lördag, februari 28, 2009

Vårkänslor...

...drabbades vi av, och styrde stegen mot vår ständiga utflyktsplats Fornborgen. Däruppe var det kallt och blåsigt, men med bananer, kaffe (jag hade med mig tevatten men ingen påse...) och rätt inställning var det ändå mysigt! Ser dock fram emot varmare och soliga återbesök under resten av våren...
Maken glömde mössan!


Jag blinkar i snålblåsten...



Färdkost. Den gröna bananen är min. Mums.



Chipsen brinner

Det är klart att det är otäckt. Riktigt rejält obehagligt, att någon eller några samma natt sätter eld på inte mindre än fyra matbutiker i samma stad. Det enda positiva med det är väl att det skedde just på natten, så att ingen människa kom till skada.

Ännu obehagligare är hotbreven som cirkulerar och bygg-din-egen-brandbomb-flygbladen, båda från Global Intifada, vad det nu är för något. Polisen har inte något bekräftat samband mellan breven och bränderna, dock, men blotta sammanträffandet är otäckt.

Men att Södertälje skulle vara en stad i kris, som någon uttryckte det i radio igår, tycker jag är för mycket sagt. Butiksägarna mår självklart riktigt dåligt, liksom deras anställda. Säkerhetsåtgärder vidtas överallt och framför allt handlare är extra försiktiga och oroliga. Men för de allra flesta Södertäljebor handlar det inte om några verkliga krisreaktioner, utan om upprördhet, frustration och så lite nyfikenhet. Man är helt enkelt j-ligt lack på folk som inte kan respektera andras egendom och frihet - oavsett vilket motivet är.

Det är klart att det är jobbigt. Men i en tid av allmän begreppsinflation, kanske man ska vara försiktig med vad man kallar det. För en stad i kris är faktiskt något helt annat, och uppiskade stämningar leder sällan till något gott.

Läs mer här och här och här.

torsdag, februari 26, 2009

"...på väg att retirera in i dimman"

"Budskapet tonas ner och suddas ut och ersätts av ett oförargligt hygglighetsbudskap som alla håller med om. Jesus som människornas hopp och befriare talas det alltmer tyst om"

Svärfar leverar kloka ord i rättan tid i dagens Kyrkans Tidning. Hans stolta svärdotter håller med.

onsdag, februari 25, 2009

Askonsdagsinsikt



Vi fick lägga synderna i en låda, och så puttade de ut dem i sjön. Och sedan var de borta, sa prästen. Och jag tänkte att näe, så enkelt är det inte, tänk om jag har mördat någon och sen blir det förlåtet bara så där...”

Orden - ett återberättande av en kurs vederbörande varit på - sades med uppgivenhet och uppbragdhet i ett offentligt sammanhang. 

För mig var det en brutalt nyttig tankeställare. För det är så lätt att göra som prästen som hon beskrev, och kanske också andra präster och lärare hon mött, uppenbarligen hade gjort – förlåtit synder utan att vara tydlig med vad förlåtelsen en gång har kostat. Så lätt att hoppa över halva historien, liksom, och bara berätta om resultatet. Då slipper man blodet och brutaliteten, och man slipper det övernaturliga och mystika. Man slipper tala om det och man slipper få frågor om det som man inte kan svara på. Så man hoppar över, eller låter det vara underförstått, eller låtsas som att det där, det vet vi ju redan... Det är lätt hänt. Jag har gjort det själv, av rädsla för att skrämmas eller råka vara för ”teologisk” eller, (milde tid) för ”religiös”

Men att hoppa över talet om korset är inte bara ett tecken på lättja och feghet. Det är ett djupt svek. Ett svek mot honom som hängde där, men också mot dem som han dog för att rädda.

Det är ett svek mot frälsaren att bortse från, eller skymma hans offer. Det lidande och den död som det kostade honom att ge oss förlåtelse får inte vara något vi som är satta att förkunna hans evangelium skäms för. Det är ett svek och ett förringande av hans kärlek. Ett svek som gör nåden värdelös istället för gratis.

Att berätta halva sanningen, är också att ljuga, till hälften. Det är det man gör, om man utdelar förlåtelsen utan att på något sätt, i beredelseord, predikan, undervisning eller psalmer förklara, påminna, förkunna om hur förlåtelsen blev möjlig - genom att Jesus Kristus led och dog och uppstod för oss. Dels för att det är varje prästs uppgift att förkunna evangelium rent och klart, men också för att vår välmenande censur ibland är en täckmantel för något annat, nämligen för ett grovt underskattande och förminskande av våra medmänniskor. "Vanligt folk förstår inte", är det lätt att tänka. Men det gör vanligt folk visst - liv, död, kärlek, skuld, förlåtelse, sånt förstår man faktiskt bara genom att vara människa. Och de kyrkliga kodorden, är relativt lätta för en teolog att så att säga avkoda, bara man vill och bryr sig tillräckligt mycket om deras innebörd för att idas ta itu med det.

Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, skriver aposteln Paulus. Det ordet blir en uppmaning till alla som förvaltar om förlåtelsen, att inte behandla korset som om det vore en pinsam, otidsenlig, kladdig dårskap – utan som den avgörande punkt, den Guds kraft det faktiskt är. Nådet är gratis för oss, synderna försvinner i förlåtelsen, det är sant, men det beror på en sak - på Kristi Kors. Utan korset – ingen förlåtelse, inget nåd, ingenting. Utan korsdöden, inget evigt liv. Utan korset – inget alls. Noll.

tisdag, februari 24, 2009

Att erkänna sitt beroende...

...handlar dagens utmaning om. Den kommer från Emelie och skickas härmed till alla som vill anta den!

Fem saker som jag är beroende av:

1. Guds nåd och försoning genom Jesus Kristus. Det låter lite frommis-pretantiöst när man säger det i ett sånt här sammanhang, men det är ju så det är. Utan det, utan honom, vore jag en snöboll i helvetet.

2. Vila. Jag inser mer och mer (kanske är det åldern) hur viktigt det är att vila både kroppen och själen och inte minst hjärnan. Är man trött blir man sur, otjänstvillig och ouppmärksam. Vilket är rätt opraktiskt i längden.

3. Vita Huset. Ibland behöver man koppla bort verkligheten. Och politiskt, välskrivet drama är mitt bästa recept. Just nu kombinerar jag det med Barack Obamas memoarbok.

4. Facebook. Visst, det tar för mycket tid ibland. Men samtidigt är det faktiskt ett socialt verktyg av rang. Jag har fått ny kontakt med gamla vänner och mer kontakt med nya vänner. Vilket leder mig osökt in på nr...

5. Kärlek. Och nu menar jag i ordets mer bibliska betydelse, alltså att älska i handling och sanning, i alla möten. Jag är välsignad med goda vänner, en stor och god familj och möter och ser dessutom mycket sådan kärlek i mitt arbete. Och självklart är jag på ett plan beroende av min mans kärlek, det vore ju fånigt att inte låtsas om det!

Fettisdagsnoteringar

För läslighetens skull, har jag ändrat färg på bloggen (igen...). Grått kändes rätt med tanke på kyrkoåret, och jag hoppas det ska bli lättare att läsa! Jag är tacksam för synpunkter, så jag vet om jag är rätt ute!

Kronprinsessan ska gifta sig. Republikan som jag är tycker jag det är märkligt att en kvinna på 31 och ett halvt måste fråga så väldigt många om lov för en sådan sak, men det hindrar inte att det är väldigt roligt med bröllop!

Snölyktor hör för övrigt till vintern. Även om man är 30 och inte har några barn. Eftersom det, trots kylan, varit lite fattigt med snö den här vintern, har inte tillfället uppenbarat sig förrän nu. Den här byggde jag i eftermiddags!


måndag, februari 23, 2009

Ibland är det svårt att inte överväldigas...

...och när man överväldigas, är det lätt hänt att man blir lite sentimental. Även när det gäller teologiska spörsmål. Hur som helst, för några veckor sedan stod jag i mittgången i S:ta Ragnhild med patenen och och blev slagen i huvudet med enheten i Kristus, så-är-vi-fastän-många-en-enda kropp, alltsammans.

Uppför mittgången, denna alldeles vanliga söndag (Sexagesima tror jag det var) kom människor bokstavligen från öst och väst. Från alla verksamheter, från delar av stan, från olika delar av världen. Några gick själva, andra fick bäras. Många av oss som drack ur samma kalk har aldrig talat med varandra. Ganska många kan inte riktigt det, eftersom språkförbistringen lägger hinder emellan. Flera av oss har olika åsikter om allt möjligt, olika erfarenheter, förutsättningar, framtidsutsikter. Men där, med brödbiten i handen, spelar inget av det där någon roll. Ingen får mer, ingen får mindre och innebörden, verkligheten i riten är densamme - vi tar emot Kristus och i honom är vi ett, om vi så inte är det i något annat, någon gång. Och jag tänkte och tänkte medan jag dukade av altaret, men kunde inte komma på något annat sammanhang som är lika enande, förutom vår rent biologiska mänsklighet.

Det är på ett sätt så självklart - en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd - men så ofta fokuserar vi som utgör Kristi Kyrka på de tillfällen då vi är splittrade, att vi glömmer den enhet som faktiskt finns. Vi glömmer att tacka för den, glädjas åt den - och vi glömmer att ta det ansvar som den för med sig.

söndag, februari 22, 2009

Ibland undrar jag...

...i mitt stilla sinne vad som är viktigast för vissa debattörer när det kommer till äktenskapet. Att äktenskap och vigslar för alla par oavsett kön blir verklighet, juridiskt likaväl som svenskkyrkligt?

Eller att alla som till äventyrs skulle ha något att invända mot detta, oavsett anledning, antingen rättar in sig i ledet eller kastas ut i kylan, med en stor etikett på pannan där det står diskriminerande, ond och farlig - eller åtminstonde misstänkt för att vara det?

Som debatten ser ut nu, så tycks det tyvärr ofta vara det senare. Och jag kan inte se en enda fördel med det. Inte för någon.

fredag, februari 20, 2009

Plötsligt har man något att jämföra med...

...och den forna älsklingsserien ter sig banal, så ointelligent, så...fånig helt enkelt. Läkarna på Seattle Grace känns som högstadielever jämfört med staben i västra flygeln. Suck. Fåfängligheters fåfänglighet.

En krets i helvetet


Egentligen gillar jag att storhandla. Tycker det hör till veckans trevligare uppgifter. Men jag brukar inte göra det på fredagar runt kl. 17. Idag, när jag blev tvungen, förstod jag precis varför.

Det är faktiskt högst troligt att finns en del av helvetet, där det alltid är fredag 17.15 på ICA Maxi, där alla är trötta och alla barn skriker och vagnen drar snett och du inte kan hitta saften och du helt enkelt aldrig kommer ut. Dessutom glömde jag att köpa bitsocker. Tur att vi har Abbe. Hans affär är mer som en krets i himmelriket, om det nu finns kretsar där.

Nu ska jag återgå till min degvätska, som givetvis vägrar att svalna.

torsdag, februari 19, 2009

TACK!!!

Storasyster fyller jämnt och har haft en dag av idel kramar, paket, överaskningar, blommor, sång och tårta. Jag är alldeles överväldigad och rörd av all uppmärksamhet! Jag är sannerligen rikt välsignad med vänskap! Tack snälla allihop!

onsdag, februari 18, 2009

Vad är egentligen en samvetsmask?

Kollegan i grannstiftet fick ett psalmönskemål. I texten till psalm 280 i gamla psalmboken, gnager en samvetsmask. Det låter som ett ganska jobbigt djur. Även i psalm 647 håller den sig framme. Både Lucidor och Wallin tycks ha besvärats av sagda mask. I 1986 års psalmbok tycks den emellertid utrotad. Jag undrar hur den såg ut? Och vilket djur i den själavårdens näringskedja som har ersatt den?

måndag, februari 16, 2009

En ny familjemedlem

En liten tradition har etablerats i familjen, nämligen den att vid stora högtider i mitt liv får jag en dammsugare.

När jag flyttade till min första lägenhet och ungefär samtidigt gifte mig, fick jag en dammsugare av mamma och pappa. Den hade tillhört min farmor från början, och hade säkert tio år på nacken, men det var riktigt bra tryck i den ändå. Efter några år hos oss blev den emellertid gammal och trött, och ungefär samtidigt prästvigdes jag. Presenten (en av dem) från mor och far blev en knallblå liten dammsugare, som fungerade strålande tills jag råkade välta en tvättställning över den en stressig lördagsförmiddag. Med god vilja och isoleringstejp har den fungerat hyfsat, men jag blev ändå väldigt glad att få packa upp en skalbaggegrön efterträdare ur ett av min 30-årspaket i lördags. Jag invigde den i morse och kände att dammsugningen fått en extra dimension av tillfredsställelse som den inte hade tidigare.


Snörelaterad orättvisa.

En massa ställen på sydligare breddgrader, har snö just nu. Mamma och pappa i Eksjö har decimetervis. Lillebror i Örebro likaså. Hos Karin på schlätta syns inga spår av global uppvärmning just nu.

Men i Mölnbo begränsar sig snötäcket till en centimeter. Visst, jag är glad åt de multipla minusgraderna och isen på sjön men jag skulle så gärna åka lite skidor innan våren kommer....

söndag, februari 15, 2009

Trött


Idag är storasyster trött intill falla-ihop-i-en-hög-gränsen. Jag tänker se några avsnitt Vita Huset, inse att jobbade jag där så vore jag ännu tröttare, och sedan tänker jag sova tills jag vaknar. Sedan blir jag nog pigg igen.

lördag, februari 14, 2009

fredag, februari 13, 2009

Spotify!!!



Vilken grej. Jag kan inte sluta. Min första lista är hur bra som helst. Eller vad säger ni om detta, kan det bli spretigare? Eller roligare? Mitt liv i musik, liksom...


Förklara (Cajsalisa Ejemyr och Stefan Sundström) - första terminen på teologen


Oxdragarsång (Sven-Bertil Taube) - fyraårsålderns storfavorit


Fancy (Katie Melua) - en av favoriterna just nu


Salapolisiin Tytär (Virve Rosti) - Son of a preacherman på finska!!


Alfie (Lily Allen) - våren 2007


Another Night (Real McCoy) - våren i nian

Snart kommer mamma...

...och jag borde städa. En helt ledig eftermiddag, som jag planerat att ägna åt att feja, putsa, handla och fixa, har jag tillbringat på rygg i soffan, däckad av magont, huvudvärk och annan smörja som tycks dyka upp som ett brev på posten när man slappnar av och har tid att känna efter.

Medan jag låg där, hann jag både med att fundera över begreppsdevalvering, dubbelmoral och debattsförfulning och att titta på tre bra avsnitt Vita Huset, så viss produktivitet har upprätthållits. Men nu är jag på benen igen och det enda som håller mig från dammsugare och microfibermopp är datorn och latmasken. Två rätt starka agenter i min tillvaro, faktiskt.

onsdag, februari 11, 2009

Min näst sista onsdag som 29-åring...

...och jag har skrivit ett vigseltal utifrån en Depeche-låt, klippt ut närbilder på kyrkinteriören, gjort två affischer, redigerat en folder om dopet, lekt tvättmaskinskull och skickat kanske arton mail. Bland annat.

Ingen kan säga att prästlivet är enahanda, i alla fall.

tisdag, februari 10, 2009

Ovanor - en utmaning

“Bloggaren skriver ned 8 av sina ovanor. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 ovanor. I slutet av inlägget skriver du minst 8 personer som du utmanar.”

1. En vanlig frukost i mitt liv består av ett glas juice och två kosttillskottabletter. Det är ju ingen hit direkt.

2. Jag slänger komposterbara saker i vanliga soporna för den hinken har inget lock.

3. Jag river sönder mina eksem så att de blir hemska och sedan river jag sönder dem igen

4. Jag äter alldeles för mycket Saltlakrits-Plopp.

5. Jag kan aldrig se bara ett avsnitt på en DVD-box åt gången. Och sällan färre än tre.

6. Jag tuggar på blyertspennor. Faktiskt på de flesta pennor, när jag tänker efter.

7. Jag kollar smhi:s hemsida cirka tio gånger om dagen

8. Jag bär omkring mina tekoppar och lämnar dem på skrivbordet/vid TV:n/vid telefonen

Nu utmanar jag Carl-Henrik, Lisa, Emelie, Maria, Jeez, Kristoffer, Hosanna och Eva!

Jag är inte så klantig som alla tror...

...jag har bara väldigt mycket otur. Och idag bevisades detta ännu en gång.


Först upptäckte jag att mitt i väskan förolyckade läppglans inte bara glansat till min mobiltelefon, utan även mina svarta kyrkskor. De klär inte i rosa läppglans, kan jag meddela.

Därefter missbedömde jag avståndet Sankta Ragnhildsgården- en dopfamilj något. Jag kom lite försent till mitt dopsamtal och dessutom hade jag hållit en rätt bra takt, så jag var lite svettig, när jag upptäckte att 1) dopfamiljen bodde många trappor upp 2) hissen var trasig. Jag var inte mindre svettig när jag kom upp...

Sedan fastnade jag vid ett rödljus på vägen tillbaka, och kom in på perrongen precis när tåget skulle gå. Jag tryckte på döppöppningsknappen. Inget hände. Jag tryckte igen. Ingen reaktion. Tåget stod still. Jag tryckte. Dörrarna var stängda. Jag hoppade upp och ned och fäktade för att tågvärden skulle se och tryckte igen. Alla i hela vagnen glodde på prästen i duffel och för stor mössa som studsade som en galning utanför fönstret. Sedan åkte tåget. Jag stod kvar.

Arg, svettig och förnedrad satte jag mig på tåget till Södertälje Hamn och ringde maken som snäll som han är kom och hämtade mig där. Nu har jag inte sabbat något på flera timmar, men man vet ju aldrig. Det finns mycket här hemma som kan så sönder...

måndag, februari 09, 2009

Kameran återfunnen!

Farstun



Hallen

Arbetsrummet



Trappan

Det ser kanske ganska mesigt och tråkigt ut, men har man sett vilka färgkavalkader vi levde med innan, så tror jag man förstår vår lättnad...

Länktips

Eftersom den senaste veckan varit osedvanlig intensiv både vad gäller arbete, ommålning och nyfödingar i bekantskapskretsen, har jag inte riktigt hunnit tänka över och analysera biskopsdebatten om vigselrätt eller inte. Men det har min kloka kollega Mattias gjort, utifrån Helle Kleins kommentarer kring det hela. Mycket klokt och läsvärt!

Slut på belägringen!

Nu är det - typ - klart! Hallarna, trappan och arbetsrummet är färdiga och fina. Milt gröna, grå och vita. Slätt, harmoniskt och inte en svampning så långt ögat når! För närvarande får ni tro mig på mitt ord, för någonstans i kaoset har kameran gått och gömt sig. När den dyker upp i någon kasse, hög eller låda, lovar jag att leverera bildbevis. För närvarande är jag bara glad att slippa leva i orange-blå-lila världen!

lördag, februari 07, 2009

Bland färgpytsar och plast

Jag är så glad att de målar om hemma. Målarna är jättetrevliga och vänliga även när vi springer runt benen på dem om morgnarna. Och det blir jättefint - arbetsrummet och trappan är så klara att man ser hur det ska bli och det är verkligen skillnad mot innan - harmoniskt och snyggt.

Men...det känns ändå lite som att vara belägrad av en armé av färgpytsar, tapetrullar, spännpapper, radioapparater, stegpallar och så förstås av alla våra egna saker som står på helt fel ställe och framför allt på mycket mindre yta än de brukar. Det ska bli skönt när de är klara och jag hoppas att det inte är alltför långt kvar. Och då kommer det bli lite ordning på bloggandet. hoppas jag...

Bortsett från målarkaoset hemma, går livet sin gilla gång. Kyndelsmässodagen ska firas med familjegudstjänster på olika håll, vårt nya skolbesöksprojekt är härligt fullbokat och jag förbereder stillsamt min 30-årsdag. Maken har fått en guddotter - vilket betyder att Falstaff och fru L fått en dotter, vilket är det absolut roligaste som hänt på länge.

söndag, februari 01, 2009

Uppfyllda drömmar kostar

I princip sedan vi flyttade in i vårt hus, har jag drömt om att få delar av det ommålat, stundtals ganska intensivt, och i morgon påbörjas så äntligen det skeende som ska göra mina drömmar verkliga. Maken och jag har tittat ut en fin, ljusgrön tapet till hallen (som i dagsläget är...spräcklig), en blekgrön nyans till arbetsrummet (i dagsläget blåbärochmjölklila) och så ska vi be målarna att hjälpa oss att hitta en färg som matchar alla hallar runt vår gråblå trappa. Badrummet på övervåningen (som idag har brunrött golv och grågröna väggar med diverse suspekta fläckar på) ska rivas ut, torkas upp och göras om. Jag hoppas försiktigt på kakel, men en ny och fräsch vårtapet är också helt OK.

Detta är givetvis helt underbart och jag klagar inte. Men det är lite bökigt att liksom flytta ut ur halva sitt hem utan att flytta ut en enda sak utanför huset. Just nu har vi ytterkläder och skor i badrummet, stora delar av arbetsrummet i lådor under sängen, badrummet i tre papperspåsar och tavlorna mellan byrån och väggen i sovrummet. För övrigt har jag för första gången i mitt liv fastnat i en tavla. Det är inte hälften så banalt som det låter, jag fastnade med huden som sitter under tummen mellan glaset och ramen och det gjorde jätteont innan maken befriade mig.

Nåväl, förhoppningsvis har jag ett fint och harmoniskt färglagt hem i slutet av veckan. Det kan definitivt vara värt att det ser ut så här just nu:






I