söndag, februari 28, 2010

Grabbarnas recept...



Detta är ett roligt namn på en glass tycker jag


Bloggfavoriten Anna hänvsiar med jämna mellanrum till "grabbarna" och sitt umgänge med dem. Även jag har en komplicerad, men innerlig relation till dem. Hur grabbarnas framgångsrecept ser ut, kan man (kanske lite överraskande) läsa om i Dagen.
Googlar man lite, kan man dessutom läsa om alla goda smaker som fortfarande bara finns på den amerikanska glassmarknaden - kanelbullesmak, Yes PeCan (Obama-hyllningsglass) och diverse andra smaskigheter.

Gardelliana på Svenska Kyrkans Hemsida

Det är inte ett dugg konstigt att de böcker som Svenska Kyrkans officiella webbplats föreslår som lästips för den som är nyfiken på kristen tro, är Om Gud respektive Om Jesus. Det är välkända, omskrivna böcker, som de flesta har hört talas om, och som är lätta att få tag i. De är dessutom goda exempel på en teologi och en kristendomskritik som just nu är mycket vanlig, och mycket populär, i Svenska Kyrkans officiella sammahang såväl som i det offentliga rummet. Om man därtill vill förstå både den rent svenskkyrkliga, såväl som den ekumeniska teologiska debatten av idag, så är det bra att läsa Om Gud och Om Jesus eftersom de böckerna så ofta används som exempel och som teologiska positionsmarkörer, oavsett om man gillar dem eller ej.

Det konstiga är att de är de enda böcker som rekommenderas för den som blivit nyfiken på kristen tro. Särskilt som författaren själv är föredömligt noga med att påpeka att de är skrivna utifrån Gardells personliga tro och personliga ställningstaganden, med en utsagd vilja att driva sin teologiska och kristologiska linje, ibland i polemik med andra.

Många bloggare har gjort egna listor på böcker som borde vara med på listan - och jag gör likadant och blandat personliga vittnesbörd med apologetik, dogmatik och exegetik.

* Konfirmandböckerna Con Dios respektive Via Mystica. (Visst, de är för 14-åringar och nej, de går inte att köpa i en vanlig bokhandel. Men de är skrivna så alla kan hänga med och med en länk till respektive förlag, så kan den intresserade ändå få sig ett eget exemplar, om man inte har någon församlingsanställd i närheten som kan låna ut)

* Jesus, människa och mer av Bengt Holmberg

*Jesus, Guds hemlighet av Margit Sahlin

* Lilla Katekesen av Martin Luther

*Drabbad av det oväntade av Elisabeth Sandlund

*Evangelium för Gudlösa av Erik Aurelius

* Kristen på goda grunder av Stefan Nilsson

*Credo av Gustaf Wingren

*Kan man vara kristen av C.S Lewis

*Kyrkofromhet av Bo Giertz

* Jag tror på en enda Gud och Vad tror Svenska Kyrkan på? av Markus Hagberg

* Tro - tolv saker kristna är övertygade om av Emmanuel Bäckryd

* Vara kristen - en överlevnadshandbok av Kristofer Skrade

Till exempel. Det finns fler - många fler!

torsdag, februari 25, 2010

Jag hade vissa planer...

...på att lägga mig i det nationella dopsamtalet som pågår i Kyrkans Tidning, men kloka och pålitliga kollegorna Anna Sophia Bonde respektive Markus Hagberg hann före. I dagens upplaga säger de i princip det som jag hade tänkt säga. Läs!

onsdag, februari 24, 2010

Film i fastetid



" You asked me, Joe, where is God in everything that is happening here, in all this suffering. I know exactly where He is. He is right here. With these people. Suffering. His love is here. More intense and profound than I ave ever felt."

tisdag, februari 23, 2010

Ibland förstår jag ingenting...

...och idag har detta drabbat mig flera gånger.

För det första, så kan jag absolut förstå att man kan få slut på ersättningsbussar, så att det bara finns en buss per tåg. Jag förstår dessutom att bussen ifråga blir fullsatt i Gnesta och därför inte kan ta upp fler människor i Mölnbo. Men jag förstår INTE varför SL inte kan delge denna information via sina elektroniska tavlor, så vi som bor i Mölnbo kan samordna vårt samåkande eller jobba hemifrån, istället för att stå i snöyra och köld och vänta på bussar som ändå bara kör förbi.

För det andra, så förstår jag inte hur EU tycker sig kunna bestämma när en kvinna får börja arbeta efter förlossningen. Visst, det är säkert nyttigt på flera sätt att vara hemma med sin bebis och få igång både anknytning, amning och ihopläkning - men världen är inte svartvit. Kvinnor är olika, familjer är olika, barn är olika, behoven är olika - och vi känner oftast oss själva bäst.

Och för det tredje förstår jag inte att Banverket inte kallat in Försvaret för länge sedan.

måndag, februari 22, 2010

Telycka!

Ute är det -22 grader och inte ens katten vill gå ut. Hon nöjer sig med att ligga på fönsterbrädan (ovanför elementet) och längtansfullt titta ut över de glittrande drivorna. Själv ska jag snart göra i ordning lite frukost. Te och macka ska det bli. Massor med varmt te!

Te är livet så här i köldtider. Efter min födelsedag är jag dessutom ovanligt välförsedd på tefronten. Jag har en burk härligt stinkande Lapsang som påminner mig om våren som inneboende praktikant i Mariefred, för det var då jag lärde mig dricka Lapsang på allvar. Jag har en stor Muminburk med något som heter Mums Bums - jag har ingen aning om vad det innehåller men det är jätte-jättegott. Jag har en liten burk Roiboos som mest är avsedd för min pappas besök - han dricker bara Roiboos - och en burk vitt te, men det var en miss. Det smakar damm, eller möjligtvis gräs. Men bäst av allt - jag har två burkar Kränku-te! Kalkstensdrömmar och Gotländskt Äppelkakste.

För er som till äventyrs inte känner till Kränku, som blandar det godaste teet i Sverige och kanske även i hela världen, så föreslår jag att ni läser här. Det går att beställa hem, men det finns också en lista på återförsäljare. Min lokala Kränku-kontakt är Pershagens Hemtrevnad, en utmärkt återförsäljare som har de flesta blandningarna.

Vill man veta mer, kan man även följa Kränku på Twitter:




söndag, februari 21, 2010

Liturgiskt fnitter

För flera år sedan såg jag en helt underbar intervju med biskop emerita Caroline Krook, kanske den bästa jag någonsin sett med biskop Caroline. Den gjordes av Elin Eks karaktär Grynet och sändes i adventstid, vill jag minnas. Grynet frågade, givetvis helt utan impulskontroll, biskopen en hel massa saker, bland annat den både relevanta och intressanta frågan:

- Har du nånsin fått värsta skrattanfallet i kyrkan?

Det hade biskopen fått, tidigt i sin prästgärning, då korken till en vinkaraff hade plumsat ned i kalken. Då hade hon skrattat jättemycket, faktiskt.

Jag har tänkt på det där några gången och funderat på om jag någonsin kommer få värsta skrattanfallet i kyrkan. Ni vet ett sånt där när man verkligen inte får skratta, men inte kan sluta. Hittills har det gått bra, har jag skrattat har jag bara gjort det på rätt ställen, så att säga.

Men idag hände det. Högmässans avslutning blev av någon anledning en smula rörig, och när vi slutligen kom igång med psalm 706, och jag skulle sjunga "Hej björn och bäver..." så var det plötsligt färdigt. Jag skrattade så tårarna sprutade och kunde inte sjunga ordentligt. Så fort jag kastade minsta blick på min kollega så började jag igen. Visserligen hade jag ryggen mot församlingen, men de måste ha sett hur hela mässhaken skakade.

Nåväl, det var inte respektlöst eller blasfemiskt menat. Inte alls. Jag tycker om psalm 706, jag skrattade inte åt den och inte åt någon annan heller. Det bara blev så.

Snölycka II











lördag, februari 20, 2010

Pappa mot sin vilja?

Jag läser Aftonbladet och blir som så ofta lite irriterad. Artikeln handlar om män som "tvingats" bli fäder, sedan deras flickvänner/sexualpartners valt att inte abortera frukten av relationen. Enligt en undersökning som artikeln hänvisar till, gäller detta var tjugofemte pappa, eller gjorde i alla fall när undersökningen gjordes. Det kanske är en uppgift som ska tas med en nypa salt - men i alla fall.

Jag har full förståelse för att det kan vara jättesvårt och komplicerat att bli förälder vid en tidpunkt man inte själv valt och ännu svårare om man blir det tillsammans med en person man inte vill dela sitt liv med. Men ändå. Jag tror inte det är särskilt vanligt att dessa fäder har tvingats till sex. Jag tror heller inte särskilt många av dem levt i okunnighet om hur preventivmedel fungerar. Ej heller att de är sådana slavar under sina begär att de inte helt kan säga nej. Sedan förekommer det säkert att kvinnor som väldigt gärna vill ha barn ljuger som sin preventivmedelsstatus, och det är självklart inte OK - men jag undrar hur vanligt det egentligen är.

Men faktum kvarstår. Har man sex, finns det alltid en möjlighet att resultatet blir en graviditet och ett barn. Det är något man helt enkelt får ha med i beräkningen. Kan man absolut, absolut inte tänka sig att bli förälder, ja då får man vara övernitisk med preventivmedel eller helt enkelt låta bli att ha sex med folk som man inte vill ha barn med. Det ÄR faktiskt ett alternativ. Med andra ord - har man ägnat sig åt barnalstrande verksamhet, ja, då får man faktiskt ta konsekvenserna även när det inte blir riktigt som man ville.

fredag, februari 19, 2010

31-åringen...

...är nöjd och glad med sina presenter. Röda rosor, Mårran och Sniff, vad mera kan man önska sig?

onsdag, februari 17, 2010

Om olika sorters ytlighet

Imorse fick jag ett stilla utbrott medan jag klädde på mig. Det slog mig plötsligt hur illa jag tycker om ytlighet. Fast sedan tänkte jag efter lite. Det gäller trots allt inte all ytlighet. Jag kan tycka att öppen ytlighet - kläder, actionfilmer, TV-såpor, smink och sånt - är helt OK, så länge det inte utger sig för, eller låtsas göra stor skillnad för mänsklighetens välbefinnande, om ni förstår vad jag menar. Det är skillnad på smink och penicillin, liksom.

Det är ytligheten som ger sig ut för att vara djup, och ytligheten som döljer de djup som finns, som jag har svårt för. Ytligheten som förenklar livets stora frågor till antingen meningslöst ordvrängande, eller till nyanlös tvärsäkerhet. Ytligheten som gömmer den intellektuella lättjan och ohederligheten bakom fina ord. Ytligheten som stryker medhårs och bara utmanar det och dem som man ändå inte vill ha något med att göra. Eller för den delen kallar sig utmanande för att konstruera en spännande motsättning.

Och det som provocerar mig, är att sådan ytlighet verkar löna sig. Talar du om sånt som människor vill höra, som känns gott för stunden men inte utmanar fel personer- då får du förmodligen tala igen. Eller skriva. Och den som efterfrågar mer substans - den har förmodligen inte förstått de djup som påstås finnas under den självaffirmerande ytan, men som helst inte ska vidröras.

tisdag, februari 16, 2010

Det är inget fel på viljan...

...för jag är faktiskt väldigt sugen på att blogga ikväll. Men jag vill blogga om något viktigt, eller i alla fall inte om nonsens, och jag kommer inte på något bra.

Fastan börjar imorgon - men den har vi ju redan pratat om.

Biskopen i Växjö avgår -men jag vet inte varför och vill inte vare sig forska eller spekulera i det heller.

OS pågår för fullt - men jag har inte sett något av det för jag tycker det är rätt tråkigt.

Så det blir inget ikväll.

måndag, februari 15, 2010

Alltså, det här med att fasta...

Jag tycker det är en god vana att iaktta någon sorts fasta under fastan. Det finns massor med poänger med det - det blir en påminnelse om Kristi lidande, det skapar kontraster i tillvaron så att påsken blir precis den jättefest som den förtjänar att vara, det hjälper en att fokusera på Gud och på sin nästa.

Så jag har med andra ord inga problem med själva företeelsen. Det som är lite klurigt är att välja vad man ska fasta ifrån. För det ska ju göra skillnad. En fasta som inte gör livet lite tråkigare/enklare/lugnare är ju inte direkt meningsfull. Samtidigt ska det inte göra alltför stor skillnad - man ska ju kunna sköta sina dagliga uppgifter på ett fullgott sätt även under fastan, och man ska definitivt inte fasta alltför demonstrativt. Frågan är om jag ens borde blogga om det. Nåväl. Det finns många varianter. Här är ett gäng:

* Den klassiska, som många av våra ortodoxa bröder och systrar tillämpar utan att blinka. Bort med kött, ägg och mjölk. Lätt som en plätt att komma ihåg, något svårare att tillämpa i sin svenniga vardag.

Den 3/4-delsklassiska. Bort med kött, godis, fikabröd, snacks och alkohol. Lättare att tillämpa.

* Den halvklassiska. Bort med godis, fikabröd, snacks och alkohol. Också lätt att minnas - men farligt likt en bantningskur. Bieffekterna det har på figuren, kan lätt ta överhanden, så att säga.

* Den enkelspåriga. Bort med en enda sak - men en central sak. Min vän Joakim avstår från sina cigaretter. Själv har jag provat att avstå från kaffe. Det gick rätt bra faktiskt, så snart första veckan var över.

* Den mediala. Många väljer att fasta från Facebook, Twitter och dylikt. Själv har jag faktiskt TV-fastat en gång. Nedsläckningen av Krokeksmasten sammanföll med fastetiden 2006.

* Den svenskkyrkliga. Fasta inte från något - men skänk pengar till Fasteinsamlingen. Funkar nog i ärlighetens namn bäst om man kombinerar den med något av ovanstående.

Jag ska nog hitta en version som funkar för mig även i år. Oavsett vilket, så är ju det viktigaste att jag tänker mindre på mig själv och mer på Jesus.

söndag, februari 14, 2010

Kärleksdag

Jag vet, det ser ut som en kistdekoration...

Alla Hjärtans Dag är ingen okomplicerad historia. Chokladhjärtan och rosor blandas med singelångest och kommersialismmoralism. Alla har inte någon att krama. Alla vill inte kramas. En del tycker det rödrosa romantikfluffet är rent provocerande, andra vill verkligen passa på att romantikfluffa när almanackan så påbjuder.

Själv tycker jag nog att det hela är lite överdrivet. Både spektaklet ikring, och aversionerna emot. Vill man köpa hjärtformade tårtor och nallar och tulpaner, så tycker jag man ska göra det utan att behöva få en massa pikar. Tycker man att hela dagen är ett kommersiellt jippo som understryker världens orättvisor, ja, då ska man få tycka det. Man behöver inte bråka om saken.

Oavsett vilket, så är det dessutom en annan kärlekdag idag. Fastlagssöndagen, med temat Kärlekens Väg. Jesu kärlek är också röd. Men det beror på att den fick så blodiga konsekvenser.

torsdag, februari 11, 2010

Sexagesima i mitt hjärta

Jag älskar Sexagesima. Inte bara för att det är lite roligt att säga namnet, utan därför att det är en så fin söndag. Det Levande Ordet. Reformationssöndagen. Godis för ett lutherpucko, som min kompis Jocke skulle uttrycka saken.

Till saken hör också min första (och förmodligen enda) predikan i Uppsala Domkyrka hölls just i Sexagesimatid. Måndagen efter tror jag. Jag gick på pastoralinstitutet, som hade ansvar för morgonmässan där med jämna mellanrum.

Jag trivdes inte på pastoralinstitutet. Det berodde både på platsen och mig själv. Att jag stundtals hanterade situationen ganska barnsligt, det berodde bara på mig. Hur som helst, jag predikade över tredje årgångens evangelium, Johannes 6:60-69. Så det visslade. Med illa dolda pikar mot pastoralinstitutet. Efteråt kände jag mig lite hög på adrenalin. Och samtidigt svartare och svartare på insidan ju längre dagen gick.

Jag läste igenom den där predikan idag, eftersom jag skulle betrakta över samma text på veckomässan på kvällen. Den är inte dålig. Inte alls, faktiskt, och särskilt inte med tanke på omständigheterna. Jag har använt precis samma tankar, om att stå fast också vid den outhärdlige Kristus, på Sexagesima flera gånger sedan dess. Men den gången så spelade det ingen roll. Använder man predikan för att sätta åt någon, så blir det fel. Det är inte så Guds levande ord ska brukas.

tisdag, februari 09, 2010

Andra må längta efter våren...

...jag älskar snön ändå!

När katten är ute, men vill komma in, använder hon denna lilla stig för att påkalla vår uppmärksamhet via köksfönstret...



måndag, februari 08, 2010

Jag skulle kunna känna mig kränkt om...

...någon hindrade min ämbetsutövning genom till exempel schemaläggning.

...någon påstod att bristerna i min ämbetsutövning beror enkom på mitt kön.

...någon (direkt till mig eller bakom min rygg) kallade mig för nedsättande saker med anledning av mitt kön och mitt ämbete.

...om jag blev förbigången vid tjänstetillsättning på grund av mitt kön.

...om jag blev bemött med raljans, ointresse eller någon annan härskarteknik av människor med annan ämbetssyn än jag själv, oavsett sammanhang.

Det skulle jag faktiskt, för inget av ovanstående är OK. Och då skulle jag bli arg och ledsen och förhoppningvis också säga ifrån. Hittills har inget av det hänt, vad jag vet. Inte en enda gång.
Vad som däremot händer med jämna mellanrum är att folk förväntar sig - eller till och med kräver - att jag ska känna mig kränkt när...

...en kollega på grund av sin ämbetssyn uteblir från en mässa som jag leder, t.ex. vid ett konvent eller liknande.

...människor på grund av sin ämbetssyn sitter kvar i bänken vid mässor som jag celebrerar

...människor på grund av sin ämbetssyn kommer fram till nattvardsbordet, men väljer att bli välsignade.

...människor som har en ämbetssyn som säger att prästämbetet är förbehållet män är ärliga med den saken.

Jag tycker inte ovanstående är det minsta kränkande och detta främst av två skäl. Det första är att den gemenskap jag har med de människor som detta handlar om. Denna gemenskap finns i vår gemensamma bekännelse till Jesus Kristus, den är djupare än vår åsiktsskillnad när det kommer till ämbetet och den har gjort mig övertygad om att deras vilja inte är att göra mig, eller kyrkan, illa.

Det andra är att det faktiskt inte är mitt problem. För jag tror att Gud vill att jag ska vara präst. Kyrkan och församlingen har erkänt och bekräftat min kallelse, jag har blivit antagen, vigd och anställd. Så när jag har min egen tro, kyrkans och församlingens förtroende i ryggen, så blir inte enskilda kollegors eller andra trossyskons inställning i denna fråga inget hot mot min prästidentitet. Visst kan det kännas sorgligt ibland, och framför allt lite opraktiskt - men kränkande? Nej. Inte ett dugg.

Jag kräver givetvis inte att alla ämbetssystrar ska tycka och känna som jag. Inte alls. Vi är alla olika och har olika sårbarhetspunkter - själv kan jag reagera väldigt starkt på saker som många andra inte ens märker. Men jag tror ändå att det är viktigt, i denna fråga såväl som i andra, att fundera på vad ens känslor egentligen står för. Har min meningsmotståndare verkligen gjort mig illa? Beror min reaktion enbart på något som har gjorts, underlåtits eller sagts? Eller handlar det egentligen om andra saker också? Om att han eller hon helt enkelt inte är sådan som jag vill att han eller hon ska vara? Och dessutom inte tänker och tror som vi har lärt oss att det är gott och rätt att göra?

Jag tror inte det skadar att ställa frågan.

En ny och läsvärd bloggbekantskap...

...har jag idag gjort i Kyrkelvan, som i en bloggserie om Närvarande Frånvaro, bland annat skriver så här:

Jag vill att vi i gudstjänsterna ser de som deltar. Ser de som viktiga delar i Guds rike - även om det inte var så de tänkte på sig själva när de kom. Vi är här. Just nu är du en del av ett helt unikt vi som även inkluderar Gud!

Klokt och viktigt, särskilt i en tid och i en kyrka där vi hela tiden räknar besökare och ägnar mer tid å dem som inte är på plats, än åt dem som faktiskt är där.

söndag, februari 07, 2010

Små störande saker

Jag har eksem. Lite överallt, lite då och då. Det har jag haft sedan jag var bebis, så oftast bryr jag mig inte om det. Utom när det sätter sig på ögonlocken. Det är verkligen hemskt.

Först kliar det lite. Sedan svullnar det. Och sedan, som grädde på moset, börjar ögonlocken flagna. Det kliar och det gör ont, men jag ska vara ärlig. Det värsta är att det är så fult. Huden runt hela ögat blir alldeles puffig och jag ser ut som Herr Padda i Det Susar i Säven.

Det är en världslig sak. Ett ilandsproblem, en småsak. Det är ett tecken på arvsyndens verklighet att jag låter det störa mig så mycket. Men ändå. Jag vill ha tillbaka mina ögon!

lördag, februari 06, 2010

Imorgon...

...är det Kyndelsmässodagen och vi ska sjunga en av min barndoms storfavoriter, nämligen 479, i Pershagens Kapell. Där ska både ljuvliga "Symeon går där och väntar på under" och förstås "Det lilla ljus jag har" sjungas, samt en riktigt fin tonsättning av GT-texten, Jag ska predika om en självlysande bebis (typ) och efteråt ska vi äta minisemlor och dricka saft. Så alla som till äventyrs befinner sig i närheten av Pershagen kl. 15, kom och fira gudstjänst med oss!

För övrigt är det svårt att predika på Kyndelsmässodagen utan att förfalla till sentimentalt eller lagiskt fluff om ljus och värme i största allmänhet. Gränsen mellan uppenbarelsens ljus, och den falska trygghetens ljus är inte alltid solklar.

torsdag, februari 04, 2010

Mårran i mitt liv

Gunnel undrar hur det här med Mårran egentligen hänger ihop. Och det beror givetvis på Mumintrollen. När jag var liten läste jag några av böckerna om Mumindalen, och framför allt så spelades Muminspelet flitigt i min familj. Och stora Mårran, som fryser marken till is och får mumintroll och andra varelser att känna viss fruktan, var en av mina favoritkaraktärer. Ibland, när jag känner mig riktigt otrevlig till sinnes, så känner jag mig som just en sådan isig otäck Mårra - därav inlägget igår.

När jag prästvigdes, fick jag en kaftan av Strängnäs stift. Den syddes dock upp under tröstätnings-fasen av pastoralinstitutet, så efter några månader av normal kosthållning blev den tämligen för stor. Så stor att jag såg ut lite som Mårran när jag hade den på mig, faktiskt. Därför kallas själva kaftanen numera för Mårran.

Gunnel undrar också (om jag förstått din fråga rätt, Gunnel) vad som menas när man säger att någon är en "svartrock". Detta kan givetvis skifta, men som jag har uppfattat det så är det (förutom en gammaldags beteckning på kaftanrock) ett skällsord som betyder ungefär "gammaldags, rigid präst med fundamentalistiska åsikter och/eller trosuppfattningar." Det kan också användas som synonym till kvinnoprästmotståndare", eller för att misstänkliggöra någon med avvikande fromhetstradition. Det kan även användas på ett självmedvetet ironiskt sätt när man vill understryka sin fromhetstraditions dåliga rykte.

Men detta är givetvis mina definitioner. Mina läsare kanske har fler och bättre?

måndag, februari 01, 2010

Var går gränsen?

Högt i tak. Öppenhet. Mångfald. Vidsynthet. Nytänkande. Respekt.

Det är honnörsord för Svenska Kyrkan i många sammanhang. Inget fel i det. Men det är ord för förpliktigar. Ord som man inte ska använda om man inte är djupt medveten om att de

a) för en fattig, syndig människa och en fattig, syndig kyrka är omöjliga att uppnå helt och fullt.

b) alltid står i relation till hur församlingens styrande/stiftskansliet/ungdomsgruppens tongivare/kyrkokansliet uppfattar den rådande såväl som den önskade verkligheten.

Jag säger inte att orden ovan borde sluta användas. De är bra och viktiga och måste finnas med i beräkningarna när man ärligen eftersträvar en trovärdig församling i Kristi efterföljd. Men däremot kanske det vore bra att vara ärlig med sina gränser. Ungefär som Jesus. Både när det gäller vem han är, och vad som gäller för vår del, så är han oftast smärtsamt, men också befriande, tydlig.

Så, gäller det höga taket bara en viss sorts långa människor - låt oss säga det! Om mångfalden bara är önskvärd på ett kulturellt/etniskt plan men inte på ett teologiskt - så säg det. Om vidsyntheten har gränser, de må vara hur självklara som helst - säg det också! Eller så låter vi helt enkelt bli att ideal-etikettera vår gemenskap och koncentrerar oss på att prata med och om Jesus istället.

För att uppleva att man är fel-fel-fel i ett sammanhang där det hela tiden sägs att alla är rätt, det förvirrar på ett smärtsamt sätt. Att få sin tro och tradition utdömd såsom felaktig och farlig på en plats dit man gått därför att man hört att där får man tro som man vill, det kan skapa en bitterhet som på sikt kan bli kronisk. Och att komma med sina gåvor, för att få bidra på sin villkor, eftersom man uppmanats just till det, och sedan bli satt att koka kaffe, det gör en knappast sugen på att komma tillbaka.


Tips!
Sofia Lilly Jönsson skriver om när hon försökte sig på församlingslivet. Smärtsamt nyttig läsning för alla kyrkoanställda. Glöm inte att läsa kommentarerna, för där finns flera av de mest träffande formuleringarna!