ensam.

Så, gå i kyrkan på söndag. För Guds skull, för din egen skull, och för din nästas skull!!

torsdag, februari 24, 2011

Ordets återvinning

I början av mars 2008 hade jag influensa. Detta sammanföll med Midfastosöndagen, då jag skulle ha predikat. Predikan var redan skriven när jag mycket prydligt insjuknade natten mellan fredag och lördag och febersvettades bort en hel del av mina nyfärgade slingor.

Hur som helst, jag har haft en oanvänd predikan liggande sedan 2008. För Midfasto visserligen, men som alla evangelieboksbitare vet, så delar Sexagesima och Midfastosöndagen på Johannesevangeliets redogörelse för Jesu predikan i Kafernaums synagoga och det som händer sedan. När jag tog fram den och läste den, mest för skojs skull, insåg jag att det var ju bara fånigt att skriva en ny, när jag med största sannolikhet skulle komma att säga ungefär samma sak i alla fall.

Så, för första gången i min prästgärning ska jag på söndag använda mig av riktig predikoåtervinning - sånt som gamla visa kollegor brukar skrocka erfaret om. Visserligen har jag petat lite i texten - ursprungspredikan var ju trots allt till ett annat tema - men ändå. Nu känner jag mig faktiskt lite erfaren och rutinerad!

Vill ni läsa den i förväg, finns den ( i ursprungsversionen) här.

måndag, februari 21, 2011

Mitt osympatiska husdjur

Jag försöker undvika sentimentalitet när det är möjligt. När det gäller min katt, är det inte särskilt svårt. Åtminstone inte i teorin. Följande är till exempel en saklig redogörelse för Melanchthon Klefbecks personlighet:

Melanchthon går runt med en ständigt förnärmad uppsyn som delvis, men inte helt, förklaras av att hon är oregelbundet tecknad i ansiktet. Hon avskyr andra djur såväl som barn, biter gästande människor i fötterna och daskar med utfällda klor om man råkar drista sig till att peta henne på magen. Hon sover helst i egen säng (dvs gästsängen när den är framställd) men kan även nöja sig med sin nedlegade soffkudde eller 50% av matte och husses säng. Hon vill helst bli klappad när hon äter och äter sannerligen inte vad som helst och framför allt inte maskmedel. Hon är social så till vida att hon vill att husse och matte ska vara hemma för att ögonblickligen kunna tillfredsställa behov av mat eller utsläppning och gärna ligga eller sitta blick stilla när hon nedlåter sig att gästa deras knän, men undviker för övrigt all kroppskontakt. Hon trivs bäst i trånga utrymmen, och favoritmaten är vatten från duschbrunnen, köttfärs eller nyslaktad rödhake.

Jag vet. Hon är helt knäpp. Och ändå är hon den bästa katten i världen. För hon är hon, och hon är våran. Därför får hon ligga i högen av sängkläder, därför får hon äta rå köttfärs en gång i veckan, tränga ut oss ur våra sängar och få sitt maskmedel serverat i vispgrädde. Sentimentalitet är liksom lättare att undvika i teorin än i praktiken.

Klaustrofili hör också till personligheten

söndag, februari 20, 2011

Halleluja-ögonblick

Ibland kan det, även om det inte något jag är stolt över, kännas rätt tröstlöst att vara präst i Svenska Kyrkan. För det är så mycket sammanträde och lite verkstad ibland, liksom. För att inte tala om hur mycket trix och fix och tjafs och elakhet och felfokus. Sånt som man skulle kunna räkna ut med hälarna att det inte ingår i missionsbefallningen, men som ändå hela tiden listar sig in i ens hjärta, hjärna och arbetsrum. Som får en att säga och tänka och göra saker som man egentligen borde inse är ovärdigt både en kristen människa och en kristen gemenskap. Fast man gör dem ändå, av lika delar illvilja och missriktad välvilja.

Men så kommer de, halleluja-ögonblicken. Som får mig att minnas inte bara varför jag är präst, utan varför jag överhuvudtaget är kristen. De kommer inte på sammanträden och i princip aldrig framför skrivbordet och sannerligen inte i animerade teologiska diskussioner där allt som hindrar en från att skrika "du är ju dum i hela huvudet" är ens goda uppfostran. Nej, de kommer enbart när man gör det man ska.

Som idag. När en rätt disparat samling människor samlas i en rätt rörig kyrka, trots att det är 18 minusgrader och säkert en massa sport på TV. När människor av minst sju nationaliteter, i åldern sex månader till 80+, sjunger och klappar och ber och sedan delar på brödet och vinet som faktiskt är Jesus själv utan en massa självmedvetet markerande, utan med självklarhet eller nyfikenhet. Då känns alla debatter, teorier och konflikter rätt fjärran. Och rätt dumma.

torsdag, februari 17, 2011

Ännu mera tonårsnostalgi...

Det var liksom svårt att vara ung på 90-talet och undgå att skratta sig fördärvad till Hassan. Vi köpte till och med skivorna, och satt en hel kväll och lyssnade - vissa spår sattes till och med på repeat.

Här är min favorit. Banal och plump men ack så fantastisk:

Inget särskilt händer...

...därav stiltjen på bloggen. Influensan är besegrad, jobbet är som vanligt och det mest spännande som hänt den här veckan är att jag städat i sakristian.

Men på söndag, då händer det grejor. Vår nya agenda för familjemässa tas i bruk, med ny musik och fina bilder på framsidan! Jag har även hört rykten om att predikan ska innehålla ett invägningsmoment! Så, kom till Ragnhild och var med!

onsdag, februari 16, 2011

Makaroner till frukost

En gång, en enda faktiskt, när jag var liten, fick jag snabbmakaroner till frukost, serverade i min vita plasttallrik med röd rand runt kanten. Varför minns jag inte, möjligen var jag sjuk eller så hade jag tjatat hål i huvudet på mamma. Hur som helst, jag fick äta makaroner till frukost, den enda gången, och det var min bästa frukost dittills i livet.

Faktum är att jag fortfarande gärna äter pasta till frukost - det är gott, man blir mätt, det är smidigt. Inte så att jag ställer mig och kokar makaroner vid sjusnåret, men finns det en burk med lasagne eller spaghetti och köttfärssås att plocka värma på, är min morgon perfekt.

Ibland är det som sagt väldigt skönt att vara vuxen och få bestämma själv...

söndag, februari 13, 2011

Så går en helg ifrån vår tid...

Jag har varit ledig i helgen. Och sjuk. Det var inte riktigt vad jag tänkte mig, men nu blev det som det blev och jag har ägnat mig åt att sova, sjåpa mig och så förstås åt att se på Vita Huset.

Ni får gärna kalla mig konstig. Jag tycker själv det är ganska konstigt att se sju säsonger av samma tv-serie fyra gånger på två år. Men är man sjuk så är man och då vill man se saker som man vet levererar. Därför har jag ägnat denna trötta konvalescenssöndag åt bland annat detta lysande avsnitt:


fredag, februari 11, 2011

Ett ynkligt i-landspip

Jag har influensa. Åtminstone tror jag det, eftersom alla kriterier på vårdguidens hemsida är uppfyllda, möjligtvis med undantaget att min feber inte är skyhög utan bara lagom hög för att göra mig matt och frusen. Och som alltid blir jag lika ynklig som Misan i Mumindalen och tror att världen som jag känner den ska gå under. Därför var det en nyttig påminnelse om de större perspektiven när jag i eftermiddags slog på radion och lyckades höra beskedet om Mubaraks avgång mer eller mindre live...

tisdag, februari 08, 2011

När jag gick i åttan var min 50-talsmoral inte så utvecklad ännu...

...men hade jag blivit ombedd att skriva en uppsats om sexuella erfarenheter eller dito förväntningar, med krav på inlevelse för att få VG, hade jag förmodligen gått med på nästan vad som helst för att slippa. Tandläkarbesök dagligen i ett helt läsår, obegränsade mattelektioner - vad som helst bara inte sexnoveller. Och då hade jag ändå en väldigt snäll biologilärare.

För vilken normal 14-15-åring vill skriva personligt (för när man är 15 känns det personligt även om man hittar på, påstå inget annat) om sex i skolan, så där på befallning, och få det läst och bedömt av sina lärare? Vilken lärare vill läsa sådana texter av sina elever? Och hur många kreativa mobbingssituationer kan inte uppstå om så mycket som en mening av en sådan här text kommer i orätta händer? Jag blir mörkrädd bara jag tänker på det.

Jag menar inte att man inte ska tala om sex i skolan. Jag menar inte att den som själv väljer att skriva en sådan text ska bemötas med chockerad misstänksamhet, inte alls. Men vissa saker är faktiskt privata, även för en högstadieelev och sådana saker har man rätt att välja själv när, hur och med vem man talar om. Ingen arbetsgivare skulle nånsin kunna ställa sådana här krav på en anställd och komma undan med det, t.ex. Det handlar om respekt för den personliga integriteten, och i det här fallet också den kroppsliga. Det trodde jag var självklart - men det är det uppenbarligen inte längre. Det är så skönt att vara vuxen.

söndag, februari 06, 2011

Det är svårt att undgå...

...även för den mest oregelbundna bloggläsare att nostalgi är min svaga punkt. Men, det skäms jag inte så värst för, så här kommer ännu en tillbakablick på 90-talet. För mig är den här låten för evigt förknippad med sensommaren 1994, KU-utflykten till Liseberg, Sverige-Litauen på Eyravallen, morfars begravning, Estoniakatastrofen och allt annat som hände första veckorna i nian.

Damer som bär

Det är lätt att få för sig att kyrkans liv bärs och upprätthålls av präster. Eller av kyrkorådsordföranden, församlingsinstruktioner eller för den delen av biskopar. Men så är det inte. Visst, de kategorierna gör givetvis sitt för att tjäna Kristi Kropp, men de axlar på vilka de livsuppehållande åtgärderna i Svenska Kyrkan vilar tyngst, tillhör kyrkdamerna. De kan se lite olika ut, komma från världens alla hörn, och vara födda närsomhelst mellan 1920 och 1960 eller så. Man känner igen dem bäst på det som de gör.

Det är kyrkdamerna som kokar kaffe vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Som stickar vantar till vänförsamlingens barn i Baltikum. Som påpekar när altarblommorna ser ut som skräp eller när prästen pratar för fort. Som man inte riktigt ser och räknar med eftersom det känns som de hör till möblemanget. Som ändå ser till att alla får rätt psalmbok och har någon att sitta bredvid på kyrkkaffet. Som ber för sin församling oavsett hur konstig den har blivit. Som kan gudstjänsten utantill därför att de alltid är där, i sin bestämda bänk, oavsett om det är första advent eller fjärde efter trefaldighet.

Utan dessa damer skulle Svenska Kyrkan förmodligen vara en ganska händelsefattig plats och dessutom avsevärt tråkigare. Det enda som är tråkigt med kyrkdamerna, är att de får så lite uppskattning för det faktum att de inte sällan utgör församlingens nav, hjärta och händer.

fredag, februari 04, 2011

Friad - och sen då?

Nu är det klart - de tre prästerna som prövats av domkapitlet för ämbetssynsrelaterade förseelser, frias alla tre utan formella påföljder. Det finns kommentarer till beslutet, och det finns reservanter, men faktum kvarstår. De är friade. Nu är min fromma förhoppning av omgivning såväl som media inte ser detta som ett skäl att börja om hela förföljelseprocessen på nytt. Inte för att jag vågar tro det på allvar, men hoppas kan man ju alltid.


tisdag, februari 01, 2011

Broccoli är livet



När jag var 15 dog min morfar. Jag blev så klart jätteledsen, och när man är så där ledsen, kan man som bekant få ganska dålig aptit. Så det var några dagar där i början av september 1994 som inte var hungrig, helt enkelt.

Ända tills matsalen på Vivallaskolan serverade broccoligratäng. Massor med varm och mosig broccoli med stuvning och ost. Det var hur gott som helst, jag åt den i djup tallrik med sked och efteråt så var jag fortfarande ledsen, men inte alls lika trött och ynklig.

Därför står broccoli högt upp på min lista med tröst-och-trygghetsmat. Att det dessutom är nyttigt är bara en bonus.