onsdag, juni 30, 2010

Placetne, magistra?

Jag har aldrig blivit friad till, så där ceremoniellt och ordentligt. Jag minns inte tillfället då vi verkligen bestämde oss för att gifta oss - det är oklart om det ens fanns något sådant. Det var liksom underförstått från början och jag trodde det var helt normalt, trots min livslånga svaghet för romantik i bokform, att giftermål på 2000-talet i allmänhet gjordes upp på detta prosaiska vis.

Så började mina vänner, en efter en, utveckla sina förhållanden i samma riktning som jag (vi var bland de första i bekantskapskretsen att gifta oss). Och döm av min förvåning - nästan alla blev mycket ordentligt friade till. Huruvida det förekom knäfall och handkyssar ska jag låta vara osagt, men frågan ställdes ceremoniellt och ordentligt, alltid av mannen, trots att gemensamma planer givetvis hade gjorts upp i förväg - i händelse av, så att säga.

Jag ska inte säga att jag kände mig snuvad - romantik kan man få uppleva i så många andra sammanhang och det gick ingen nöd på mig på den fronten. Snarare kände jag mig lite korkad och kulturlös, som inte hade fattat att denna skamlöst romantiska och kanske något otidsenliga sed fortfarande var i bruk.

Detta har emellertid inte hindrat mig från att fortsätta uppskatta frierier i litterär eller filmisk form - tvärtom. I böcker och i filmer blir de alltid perfekta och kan upplevas om och om igen. Det finns hur många exempel som helst, men ska jag bara välja ett, blir det, föga oväntat kanske, detta:

- Placetne, magistra?

måndag, juni 28, 2010

Från höglandsidyllen rapporteras...

...att ikväll har vi suttit i trädgården länge och väl, maken, hunden, katterna och jag. Först var det mycket idylliskt. Hunden snufsade på sin tuggring, katterna låg fridsamt ihopkringlade i gräset, höfläkten surrade och vinden var ljum.

Sedan blev idyllen något fördunklad. Först trodde hunden att den ena katten ville stjäla hans tugg (detta därför att hon dristade sig till att titta på det) och for ut i arga morranden. Därefter klättrade den andra katten upp i ett träd och började kalasa på innehållet i en fågelholk, allt medan fågelmamman pep hysteriskt. Och sedan kom det väldigt många myggor, så hunden och jag gick in. Katterna ligger under holkträdet och ser mätta ut.

Hur ogärna jag än vill medge det...

...så är den bittra sanningen att jag intill denna dag endast läst en och en halv Dorothy Sayers-roman. Det finns inga ursäkter - de har funnits i mina föräldrars bokhylla så länge jag kan minnas och de har rekommenderats emfatiskt både av dem och andra litterärt betrodda medmänniskor. Jag har ändå inte kommit mig för att läsa mer än Oskuld och Arsenik samt två tredjedelar av De nio målarna.

Nu har jag emellertid bestämt mig för att ändra på den saken och har därför ägnat denna semestermåndag åt att sträckläsa Drama kring ung dansör. När denna tar slut framåt aftonen, tänker jag omedelbart sätta tänderna i Kamratfesten, som för övrigt lär vara känd som "den första feministiska detektivromanen".

Därför lämnar jag nu bloggen åt sitt öde ett slag, och fortsätter sällskapa med Harriet Vane, Lord Peter, Bunter och en liter jordgubbar.

lördag, juni 26, 2010

Avgudar i midsommartid

Sprit, sex, pengar, framgång och makt. Det är företeelser som ofta nämns när man talar om avgudar i vår tid. Det är lätt att börja sätta sitt hopp till dem, och vänta sig gott ifrån dem. Och det är också lätt att upptäcka och benämna dem och det är inte minst lätt och accepterat att fördöma och förkasta dem.

Men vanligare, farligare och svårare att upptäcka, är de avgudar som egentligen är helt igenom goda gåvor. Sånt som det är meningen att vi ska vara tacksamma över, förvalta och glädjas åt - men som vi istället, medvetet eller omedvetet, börjar behandla som om de vore gudomliga i sig själva, istället för gudomligt givna.

Det mest uppenbara exemplet i midsommartid är Naturen och Skapelsens skönhet. Musiken och dess skönhet och kraft ligger också nära till hands och samma sak gäller förstås den mänskliga kärleken i alla dess former. Vår tacksamhet och lovsång slirar så lätt över från givare till gåva, så att säga. Fast det är inte alltid så lätt att tala om.

tisdag, juni 22, 2010

Sommarlukter

Sommaren har helt andra Madeleine-kakor än andra årstider. Idag kastades jag 20 år tillbaka i tiden när jag hängde tvätt. Bakom vår tvättlina finns nämligen en sådan där buskig, ful tall som så här oss utsöndrar en massa mörkgult pulver som luktar surt och sött på samma gång. I villaträdgården i Lundby fanns ett snår av precis likadana tallar, som liksom växte emot varandra så att man, när man lekte Dunken eller Röda-Vita-Rosen, kunde gömma sig därinne. Gräset var fullt med barr och stickor och talldoften blandades med alla andra sommardofter - grillos, varm asfalt, måbärshäck, nyklippt gräs och den tjocka solkrämen i blå flaska med rund kork.

En annan sommarlukt är den sätter sig i badlakan, som man hänger upp direkt på strecket när man kommer hem från badplatsen. Det luktar inte direkt illa - men man blandar sällan ihop en sådan handduk med en nytvättad. Och en tredje är smultronjasmin.

Min fader bloggaren...

.. återfinns här. Han skriver om förenings- och religionsfrihet, sommarpsalmer med invandrarbakgrund samt om Sudan, Lundin Oil och Carl Bildt. Bland annat. Hans stolta dotter rekommenderar.

söndag, juni 20, 2010

fredag, juni 18, 2010

Livskvalitet för katter...

Jag ska säga som det är...

...och därför meddelar jag härmed att jag inte alls kommer bojkotta prinsessbröllopet helt och hållet fast jag är både republikan och därtill innerligt trött på att varenda millimeter av det offentliga rummet är nedlusat med bröllopspjunk. Faktiskt inte. För jag råkar för det första tycka att brudklänningar och håruppsättningar är riktigt roligt och för det andra så vill jag höra vilka psalmer de har valt och hur ÄB lägger upp sitt vigseltal. Och för det tredje så är det lite tröttsamt att vara motvalls i längden, särskilt när det finns så många viktigare saker att valla mot.

torsdag, juni 17, 2010

Om kyrktrygghet

Min kollega i Göteborg, Lars Gårdfeldt, beskriver i en gripande debattartikel hur det gick till när han förlorade sin trygghet i kyrkorummet. Artikelns ärende är att kollegan i Bjästa inte fick en tillräckligt start påföljd för sitt bristfälliga agerande i samband med en skolavslutning, Uppdrag Gransknings reportage och även gentemot en våldtagen flicka och hennes familj. Elin Grelsson tar upp samma sak i sin artikel i KT.

Jag läser om hur Gårdfeldt vid en vigselgudstjänst hamnar öga mot öga med den man som våldtog honom för 20 år sedan, och förstår känslan av förlorad trygghet och försöker hitta en motsvarande punkt för min egen del - men det går inte. Inte för att min trygghet är orubbad utan precis tvärtom. Jag har aldrig haft någon. Inte när det kommer till själva rummet, och inte när det kommer till mig egen personliga säkerhet. Jag har känt mig otrygg i kyrkan massor av gånger, både som barn och vuxen och både som tjänstgörande och som gudstjänstfirande. Jag kan ge några exempel:

När jag var sexton eller så, och en vanligt sommarsöndag satt i kyrkbänken och inväntade högmässan, kom en förvirrad man in. Allt medan kyrkklockorna ringde, tog han ett av de lösa knäfallen och började, närmast metodiskt, slå det mot altaret så blommor och ljusstakar flög. Tidigare samma dag hade han misshandlat en vaktmästare i en annan kyrka grovt.

I våras kom en kvinna in i S:ta Ragnhilds Kyrka, också till högmässan, medförandes flera vapen. Det visade sig vara soft air guns, men det syns ju inte utanpå för den oinvigde. Polisen grep henne vid ljusbäraren någonstans i höjd med GT-läsningen. Jag var inte där själv, men mina kollegor som tjänstgjorde tyckte det hela var i sanning obehagligt.

Med jämna mellanrum, i alla kyrkor som är öppna och kanske särskilt i dem som ligger i städer, kommer det in människor som uppträder störande, hotfullt, eller till och med våldsamt. Och det är som det ska vara. För om kyrkan är öppen, så är den öppen för alla människor och några av oss människor mår så dåligt på ett eller annat vis, att det tar sig dylika otäcka uttryck. Samma sak gäller även på det mer subtila planet - våra mänskliga brister och dåliga beteenden tar inte automatiskt ledigt för att vi går in i en kyrka, hur gärna vi än vill tro det. Mobbingen i en konfirmandgrupp pausar inte bara för att det är andakt, och trakasserier i en skolklass gör det definitivt inte för att man har skolavslutning i kyrkan. Elakheter kan viskas, eller blickas, också i en kyrkbänk eller från en predikstol, och offer och förövare i alla möjliga händelser kan hamna bredvid varandra vid nattvardsbordet. Vi kan förfasa och fördöma - men egentligen är det inte det minsta konstigt. För människor i Guds hus är fortfarande människor. Det är därför som de flesta gudstjänster inleds med en syndabekännelse, till exempel.

Vill vi ha öppna kyrkorum och öppna gudstjänster, så är detta något vi måste räkna med och ha beredskap för. Det är inget konstigt med polisingripanden i kyrkorummet om personen som grips är beväpnad, hotfull eller våldsam. Det är självklart att vaktmästare som arbetar ensamma ska ha överfallslarm. Men vi kan inte skydda oss mot allt. Och därför tror jag att vi som lever och arbetar i kyrkan hela tiden måste släppa våra illusioner om kyrkorummet som en trygg och skyddad plats i världslig mening, och hur gräsligt det än låter, hjälpa dem som inte är där lika ofta att göra detsamma. Kyrkan är ett heligt, helgat rum - men den är ett rum mitt i verkligheten såsom verkligheten är, och den befolkas av människor kapabla till både gott och ont och vill vi att den ska vara öppen för alla, så kommer också alla in.

Den försmak av himmelrikets frid som vi kan få i kyrkorummet har inte med själva byggnaden i sig att göra och den omintetgör inte den fallna världen här och nu. Den är Guds gode Andes verk, som vill göra det lättare för oss att leva mitt i världen såsom den är och den vill ge oss en trygghet på djupet, som kan bära även när all världslig trygghet brister.

måndag, juni 14, 2010

Semester...

..och följaktligen händer inga storslagna saker. Jag har haft tid att pimpa bloggen ordentligt, jag har klippt min svärmormors gräsmatta (delar av den i alla fall), matat min katt med färsk köttfärs (vi hade glömt att köpa kattmat OCH lämnat henne ensam under jätteramsen ett helt dygn) och så har jag fått en massa pussar av makens systerdotter. E är generös med pussar - förutom giftasmoster, så pussar hon gärna gräsklippare, hissar, prydnadssaker och annat vars existens hon uppskattar.

Den kommande veckan ska ägnas åt småsaker i samma kategori. Blogga ska jag också göra, fast jag vet inte riktigt om vad. Någon som har något förslag?

lördag, juni 12, 2010

En bra deckare...

...ska vara torrt rolig och lika torrt sentimental. I Midsomer är det för jovialiskt. I Cold Case för snyftigt. Foyle (hur underbar han är må vara) är sällan särskilt rolig.

Återstår gör herrar Lewis och Hathaway. Med den äran.



fredag, juni 11, 2010

För dagen ösregn...

...en trasig paraply, två fina skolavslutningar och en vigsel. Vilket föranleder diverse funderingar från min sida. Till exempel varför min mamma, mormor och moster och därmed också jag säger EN paraply när resten av världen säger ETT paraply? Och om det enklaste och mest logiska ändå inte är att ha skolavslutning i aulan i alla fall, hur fint och bra det än kan bli i kyrkan.

torsdag, juni 10, 2010

Det handlar om att bestämma sig

Min bästa kompis heter Lisa. Förut bodde hon i huset bredvid mitt. Då pratade vi med varandra flera gånger i veckan och höll koll på hur den andra hade det. Det var lätt som en plätt. Nu bor Lisa tolv mil bort. Vi pratar fortfarande flera gånger i veckan och har koll på hur den andra har det. Visserligen använder vi telefoner, Facebook och sms ganska ofta, men när vi väl ses, så ses vi intensivt, ofta hela dagar i sträck, istället för att hänga i varandras kök en kväll här och där.

Hursomhelst, om jag sa att jag, eftersom det är så långt till Östra Husby, och så krångligt att åka tåg dit, helt enkelt hade slutat umgås med Lisa och skaffat mig en ny bästa kompis i grannskapet, då skulle ni förmodligen tycka att jag var lite konstig. Man dumpar inte sin bästis för att hon inte bor på andra sidan häcken längre, eller för att det finns andra kompisar som det är bekvämare att ägna sig åt. Inte om man verkligen är vänner.

Vart vill jag då komma med dessa självklarheter? Jo, till ledaren i dagens Kyrkans Tidning, som menar att den vikande gudstjänststatistiken beror på att människor har så mycket annat det måste och vill göra på söndagsförmiddagar än att gå i kyrkan, och att man därför bör släppa taget om den såväl bibliska som väletablerade seden att samlas till gudstjänst på söndagar. För hur medveten jag än är om hur späckade scheman dagens människor har, så är jag samtidigt lika medveten om att dagens människor prioriterar händelser och relationer som som de tycker är viktiga. Att människor väljer bort söndagens timslånga gudstjänst till förmån för att tvätta, städa, åka på loppis, till gymmet eller helt enkelt för att sova, det beror inte på tidpunkten. Det beror på att de inte tycker det är viktigt och meningsfullt och därmed inte prioriterar kvalitetstid med Jesus framför sin egen bekvämlighet eller sitt inomjordiska ansvar. Och det är inte ett smack konstigt. Jag skulle inte heller avsätta en timme av min lediga dag till att hälsa på någon jag inte känner och/eller bryr mig om.

Vad ska man då göra åt saken? Jag tror inte att gudstjänster på onsdagskvällar löser någonting. Ej heller temagudstjänster eller sammanlysningar eller musikgudstjänster som egentligen är konserter. Istället behöver vi som på olika sätt är kyrkans tjänare fråga de där människorna som faktiskt är där, dem vi firar gudstjänst tillsammans med, vad som fick dem att komma, och uppmuntra dem att vittna om det i sina sammanhang. Vi behöver rannsaka vår egen inställning till gudstjänsten som sådan - är den en fest som ska firas eller ett problem som ska lösas? Är den höjdpunkt eller orosmoment i mitt eget liv? Firar jag ens gudstjänst själv, även när jag är ledig? Har vi gett de människor som vi möter i vår verksamhet en chans att lära känna den uppståndne Herren som är gudstjänstens centrum? Och - icke att förglömma - har vi bett till Gud om väckelse? Har vi bett om Guds Andes närvaro i våra liv och i våra gudstjänster, och har vi varit öppna för att ta emot Honom?

Brygubben skriver lysande i samma ämne, Carina Etander Rimborg likaså. Läs!

Jag har inte satt rubriken...

...men här är den i alla fall!

måndag, juni 07, 2010

Just nu är det ganska tråkigt...

...på den här bloggen. Jag utlovar dock förändring om sisådär en vecka, då min semester bryter ut och jag får tid att både tänka ut och hinna med att skriva ned bloggbarheter. Som till exempel...

...känslan av att hela mediasfären är ockuperad av sånt som jag tycker är erbarmligt tråkigt (det vill säga prinsessbröllop och fotbolls-VM).

...fördelar och faror med andaktsböcker.

...fördelar och faror med att låta sig inspireras klädmässigt av sina konfirmander.

...en och annan predikan.

...ett och annat boktips.

Har ni fler och bättre förslag eller önskemål, så tas de tacksamt emot. Fast jag tänker inte blogga om Ship to Gaza, bara så ni vet.

Melanchthon räddar världen...

...eller i alla fall den fria televisionen

torsdag, juni 03, 2010

Inte den här torsdagen

Det handlade inte alls om syndabekännelser på Debattsidan i KT idag, så vi ger det en vecka till. Har mitt svar på Jonathan Dahlbergs insändare inte kommit med då, så kommer den här.

I väntan på det, rekommenderar jag att ni läser denna krönika av en mig närstående frilansskribent. Själv läser jag Among the mad av Jacqueline Winspear.

tisdag, juni 01, 2010

Hembygdsromantik...

Jag var ledig i helgen och åkte, som så ofta, till mamma och pappa i Kårarp. Det var mycket trevligt, och som alltid lite vemodigt att åka därifrån. Det beror förstås på att det är trist att åka ifrån sina föräldrar när man nu äntligen haft tid och möjlighet att träffa dem, men också, börjar jag inse, på att jag har någon sorts sentimental men ändå stark bindning till själva platsen.

Eftersom jag är lite överkänslig mot sentimentalitet i allmänhet, och hembygdssentimentalitet i synnerhet, har det tagit mig ett tag att medge det, men när jag körde hemåt på 32:an och passerade Skullaryd, Blå Grindar och Säby, som är sagolikt vackra platser utan att ens vara i närheten av Kårarp, så konstaterade jag att så är fallet. Jag är hårt präglad på småländska höglandet och det är bara att gilla läget.